Dagens rubriker i de stora Stockholmstidningarna vittnar om kris i både förskolan och sjukvården. (DN, SvD)
När det gäller förskolan, så är det tydligen dålig planering som ligger bakom. Man har inte räknat med de stora barnkullarna, och att barnfamiljerna vill bo kvar i innerstaden. Därför har man inte byggt ut barnomsorgen tillräckligt.
En sådan planeringsmiss kan säkert inträffa oavsett vem som styr i en kommun, men man kan inte låta bli att undra om det trots allt inte spelar roll att Stockholm styrs av en borgerlig majoritet som i det längsta drar sig för att satsa på välfärden. Istället prioriteras skattesänkningar.
Då är det förstås svårt att ha en kostym i t ex barnomsorgen som klarar tillfälliga och oväntade ökningar av behovet.
När det gäller vårdkrisen, så är det politiska ansvaret solklart. Det som nu händer är att de borgerligas skrytprojekt "Vårdval Stockholm" kapsejsar. Det var ju Filippa Reinfeldts stora gåva till stockholmarna, som skulle ge både valfrihet och bättre vårdkvalitet, överallt i länet. Och nu resulterar det i dramatiska nedskärningar, framför allt i de mest utsatta områdena.
Det är denna modell som den borgerliga regeringen nu tvingar på samtliga landsting, enligt ett riksdagsbeslut i förra veckan. Det innebär inte bara ett flagrant brott mot principen om kommunalt självstyre, utan också att man forcerar fram ett resursfördelningssystem som inte är utvärderat. Så kan man inte hantera en stor sjukvårdsfråga, det är faktiskt riktigt oprofessionellt.
För övrigt rekommenderar jag Ilmar Reepalus artikel i gårdagens Sydsvenskan till läsning. Det är en både välformulerad och i sak riktig plädering för den enkla principen att det måste vara möjligt att kritisera Israels folkrättsbrott, utan att behöva anklagas för antisemitism eller stöd för Hamas.
onsdag 25 februari 2009
fredag 20 februari 2009
Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt
I samband med bombningarna i Gaza fick jag en inbjudan till att gå med i en Facebook-grupp med kravet att stoppa Davis Cup-matchen i Malmö mellan Israel och Sverige. Jag anmälde mig till den gruppen, och igår hade Sydsvenskan uppmärksammat det. De ringde och ville ha kommentarer. Resultatet blev artikeln i dagens tidning, där ju också Ilmar Reepalu från Malmö, Jytte Guteland från SSU och Anne Ludvigsson från socialdemokratiska kvinnoförbundet har samma inställning. (SDS)
I morse vid 6.30 ringde Radio Malmöhus, och jag gjorde en intervju med tydlig raspig morgonröst...
Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater.
Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående.
När en stat gör så, så kan man inte bara gå vidare som om inget hänt. Omvärlden måste markera med tydlighet på alla sätt man kan.
Riksidrottsförbundet gillar inte kraven på att stoppa matchen. De vill fortsätta som om inget har hänt. (SDS) De får naturligtvis ha sin åsikt. Men idrotten lever inte i en egen bubbla. Den är en del av samhället. En inställd tennismatch skulle vara ett sätt att markera att vi inte accepterar Israels beteende. Att det får vara nog nu.
Israel och alla Israels medborgare har rätt till trygghet och säkerhet, inom sina erkända gränser. Men Israel har inte rätt att ockupera andra folks territorium. Man har inte rätt att bygga ut bosättningar på ockuperad mark. Och man har sannerligen inte rätt att urskillningslöst slå ihjäl nästan 1 400 människor. Så länge Israel gör så, får man finna sig i att bli ifrågasatt i alla internationella sammanhang - också idrottsliga.
I morse vid 6.30 ringde Radio Malmöhus, och jag gjorde en intervju med tydlig raspig morgonröst...
Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater.
Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående.
När en stat gör så, så kan man inte bara gå vidare som om inget hänt. Omvärlden måste markera med tydlighet på alla sätt man kan.
Riksidrottsförbundet gillar inte kraven på att stoppa matchen. De vill fortsätta som om inget har hänt. (SDS) De får naturligtvis ha sin åsikt. Men idrotten lever inte i en egen bubbla. Den är en del av samhället. En inställd tennismatch skulle vara ett sätt att markera att vi inte accepterar Israels beteende. Att det får vara nog nu.
Israel och alla Israels medborgare har rätt till trygghet och säkerhet, inom sina erkända gränser. Men Israel har inte rätt att ockupera andra folks territorium. Man har inte rätt att bygga ut bosättningar på ockuperad mark. Och man har sannerligen inte rätt att urskillningslöst slå ihjäl nästan 1 400 människor. Så länge Israel gör så, får man finna sig i att bli ifrågasatt i alla internationella sammanhang - också idrottsliga.
onsdag 18 februari 2009
Maud Olofsson kan få begrava Saab
I början av december sa jag i en riksdagsdebatt att Maud Olofsson kunde bli den näringsminister som får begrava Volvo. (SvD, GP)
Jag hade fel. Hon kan bli den som får begrava Saab. Å andra sidan är vi bara i början av krisen, så vi vet ju inte vad som händer med Volvo till slut.
Men för Saabs del ser det just nu mycket mörkt ut. Det som nu inträffar inför våra ögon är en historisk industrikris. (DN, SvD, SDS, GP)
Och det är en historisk passivitet som visas upp av den svenska regeringen. Än en gång: vi kan inte anklaga regeringen för att ha skapat den internationella finanskrisen. Men vi kan anklaga den för att inte ha några åtgärder i beredskap för att minska skadeverkningarna av krisen, och för att ha tvingat ut hundratusentals människor ur trygghetssystemet.
Skatterna har på två år sänkts med nästan 90 miljarder kronor. Tänk om vi haft dessa pengar nu, för att satsa på industriell utveckling! Men istället har vi ett skenande budgetunderskott. Och a-kassan har försämrats, med högre avgifter och lägre ersättning, i en sådan omfattning att mer än var fjärde löntagare står utanför a-kassan, och av dem som är kvar är det bara en liten andel som får 80 procent av inkomsten om de skulle bli arbetslösa. De ställs nu rakt ut i kylan. Detta är effekterna av medvetna politiska beslut.
Det är sorgligt att se Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt försöka skylla ifrån sig på GM. Tidigare har de gjort vad de kunnat för att prata illa om svensk bilindustri. "Inte ens svenskar vill ha Volvo längre", sa Olofsson i höstas, trots att Volvo är Sveriges mest sålda bil. "Saab är ju bara ett varumärke" sa Reinfeldt häromveckan.
Det yttersta hånet mot svensk bilindustri och svenska bilarbetare stod emellertid statssekreteraren Jöran Hägglund (C) för idag: "Det är billigare för staten att ha bilarbetarna arbetslösa i 4-5 år, än att ta ett ägaransvar i Saab. Vi har räknat på det".
Herregud, vilken social cynism, och vilket utpräglat Stockholmsperspektiv! Så talar den som inte bryr sig om de enorma sociala kostnaderna av en nedläggning av ett sådant företag, och som inte förstår den oerhörda betydelse det får för Västsverige.
Dessutom: när det gällde att gå in med pengar i Carnegiebanken, som levt över sina tillgångar, gett frikostiga lån och ännu mer frikostiga bonusar, då tvekade inte regeringen en sekund. Blixsnabbt gick man in med miljardbelopp för att rädda banken, och tog över ägandet.
Så ser kontrasten ut: bankdirektörerna får hjälp i den borgerliga regeringens Sverige, medan bilarbetarna får klara sig bäst de kan.
Ett regeringsskifte brådskar sannerligen.
Jag hade fel. Hon kan bli den som får begrava Saab. Å andra sidan är vi bara i början av krisen, så vi vet ju inte vad som händer med Volvo till slut.
Men för Saabs del ser det just nu mycket mörkt ut. Det som nu inträffar inför våra ögon är en historisk industrikris. (DN, SvD, SDS, GP)
Och det är en historisk passivitet som visas upp av den svenska regeringen. Än en gång: vi kan inte anklaga regeringen för att ha skapat den internationella finanskrisen. Men vi kan anklaga den för att inte ha några åtgärder i beredskap för att minska skadeverkningarna av krisen, och för att ha tvingat ut hundratusentals människor ur trygghetssystemet.
Skatterna har på två år sänkts med nästan 90 miljarder kronor. Tänk om vi haft dessa pengar nu, för att satsa på industriell utveckling! Men istället har vi ett skenande budgetunderskott. Och a-kassan har försämrats, med högre avgifter och lägre ersättning, i en sådan omfattning att mer än var fjärde löntagare står utanför a-kassan, och av dem som är kvar är det bara en liten andel som får 80 procent av inkomsten om de skulle bli arbetslösa. De ställs nu rakt ut i kylan. Detta är effekterna av medvetna politiska beslut.
Det är sorgligt att se Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt försöka skylla ifrån sig på GM. Tidigare har de gjort vad de kunnat för att prata illa om svensk bilindustri. "Inte ens svenskar vill ha Volvo längre", sa Olofsson i höstas, trots att Volvo är Sveriges mest sålda bil. "Saab är ju bara ett varumärke" sa Reinfeldt häromveckan.
Det yttersta hånet mot svensk bilindustri och svenska bilarbetare stod emellertid statssekreteraren Jöran Hägglund (C) för idag: "Det är billigare för staten att ha bilarbetarna arbetslösa i 4-5 år, än att ta ett ägaransvar i Saab. Vi har räknat på det".
Herregud, vilken social cynism, och vilket utpräglat Stockholmsperspektiv! Så talar den som inte bryr sig om de enorma sociala kostnaderna av en nedläggning av ett sådant företag, och som inte förstår den oerhörda betydelse det får för Västsverige.
Dessutom: när det gällde att gå in med pengar i Carnegiebanken, som levt över sina tillgångar, gett frikostiga lån och ännu mer frikostiga bonusar, då tvekade inte regeringen en sekund. Blixsnabbt gick man in med miljardbelopp för att rädda banken, och tog över ägandet.
Så ser kontrasten ut: bankdirektörerna får hjälp i den borgerliga regeringens Sverige, medan bilarbetarna får klara sig bäst de kan.
Ett regeringsskifte brådskar sannerligen.
torsdag 12 februari 2009
Obama agerar - Borg sitter med armarna i kors
Dagens besked om att Barack Obama fått klartecken från kongressen för ett stimulanspaket som motsvarar hisnande 6 500 miljarder kronro, kan vara vändpunkten för den internationella ekonomin. (DN, SvD)
Visserligen kan man vara kritisk till delar av hur paketet till slut blev. För att gå några republikaner till mötes verkar paketet ha bantats något, och man verkar ha lagt in mer skattesänkningar samtidigt som man strukit en del infrastrukturinvesteringar. Men det spelar nog mindre roll. Med en sådan volym och inriktning som paketet har, så kommer det att ha stor betydelse, inte bara för USA:s ekonomi, utan för hela världen.
Samtidigt innebär detta en kraftigt ökad amerikansk skuldsättning. Vi kan få se underskott som överstiger 10 procent av BNP, en otänkbar nivå i EU. Men det är ändå en nödvändig åtgärd. Det går inte att spara sig ur krisen, man måste investera sig ur den. Men man bör samtidigt planera för den dag ekonomin har vänt: då måste man vara beredd att göra åtstramningar och skattehöjningar för att få ner skuldsättningen. Det återstår att se om det är möjligt i ett land som USA, så rädda för skattehöjningar som amerikanska politiker är.
Kontrasten mot den svenska regeringen blir samtidigt slående. Här har vi en finansminister som bara pratar. Budgeten från i höstas, som lades före finanskrisen, ska ta hand om det nya extrema läget, får vi veta.
Följdaktligen så har de förslag som lagts efter budgeten - bankstödet och stödet till bilindustrin - raskt avslöjats som kosmetika.
När det gäller bankerna så var regeringens förslag tydligen så dåligt att bara en enda bank ville ta del av det. Och när det gäller stödet till bilindustrin så blev det tidigt klart att regeringen lovat bort pengar som den inte förfogar över. Det var Europeiska Investeringbankens pengar.
Nu växer arbetslösheten kraftigt, till följd av krisen i den privata sektorn. Den kommer att följas av en kris i den offentliga sektorn, när kommuner och landsting tvingas säga upp personal. För att förhindra det måste kommunsektorn få mer pengar, och det snabbt. Men Borgs besked är som vanligt: "vi får vänta och se, vi följer utvecklingen".
Ja, han verkar vilja "följa utvecklingen" ända tills vi har just den massarbetslöshet som han upprepade gånger lovat bekämpa. Det blir ju bara patetiskt att höra Borg försöka lägga skulden på bankerna.
För övrigt var det ju ett tag sedan jag skrev några blogginlägg. Unde den tiden har jag hunnit åka skidor i Sälen, men också tillbringat en vecka på Europarådet i Strasbourg. Där hade vi bl a en stor debatt om Israels krigföring i Gaza. Mitt inlägg i den debatten kan läsas här.
Visserligen kan man vara kritisk till delar av hur paketet till slut blev. För att gå några republikaner till mötes verkar paketet ha bantats något, och man verkar ha lagt in mer skattesänkningar samtidigt som man strukit en del infrastrukturinvesteringar. Men det spelar nog mindre roll. Med en sådan volym och inriktning som paketet har, så kommer det att ha stor betydelse, inte bara för USA:s ekonomi, utan för hela världen.
Samtidigt innebär detta en kraftigt ökad amerikansk skuldsättning. Vi kan få se underskott som överstiger 10 procent av BNP, en otänkbar nivå i EU. Men det är ändå en nödvändig åtgärd. Det går inte att spara sig ur krisen, man måste investera sig ur den. Men man bör samtidigt planera för den dag ekonomin har vänt: då måste man vara beredd att göra åtstramningar och skattehöjningar för att få ner skuldsättningen. Det återstår att se om det är möjligt i ett land som USA, så rädda för skattehöjningar som amerikanska politiker är.
Kontrasten mot den svenska regeringen blir samtidigt slående. Här har vi en finansminister som bara pratar. Budgeten från i höstas, som lades före finanskrisen, ska ta hand om det nya extrema läget, får vi veta.
Följdaktligen så har de förslag som lagts efter budgeten - bankstödet och stödet till bilindustrin - raskt avslöjats som kosmetika.
När det gäller bankerna så var regeringens förslag tydligen så dåligt att bara en enda bank ville ta del av det. Och när det gäller stödet till bilindustrin så blev det tidigt klart att regeringen lovat bort pengar som den inte förfogar över. Det var Europeiska Investeringbankens pengar.
Nu växer arbetslösheten kraftigt, till följd av krisen i den privata sektorn. Den kommer att följas av en kris i den offentliga sektorn, när kommuner och landsting tvingas säga upp personal. För att förhindra det måste kommunsektorn få mer pengar, och det snabbt. Men Borgs besked är som vanligt: "vi får vänta och se, vi följer utvecklingen".
Ja, han verkar vilja "följa utvecklingen" ända tills vi har just den massarbetslöshet som han upprepade gånger lovat bekämpa. Det blir ju bara patetiskt att höra Borg försöka lägga skulden på bankerna.
För övrigt var det ju ett tag sedan jag skrev några blogginlägg. Unde den tiden har jag hunnit åka skidor i Sälen, men också tillbringat en vecka på Europarådet i Strasbourg. Där hade vi bl a en stor debatt om Israels krigföring i Gaza. Mitt inlägg i den debatten kan läsas här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
