Anförande vid GAPF:s manifestation mot hedersrelaterat våld, Medborgarplatsen 24 juni

Mötesdeltagare,

Först vill jag rikta ett tack till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, och speciellt till Sara Mohammad, för den viktiga och värdiga manifestation som ni arrangerar här idag.

Idag hedrar vi alla dem som fallit offer för förtryck och våld i hederns namn. Pela, Maria, Fadime, Abbas och många andra har fått betala det högsta priset för en brutal och ålderdomlig syn på kvinnor, barn och familj. Vi hedrar dem, och vi minns dem.

Men det handlar inte bara om att minnas de döda. Det handlar om att aldrig glömma de levande. Och sanningen är ju den att det runt om i världen och i Sverige, just nu, i denna stund, lever tusen och åter tusen flickor och pojkar under sina egna släktingars förtryck, ofta i en omfattning som många av oss inte ens kan föreställa oss.

Att riskera att bli könsstympad. Att riskera att bli bortgift med en person man aldrig träffat. Att oroa sig för sommarlovet, för att man riskerar att föras utomlands och aldrig få komma tillbaka. Att inte kunna umgås med sin jämnåriga. Att inte kunna älska vem man vill, att behöva smyga med sin kärlek, i dödsskräck.

Detta är en verklighet för tusentals, framför allt flickor men också pojkar, i vårt land. Detta förtryck måste få ett slut.

Vi säger ofta om våra barn att de är en gåva. Och så är det ju. Men vi äger dem inte.

Vi äger inte våra barn. De är egna individer, med egna rättigheter, egna önskemål, egna drömmar som de har rätt att försöka förverkliga, och vår uppgift som föräldrar är att stödja dem i det, och med stigande ålder ge våra barn alltmer frihet, så att de i trygghet kan ta steget ut i vuxenlivet och söka sin egen väg till lycka.

De mänskliga rättigheterna är odelbara, och de tillkommer alla. Ingen kan skönsmässigt välja vilka mänskliga rättigheter som ska gälla just för oss, just i vår familj. De mänskliga rättigheterna gör inte halt framför hemmets tröskel. De gäller också i hemmet och i familjen.

Ibland så är familjen en del av problemet, och inte en del av lösningen. Men när familjen är svag, så måste samhället vara starkt.

Då måste samhället - skolan, sjukvården, men kanske framför allt socialtjänsten - agera snabbt och resolut, och i allvarliga fall vara vara beredd att omhänderta barn som far illa, för deras eget skydd.
Och det måste naturligtvis gälla oavsett vilken etnisk bakgrund dessa familjer har. Alla barn har rätt till skydd, oavsett etnisk bakgrund.

Min bild är att detta inte fungerar tillfredsställande idag - att samhället många gånger sviker dessa barn, ser åt ett annat håll. Det får inte ske. Här måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka vad som händer, se riskerna och ingripa.

Men inte bara det. Jag upplever också att Sverige många gånger sviker våra egen medborgare utomlands - när t ex ett barn förts utomlands för att giftas bort och svenska myndigheter får reda på det, då måste den svenska representationen i de länder det berör vara aktiv för att skydda barnen och hävda svensk lag.

Den nya lagen mot tvångs- och barnäktenskap är bra, men den måste följas upp med åtgärder både här hemma i Sverige och på våra beskickningar utomlands.

Så vi samlas för att hedra de döda. Men det bästa sättet att göra det är att förbättra för de levande, de som idag lever i detta förtryck. Ni som samlats här på Medborgarplatsen kan vara avgörande för om vi en gång för alla ska få ett slut på våld och förtryck i hederns namn. Tack för att ni är här, och tack för att jag fick komma.