Några ord om Anna Lindh och dagen för 10 år sedan då allt förändrades

De senaste dagarna så har jag läst det mesta som skrivits för att uppmärksamma 10-årsdagen av mordet på Anna Lindh. Det är omöjligt att värja sig för de egna minnena. De kommer oundvikligen upp. 

Jag för dagbok sedan jag utnämndes till statsråd 2002. Det har visat sig vara ovärderligt att i efterhand kunna gå tillbaka och se hur man agerade i olika situationer, hur skeendet var. Och naturligtvis var mina anteckningar dessa dramatiska dagar för 10 år sedan särskilt noggranna.

2003 var jag folkhälso- och socialtjänstminister i Göran Perssons regering. Dagen då Anna dödades hade jag tillbringat på mitt arbetsrum på Socialdepartementet. Vid 16.30 kom min sekreterare Elisabeth Malmborg in till mig. Hon hade då fått ett samtal från statsministerns kansli Statsrådsberedningen, och fått beskedet att Anna Lindh attackerats. Det hade då bara hunnit gå 10 minuter. Uppgifterna var mycket knapphändiga - det talades om ytliga skador, senare fick vi höra att hon förts till sjukhus. 

Jag skulle invigningstala på en internationell folkhälsokonferens på Norra Latin samma eftermiddag, och efter överläggning med min statssekreterare Ewa Persson Göransson, min politiskt sakkunnige Mikael Magnusson och min pressekreterare Kicki Mäler, och efter ytterligare ett samtal med Sb, bestämde vi oss för att ändå gå dit. Landet måste regeras, även när illdåd inträffar. Men både Kicki och Mikael följde med mig. Inga ministrar skulle gå ensamma på gatorna en sån här stund. Det hade också hunnit komma mer information - Anna hade blivit knivskuren och skadorna var allvarliga. Att de var livshotande visste vi ännu inte.

På konferensen var några hundra nationella och internationella folkhälsoexperter samlade. När jag hälsade dem välkomna till Stockholm så inledde jag med några ord vad som hade hänt. Jag berättade att Sveriges utrikesminister blivit knivhuggen, men att vi fortfarande inte visste skadornas omfattning. Och jag sa att för oss svenskar så kom genast minnet av mordet på Olof Palme upp på näthinnan, och att vi nu alla innerligt hoppades att utgången inte skulle bli så illa. 

Att vi hoppades att Anna skulle klara det. 

Och jag minns att när jag använde ordet "stabbed", talet hölls på engelska, så knöt det sig i magen på mig, kunde knappt få det över läpparna.

Vi stannade bara en kort stund efteråt, många kom fram, var oroliga och beklagade. Mark Levengood skulle vara samtalsledare på konferensen efteråt, och han fick ett tufft jobb med att försöka hålla stämningen uppe och fokusera på ämnena, samtidigt som attentatet kastade en skugga över allt. Men han skötte sin svåra uppgift bra.

Därefter följde Kicki och Mikael mig den korta biten till min övernattningslägenhet på Norrlandsgatan. I min dagbok den kvällen skrev jag:

"Jag tänker på Anna. Bara hon klarar sig. Hon är en av de bästa bland oss - en fantastiskt klok all-round-politiker, en ärlig och god person. Det som hänt är fullständigt overkligt, fullständigt overkligt."

*  *  *

Morgonen efter hämtades vi vid 8-tiden med statsrådsbil vid porten. Jag och vice statsminister Margareta Winberg bodde i samma hus på Norrlandsgatan och delade bil den korta sträckan till Rosenbad. Det var första gången jag åkte bil den biten, alla andra dagar hade man gått obekymrat till regeringssammanträdena.

Ännu visste vi inte hur det hade gått, om Anna hade klarat natten. Media använde begreppet "kritiskt men stabilt" om hennes tillstånd, vilket ju ingav hopp. 

Vi klev av bilen vid Rosenbad. Ett stort journalistuppbåd hade samlats. Mycket filmande och fotograferande, men ingen vågade fråga något - förrän jag var halvvägs upp för trappan och någon journalist viskade "vet du något?" Jag skakade på huvudet. 

Margareta tog hissen upp till statsministern på sjunde våningen. Själv tog jag kulvertgången över till Socialdepartementet. Lars Engqvist, Lasses statssekreterare Mikael Sjöberg och vår planeringschef Christer Persson satt på Lasses rum. Jag gick in till dem och vi pratade en stund om vad som hänt.

En presskonferens med Göran Persson var utlyst till 8.45, och regeringen skulle samlas före. Vid 8.30 gick jag och Lasse över till Rosenbad.

Hiss upp till sjunde våningen där statsministerns kansli och regeringens sammanträdesrum ligger. Strax innanför dörren till statsministerkorridoren står statssekreterare Lars Danielsson, och jag ser honom i ögonen.  Han har gråtit, och han skakar på huvudet. Då förstår jag att Anna är död. 

I regeringens sammanträdesrum har de flesta ministrar hunnit samlas. På Annas plats står ett tänt ljus. En del gråter stilla, nästan alla är tysta eller viskar. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga än, vi är tagna och chockade.

På sin vanliga plats vid bordets kortända sitter statsministern, Göran Persson. Det är en av de starkaste personer jag träffat, oftast knivskarp och alltid stabil. Men den här dagen sitter han med hopsjunkna axlar, förkrossad på ett sätt som jag aldrig sett honom varken förr eller senare. 

Klockan är några minuter i nio. Han ska snart gå ut till presskonferensen och bekräfta att Anna Lindh, Sveriges utrikesminister, är död.

*  *  *

Jag gick en gång med i Anna Lindhs ungdomsförbund. Det var hon som var SSU:s ordförande 1985, när jag som 15-åring engagerade mig politiskt. Redan då var hon en celebritet. När jag 1986 blev ordförande i SSU-klubben i Ängelholm tog jag mod till mig och skrev ett brev till henne, och tyckte att hon borde besöka vår gymnasieskola, Rönneskolan. Det var visserligen en borgerligt sinnad trakt, men det fanns en del socialdemokrater på skolan som skulle bli styrkta av ett besök vilket vore bra för vår klubb, resonerade jag.

Och kan ni tänka er: efter några veckor kom ett svar att SSU:s ordförande Anna Lindh, som man ju annars bara såg på TV, gärna skulle komma till Ängelholm!

Någon månad senare får jag ledigt från mina egna lektioner för att ta hand om Anna i Ängelholm. Hon har redan anlänt till skolan och börjar med att träffa två gymnasieklasser. När jag ansluter sitter hon på katedern och dinglar med benen, hållande en kort inledning innan frågestunden tar vid. Det är en minnesbild som etsat sig fast.

Efter lektionen lunch i matsalen med rektorn, och sedan en kort promenad genom stan och över ån, till Folkets Hus. Där ska hon senare hämtas upp för arbetsplatsbesök. Hon frågar om hur det går för SSU-klubben och jag kan inte utan viss stolthet berätta att vi ökat kraftigt i medlemstal och att vi fått en egen lokal!

Anna hade 1984 tagit över ett SSU som bara några år tidigare skakats av svåra stridigheter. Det bär för långt att här reda ut vad konflikterna bestod i, men den grundläggande frågeställningen är nog klassisk för ett ungdomsförbund. Jag skulle beskriva det som vilket förhållningssätt SSU skulle ha till det socialdemokratiska partiet. Den radikalare delen av SSU ville ha ett mer självständigt och kritiskt förhållningssätt, medan de andra ville att SSU skulle vara mer följsamt. Detta tog sedan sig uttryck i en rad sakpolitiska konflikter, men också personkonflikter. 

Konflikterna hade växt under 1970-talet, och på kongressen 1981 ställdes allt på sin spets. Då lyckades den radikalare delen av SSU få Bo Bernhardsson vald till förbundssekreterare, medan Jan Nygren från den andra sidan kvarstod som förbundsordförande. Det innebar att SSU i praktiken fick ett delat ledarskap, vilket i efterhand framstår som det bästa som kunde hända. Med Janne och Bosse fick nämligen SSU:s ledning legitimitet i alla läger, och under deras tid började SSU läka samman igen. Deras goda samarbete betydde mycket i den processen.

1984 lämnade de emellertid sina poster, och efterträddes av "firma Lindh och Linde", d v s Anna Lindh  som ordförande och Leif Linde som förbundssekreterare. Anna stod den radikalare, mer partikritiska delen av SSU närmast, medan Leif Linde hade foten i det andra lägret. Det blev en mycket lyckad kombination, och det SSU som jag var verksam i under nästan 10 år (1985-94) var en i huvudsak mycket harmonisk organisation, präglad av först Anna Lindhs och sedan Karl-Petter Thorwaldssons ledarskap. Kålle efterträdde ju Anna 1990.

Det har talats mycket om Annas mod, och allt det är riktigt. Men som alla framgångsrika politiker var hon inte bara modig, utan också strategiskt smart. Det visade hon på 1980-talet: istället för att gräva ner SSU i gamla konflikter, tog hon ett steg framåt och öppnade upp andra frågor som både låg i tiden och som hon kunde samla hela SSU bakom. 

Det var för det första det internationella engagemanget, där kampen mot apartheid i Sydafrika, stöd till frontstaterna i södra Afrika (framför allt Mocambique) och stöd för den unga demokratin i Nicaragua stod i förgrunden. Där gjorde SSU bestående och viktiga insatser under 1980-talet, och Anna Lindhs personliga engagemang i dessa frågor var avgörande. Vi SSU:are samlade in pengar till ANC, ordnade kurser och seminarier om Mocambique, tog emot besök från latinamerika.

För det andra så tog SSU sig an miljöfrågorna på ett sätt som man inte gjort tidigare. Utsläpp, försurning, kärnkraften och bilismens starka tillväxt blev frågor som engagerade SSU starkt. En stor fråga blev byggandet av Öresundsbron, som SSU tog klar ställning emot. Vi var många unga som i den frågan såg en symbol för en ohämmad bilism vars utsläpp med tiden skulle bli ohållbara. Anna Lindh tog den kampen mot såväl näringsliv som parti, och vi älskade henne för det.

Nu blev det ju en bro, och det är sannerligen inget jag beklagar idag. Samtidigt så skäms jag inte ett ögonblick för SSU:s ståndpunkt på 1980-talet. Utan den starka miljökritiken så hade det sannolikt inte blivit någon järnvägsförbindelse på bron, bara bilväg. Och projektet hade aldrig blivit så tufft miljögranskat som det blev - bl a fick man ändra sträckningen och Pepparholms läge för att bemöta kritiken när det gällde vattengenomströmningen. Och det är roligt att se att bron faktiskt blivit en succé - inte för bilismen utan för kollektivtrafiken. Tågresandet över sundet har överträffat alla förväntningar.

*  *  *

Många spekulerar i vad som skulle hänt om Anna fått leva. 

Jag är övertygad om att Göran Persson planerade att träda tillbaka i god tid före valet 2006, kanske redan 2004. Då hade han gjort det på toppen av sin bana som statsminister - efter att ha sanerat statsfinanserna, halverat arbetslösheten, påbörjat avvecklingen av kärnkraften, inlett förverkligandet av visionen om det gröna folkhemmet, byggt ut vuxenutbildningen och den högre utbildningen, vunnit internationell respekt genom det framgångsrika EU-ordförandeskapet 2001 och med uppmärksammandet av Förintelsen. 

Göran hade i praktiken lett socialdemokratin sedan den 18 augusti 1994, när han i samband med valmanifestet kunde presentera sina "skarpa förslag", d v s starten på den budgetsanering som skulle få landet på fötter igen. 

Ett ledarbyte låg alltså i korten. Och de allra flesta av oss såg Anna som den naturliga efterträdaren. Hon hade visat sig ha just den där kombinationen av glödande idealism och kylig pragmatism som man måste ha som socialdemokratisk ledare. 

När Ingvar Carlsson på hösten 1995 tillkännagivit sin avgång, Göran Persson sagt nej och alla trodde att det skulle bli Mona (före kontokortsaffären) så hade jag på Lunds Arbetarekommun styrelse istället pläderat för Anna. Men de äldre i styrelsen tyckte att denne unge miljöminister fortfarande var för oprövad, och styrelsen gick istället på Mona. Det förslaget föll sedan på medlemsmötet, men det är en annan historia.

Och det kanske var rätt, 1995 hade kanske varit för tidigt. Men 2004 eller 2005 hade varit perfekt. Då hade vi kunnat gå till val 2006 inte bara med allt det vi uträttat under Göran Perssons ledning i bagaget, utan också med löfte om något nytt. "Time-for-change"-argumentet hade inte varit så starkt för väljarna som det kom att bli.

Det är ju en evig diskussion inom statsvetenskapen och sociologin om vad som egentligen styr historiens gång: är det personerna eller strukturella förhållanden? Jag har väl i grunden en materialistisk historiesyn och lutar väl åt de senare förklaringsmodellerna, men man kan inte komma ifrån att enskilda människor kan förändra historiens gång på ett mycket påtagligt sätt. 

Med Anna i ledningen hade vi helt enkelt haft lättare att vinna 2006 års val, och då hade Sverige sett annorlunda ut än vad vårt land gör idag. Arbetslösheten hade varit lägre, klyftorna mindre, klimatomställningen kommit längre.

Nu blev det inte så. Med Annas död stängdes Görans utgångsdörr. Han blev tvungen att försöka vinna ett val till. Det är mycket svårt att vinna tre val i rad i modern politik. Och det hade vi redan gjort: 1994, 1998 och 2002. 

Men att vinna fyra val är nästan omöjligt. Ändå så var det nästan så att vi lyckades - när valresultatet kom så skilde det bara ett par procent till de borgerligas fördel. Reinfeldt fick regera Sverige med bara 7 rösters övervikt i Riksdagen.

Så även om Göran gjorde en mycket bra valrörelse 2006 - det gjorde vi alla - så räckte det inte till. Självklart så hade det varit svårt också med Anna. Göran hade ju sitt starka erfarenhetskort, det hade inte Anna på samma sätt, men jag tror att utgången trots allt blivit annorlunda ut.

*  *  *

Det ställs ohyggliga krav på en socialdemokratisk partiledare. Han eller hon har tre uppgifter: att hålla ihop partiet, att vinna val och att styra landet. Den borgerliga dominansen i media gör dessutom att socialdemokrater inte får spela med samma regler som de borgerliga. När socialdemokratiska misstag  ofta blåses upp till orimliga proportioner, så tenderar borgerliga misstag att skylas över och gömmas undan. Se bara på den aktuella Nuonaffären. 

Att vara socialdemokratisk partiledare är att slita i motvind och uppförsbacke, men att ändå älska det. Jag såg det på nära håll under de nästan 10 år jag arbetade med och för Göran Persson.

Det krävs en alldeles särskild personlighet för att möta dessa krav, och sådana ledare är förstås ytterst sällsynta. Det kommer kanske fram en eller ett par sådana personer per generation. Anna Lindh var en sådan person. Stefan Löfven kan mycket väl visa sig också vara det - han har redan visat att han kan hålla ihop partiet och staka ut en klar riktning. 

Anna är borta. Men livet går, trots allt, vidare. Och för oss som är kvar finns det egentligen bara ett bra sätt att hedra våra bortgångna företrädare. 

Och det är att arbeta vidare för de ideal som de stod för.

Krynica - Centraleuropas Davos?

Är nu på väg tillbaka till Stockholm efter några dagars vistelse i den lilla polska bergsbyn Krynica, på gränsen mellan Polen och Slovakien, där jag besökt det s k Economic Forum. Det har faktiskt varit skönt att slippa ståhejet i Stockholm i samband med Obamas besök, och istället få några dagars lugn och bergsluft. (Länk till hemsidan finns här.)

Fast så lugnt var det ju nu inte. Det visade sig vara ett enormt arrangemang. Economic Forum i Krynica vill gärna tala om sig själv som Central- och Östeuropas svar på World Economic Forum i Davos i Schweiz, men det ska man nog sluta med. Det är ingen rättvis jämförelse: Davosmötet är en internationell händelse med deltagande och mediabevakning från hela världen. Krynica är fortfarande ett mycket mer provinsiellt evenemang, som framför allt berör Polen och dess grannländer. Vilket ju i för sig inte är så lite. Polen är i kraft av sin storlek och geografiska placering en nyckelspelare i det nya Europa.

Stort var det i alla fall. Över 2 500 deltagare från 60 länder, om än som sagt med tonvikt i Öst- och Centraleuropa, som diskuterade en lång rad ämnen på ett mycket stort antal seminarier. Dessutom över 500 journalister. Och nivån var ofta hög - allt öppnades i tisdags av premiärministrarna från Polen, Slovakien, Lettland och Ukrainas vice premiärminister. På seminarierna deltog ofta ministrar, statssekreterare och parlamentariker, samt ett stort antal näringslivsföreträdare och företagsledare.

Från svensk sida deltog förutom jag riksdagsledamoten Désirée Pethrus (KD), som talade på ett seminarium om Moldavien på torsdagen, samt företrädare för Västra Götalandsregionen, bl a fullmäktiges ordförande Kjell Nordström. De hade ett eget seminarium om energifrågor, också på torsdagen.

Själv var jag inbjuden för att delta i ett seminarium om utökat rättsligt samarbete i Europa, tillsammans med bl a en viceminister från Litauen och en ordförande i Kroatiens justitieutskott. Jag framhöll då att det viktiga är att vi stärker samarbetet på basplanet mellan Europas olika brottsbekämpningsmyndigheter, framför allt polis och åklagare. För det har vi Europol och Eurojust, som betytt mycket för att underlätta informationsutbyte mellan länderna när det t ex gäller att kartlägga den organiserade kriminaliteten. Jag avvisade emellertid tanken på en gemensam europeisk brottsbalk eller en EU-federal polis. Jag var också tveksam till tankarna om en europeisk åklagare. Jag ser inte mervärdet i att bygga upp nya EU-strukturer eller att harmonisera all lagstiftning i detalj.

Visst kan man ifrågasätta värdet av sådana konferenser, men man ska nog inte underskatta dem. Det blir ett tillfälle att på ett ganska avspänt sätt träffa företrädare från länder och sektorer som man annars inte gör. Alltid lär man sig något och får nya intryck. Och det händer väldigt mycket i Öst- och Centraleuropa just nu. Det finns all anledning för oss svenskar att också vara med i de sammanhangen.

Första Maj i Trelleborg 2013

Nu har jag äntligen blivit färdig till att lägga ut årets Första Maj-tal, som jag höll i Trelleborg! Håll till godo:

 

Första maj i Trelleborg 2013

 

 

Morgan Johansson, Lund, riksdagsledamot och ordförande i Riksdagens Justitieutskott

 

Det talade ordet gäller.

 

 

 

Mötesdeltagare,

 

Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för en mansålder sedan. Och jag tänkte: hur långt har Sverige nu fjärmat sig från detta ideal? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Det har gått i motsatt riktning under de snart sju år som den borgerliga regeringen har suttit. Man har systematiskt ställt grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Vi har fått ett allt hårdare debattklimat där högerkrafterna, ivrigt påhejade av de borgerliga tidningarna, konsekvent beskrivit sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats i en allt mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som inte kan eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.

Så visade också en utvärdering häromveckan att gruppen sjukskrivna som får gå på socialbidrag tredubblats. Det är ju på socialkontoret de sjuka till slut hamnar.

Det är ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är inget samhällsproblem, det är ett individuellt problem.

Man skulle kunna säga att det märks att vi har en kristdemokrat som socialminister. Om du är sjuk, ta din säng och gå. Det ska ju Jesus ha sagt en gång, och då ska det ha fungerat. Men jag tror inte att Göran Hägglund har samma förmågor.

Det är en ny sorts människosyn som man försöker att etablera. Den som är frisk och har arbete ska sluta att bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma kallhamrade cynism, samma nakna klasspolitik.

Men hur var det nu? Skulle vi inte ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn? Där faktiskt alla fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde? Var det inte detta som var visionen? Var det inte detta som var den svenska modellen? Var det inte detta som var Sverige? Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”

Mötesdeltagare, vi måste slå tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det är försäkringar! Det är inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna satt av avgifter och löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba.

Och det finns ingen motsättning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och de som är sjuka och arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Ska det vara så svårt att förstå, att Sverige inte blir rikare för att sjuka och arbetslösa blir fattigare? Vi människor behöver varandra, vi måste samarbeta, vi måste hålla samman och vi måste hjälpa varandra.

Det var den gamla folkhemstanken, men det är inte nostalgi, det är modernt, för det är det enda anständiga sätt man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då, det gäller nu och det gäller i framtiden: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Det växer ett krypande obehag över vad som håller på att hända i vårt land. Klyftorna ökar kraftigt. Allt fler ställer sig frågan: vad spelar det för roll om jag har fått en skattesänkning som gör att jag kan sätta upp en platt-TV i varje rum – om jag samtidigt riskerar att kastas ut i fattigdom om jag skulle bli sjuk eller arbetslös, om klasserna i skolan där mina barn går blir allt större, om snöröjningen inte längre fungerar på vintern, om tågen inte längre kommer i tid, för att järnvägen avreglerats sönder och samman?

Och vad spelar det för roll om jag fått några hundralappar i skattesänkning, om inte sjukvården fungerar jag behöver den?

Förra året vid den här tiden låg jag på operationsbordet i Lund. Jag genomgick en s k ablation, ett ingrepp för att rätta till ett förmodligen medfött hjärtfel. Allt gick som planerat, men det är klart att man är nervös när de ska in och rota i hjärtat. Särskilt för den som aldrig legat på sjukhus förr. Men man blir ju naturligtvis djupt imponerad av allt som man nu för tiden klarar av att göra. Nu behöver man ju inte öppna hela bröstkorgen för att peta i hjärtat, man kan gå in med långa spröt från ljumsken, upp genom blodbanorna. Läskigt, men fantastiskt.

Så jag har sett skånsk sjukvård när den fungerar som bäst. Men jag har också fått se något annat. Jag har läst Socialstyrelsens rapporter om felbehandlingar på grund av platsbrist och stress. Jag har sett Arbetsmiljöverkets stenhårda kritik mot arbetsförhållandena på några av våra akutmottagningar.

Och jag har besökt skånska sjukhus – Lund,Ystad, Orup – och talat med personalen. Det är hängivna och kompetenta undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, som gör allt för sina patienter och som älskar sitt yrke. Men de är förtvivlade över sin arbetssituation och de nedskärningar som genomförts. De fasar för de nedskärningar som är på gång. Och de är frustrerade, för att inte säga förbannade över att den nuvarande politiska ledningen i Region Skåne inte vill ha en dialog. De vill inte tala med personalen. De vågar inte besöka sjukhusen.

För enligt de som styr i Region Skåne så finns det ingen kris i sjukvården. Ett av de moderata regionråden, Michael Sandin, sa i höstas att det finns inga problem i sjukvården. ”Det är bara tidningsankor”, sa han.

Kommer ni ihåg Bagdad Bob? Ni vet han som var talesman för Saddam Hussein under Irakkriget? Han hävdade ju in i det sista att Saddam skulle vinna kriget enkelt. Det var inga problem. ”Men nu står ju amerikanska stridsvagnar i Bagdads förorter”? ”Nä, det är bara en synvilla, vi har slagit tillbaka dem”. ”Men nu har ju alla generaler gett upp och större delen av regeringen flytt?” ”Nädå, vi har utsett nya generaler och regeringsmedlemmar, Saddam kommer att vinna”.

Jag vet inte, men varje gång jag ser Michael Sandin på TV, så tänker jag på Bagdad Bob. Jag vet inte varför.

Man kan skämta om det här, men i grunden är det djupt allvarligt. En politisk ledning som inte bryr sig om sin viktigaste verksamhet, som vägrar se problemen och som inte ens vågar möta sin egen personal är inte värd att sitta kvar.   

Kinhult, Sonesson, Sandin – allt vad de heter, de här moderaterna som styr i sjukvården – ut med er i verksamheten. Våga sitta ner med läkarna och sjuksköterskorna, så att de får berätta om konstant överbeläggning, om hur sjuka regelmässigt får läggas i korridorer och skrubbar i brist på rum. Våga sitta ner med undersköterskorna så att de får berätta om hur människor nu får dö ensamma, eftersom det inte längre finns tid att sitta och hålla deras händer under deras sista minuter i livet. 

Vi har i grunden en sjukvård av världsklass i Skåne och Sverige. Men just nu går det åt fel håll. Det är inte konstigt att sjukvården behöver mer resurser år efter år. Det är en följd av att vi blir äldre och äldre. Vårdbehovet ökar, och då måste resurserna hänga med.

Men det har inte resurserna gjort i Skåne, och därför finns det nu ett stort ekonomiskt underskott. Om underskott ska lösas med nedskärningar, så hotas ytterligare 800 jobb i Skånes sjukvård.

Region Skåne har idag nästan lägst skattesats i Sverige. Vi socialdemokrater har sagt att vi är beredda att höja den, för att på det sättet kunna gå in med en miljard kronor till den skånska sjukvården. Då behöver man inte skära ner med 800 tjänster – då kan man tvärtom anställa 500 till.

Det är klart att man måste göra mycket mer än att höja skatten för att lösa sjukvårdens problem – men då måste man ju för det första erkänna problemen, och för det andra utöva ett aktivt ledarskap i dialog med personalen. Inte springa och gömma sig och tala om tidningsankor.

Så valet nästa år här i Skåne kommer att handla om sjukvården. Ska vi prioritera låg skatt, låg skatt och ännu lägre skatt? Ska vi fortsätta att blunda för problemen eller skylla allt på tjänstemännen? Eller ska vi lösa problemen och skjuta till mer resurser?

Skåningarna förtjänar en bra sjukvård, och Skåne förtjänar en bättre ledning. Därför så måste vi socialdemokrater vinna valet i Region Skåne nästa år!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Just nu ser det ju faktiskt ganska bra ut när det gäller att vinna valet i Skåne. Jag såg en opinionsundersökning häromveckan, och ni vet ju hur det är med sådana, man ska ta dem med en nypa salt, det är långt till valet, bollen är rund, allt kan hända – ja, ni vet allt som man brukar säga.

Men ändå, lite glad får man väl ändå vara när det kommer mätningar som visar att vi socialdemokrater går kraftigt framåt i Skåne, medan moderaterna faller. Enligt den mätningen så var vi socialdemokrater nästan lika stora som alla de fyra borgerliga partierna tillsammans.

Extra intressant var det att se hur det går för centern och kristdemokraterna. De låg på 2 procent vardera. Ja, ni hörde rätt. Centern fick alltså 2 procent. I Skåne. Sveriges jordbruksbygd framför alla andra. Det här med månggifte och att kunna göra sina barn arvlösa har nog inte gått hem i Skåne. Heller.

Två procent. Det är så lite att det nästan är inom felmarginalen. Och apropå Centern och felmarginalen, så hörde ni kanske centerledaren Annie Lööf sitta och be om ursäkt i konstitutionsutskottet förra veckan. 11 gånger ska hon ha bett om ursäkt för att hon for med osanning förra gången hon var där. Det var någon elak kristdemokrat som hade räknat hennes ursäkter.

Och det är väl gott så. Man ska ha respekt för KU. Men ändå. Lite mer kan man väl ändå förvänta sig av regeringens högst betalde minister. För det är hon ju. Centerpartiet spär på hennes statsrådslön för att man tycker att hon är en så förträfflig partiledare. Hon lär ha över 150 000 kronor. I månaden.

Och då kan man ju tycka att man ska kunna hålla tungan rätt i mun i KU.

Men det är ju inte i första hand KU hon ska be om ursäkt. Det är ju väljarna. Och det är ju inte i första hand för att hon inte kan hålla sig till sanningen som hon ska be om ursäkt – utan för att hon och den regering hon företräder inte kan leverera det som de nu lovat i åratal: fler jobb.

På vår partikongress satte vi socialdemokrater upp ett mycket ambitiöst mål för arbetslösheten: vi sa att om vi vinner valet 2014, så kommer vi att föra en sådan politik att Sverige kan ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.

Det är ambitiöst mål. Idag är vi 12:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta arbetslöshet idag, så skulle vi i nästan behöva halvera den, och det skulle behöva tillskapas uppskattningsvis 300 000 fler jobb.

Är det möjligt? Ja, det är det. Kom ihåg förra gången som vi socialdemokrater satte upp ett mål för arbetslösheten, det var när vi 1996 lovade att vi skulle halvera arbetslösheten till år 2000. Då klarade vi det, och det var faktiskt så att under dessa år i slutet av 1990-talet så skapades faktiskt just 300 000 fler jobb.

Så vi har gjort det en gång, och vi kan göra det igen.

Och det innebär också att vi tar en risk. För det är klart, att om vi skulle vinna valet 2014, och vi sätter upp detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, ja då är det ju det som valet 2018 kommer att handla om. Så om vi då kan visa att Sverige är på väg att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet, då kommer vi att vinna också det valet. Men om vi inte kan visa det, då kommer vi att förlora.

Så visst tar vi en risk. Men det är väl en risk värd att ta? Om det är i någon fråga som man kan och ska ta en politisk risk – då är det väl just arbetslösheten? Om man inte är beredd att göra det, då ska man nog inte hålla på med politik.

Och då avslöjas ju också våra motståndare. Löfvén hade ju knappt hunnit avsluta sitt tal till partikongressen, innan Anders Borg kallade till presskonferens för att tala om det här med att få EU:s lägsta arbetslöshet, det var inget bra. Det var jättesvårt, det här med siffermål, och hur skulle det egentligen gå till?

Och det är alltså samme man som i snart sju år har lovat full sysselsättning i Sverige. Nu kan han inte ens lova att halvera arbetslösheten till 2020. Ska man lita på en sån?

Det är ungefär som om ni skulle haft en tränare i Trelleborgs FF som inför säsongstart skulle sagt att ja, vi kommer att spela lite matcher, det är ju kul, men jag tror inte vi kan vinna serien, och tillbaka till Allsvenskan kommer vi aldrig. Då hade han nog fått sparken samma dag, eller hur?

Skälet till att Anders Borg inte vågar ställa ut samma löfte som vi, det är att han vet att han inte kommer att klara det. Han har ju redan testat hela sitt politiska register. Att försämra a-kassan och sjukförsäkringen gav inte fler jobb – bara ökade klyftor och fler på socialbidrag. Och nu står de handfallna, vet inte vad de ska göra. De kan ju inte försämra a-kassan och sjukförsäkringen ännu mer. Man kan inte lugga en flintskallig. Fråga mig.

Det är klart att det går att få ner arbetslösheten. Det är ingen naturlag att Sverige ska vara ett medelmåttigt land i ett Europa som stagnerar. Vi kan betydligt bättre.

 

Men det krävs ju förstås en annan politik. Det går en vattendelare i svensk politik. Högern säger att Sverige ska konkurrera med allt lägre skatter och allt lägre löner. Det kan man säkert göra ett tag, men då kommer Sverige också att bli allt fattigare. 

 

Vi säger att Sverige ska konkurrera med kunskap, kompetens, kvalitet, därför att vi vet att det är det enda sättet att klara sig på lång sikt, enda sättet att kunna förbli en välfärdsstat.

 

Vi säger: problemet är inte att de arbetslösa inte söker jobb. Problemet är att det finns för få jobb att söka. Därför behövs det fler arbetstillfällen, och det får man om man stärker svensk konkurrenskraft – då kan det bli fler privata jobb. Men man måste också satsa på de offentliga verksamheterna, så att det kan bli fler jobb i sjukvården, äldreomsorgen, barnomsorgen, skolan.

 

Men har man väl sagt det, då förstår man ju också att det inte blir råd till några nya stora skattesänkningar. Vi vill inte skattesubventionera storföretag och hela sektorer i tron att de ska anställa fler. De pengarna kan lika gärna försvinna bort i aktieutdelningar och direktörsbonusar, det blir inga jobb av det. Den jättelika sänkningen av bolagsskatten som regeringen genomfört är inget annat än att kasta pengarna i sjön. Merparten av dessa 16 miljarder går till bankerna. Om vi istället använt dessa pengar i sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, så skulle det gett över 40 000 lärare, undersköterskor, sjuksköterskor.

 

Vi satsar istället på utbildning, infrastruktur, forskning, innovationspolitik, sådant som stärker svensk konkurrenskraft på riktigt.

 

Men vi säger också en annan viktig sak: och det är att när väl jobben kommer, då måste också de arbetslösa vara rustade för det. Och här finns en annan skiljelinje. Vi säger att de arbetslösa ska ha utbildning, så att de kan ta de jobb som växer fram, med en bra lön och schyssta villkor. Reinfeldt säger att de arbetslösa ska jobba gratis i FAS 3, gärna tills de fyllt 75. Välj själv.

 

Vi betraktar inte välfärdssektorn som en belastning, som en slags guldkant på tillvaron. Ibland stöter man på uttrycket att man först måste baka kakan, sedan kan man äta den. D v s först måste man skapa resurserna, innan man kan satsa på välfärden. Men det är en förenklad syn. Välfärden i sig möjliggör nämligen ofta ekonomisk tillväxt. Hur blir den ekonomiska utvekcklingen i ett land som försummar barnens skola? Hur blir den ekonomiska utvecklingen i ett land där bara de rika får sjukvård? Hur blir den ekonomiska utvecklingen i ett land utan ordnad barnomsorg? Och hur blir den ekonomiska utvecklingen i ett land där kollektivtrafiken försummas och där tågen fryser fast på vintern?

 

Ibland får man höra att den offentliga sektorn måste stå tillbaka för att den privata ska kunna växa. Det är fullständigt fel. Det finns ingen motsättning mellan offentlig och privat sektor. Det finns ingen närande och ingen tärande. Det finns bara ett samhälle, ett Sverige, där vi måste hjälpas åt om vi ska kunna återgå till full sysselsättning och försvara välfärden.

 

Samarbete och solidaritet, det är vägen framåt för Sverige, mötesdeltagare. Regeringen väntar på bättre tider. Sverige väntar på en bättre regering.

 

*  *  *

 

Mötesdeltagare,

 

Jag besökte förra året Filippinerna och Indonesien. Visst har jag varit i åtskilliga fattiga länder genom åren, men man upphör aldrig att beröras av de avgrundsdjupa skillnaderna som finns i vår värld – mellan länder och inom länder.

 

När våra tre barn fötts här hemma i Sverige, så har det varit en oerhörd trygghet att veta att när en kvinna ska föda sitt barn, så finns det inget säkrare land än vårt. Men i Indonesien är både barnadödligheten och mödradödligheten skyhög. Varje graviditet är ett vågspel med livet som insats.

 

Och på Filippinerna, i Manila, såg jag barn i mina egna pojkars ålder, 6-7-8 år, springa mellan bilarna i de oändliga bilköerna, i den tryckande avgasfyllda tropiska värmen, knacka på bilrutorna och be om lite pengar. Några av landets 2 miljoner gatubarn.

 

Vi åkte genom slumområden, kilometer efter kilometer, där människor bodde i skjul av korrugerad plåt. Men inte långt därifrån sköt lyxhotellen upp ur marken. De gated communities där de rika låst in sig bredde ut sig.

 

Så är det ju. Lyx och överflöd existerar ofta sida vid sida med djupaste nöd och eländigt armod.

 

Det är detta som är den stora frågan i internationell politik: den ojämlika fördelningen av resurser och tillgångar – mellan länder, och inom länder. Så länge den klyftan består, så kommer vi att ha social oro, politiska och militära konflikter, terrorism.

 

Jag tänkte på det när jag hörde om den fruktansvärda olyckan på en textilfabrik i Bangladesh i onsdags. Ett illegalt byggt åttavåningshus i huvudstaden Dhaka rasade samman. I huset fanns över 3 000 textilarbetare. Hittills har man grävt fram nästan 400 döda.

 

Textilarbetare i Bangladesh arbetar inte sällan 12 timmar om dygnet, ofta veckans alla dagar. De allra flesta är kvinnor, de kan tjäna en 3-400 kronor i månaden, men är helt utlämnade till arbetsgivarens godtycke. Fackliga och sociala rättigheter existerar nästan inte.

 

I förra veckan konstaterade man att byggnaden var full av sprickor. I huset fanns också, förutom textilfabrikerna, också en bank. De bankanställda fick gå hem på grund av rasrisken. Men textilarbetarna beordrades in i huset, med hot om löneavdrag. Och så rasade allt över dem.

 

Vad har detta med oss i Sverige att göra? Allt. Bangladesh är en av världens största textilproducenter, exporterar kläder för över 100 miljarder kronor om året. Kvinnorna vid symaskinerna i textilfabrikerna syr kläder åt alla de stora märkena och klädkedjorna i väst. Vart fjärde plagg som ni köper på Hennes&Mauritz är tillverkat i Bangladesh.

 

Så hänger allt samman. Orättvisorna i den fattiga världen påverkar också oss i den rika världen. Olof Palme sa en gång att ingen människa kan skapa sig en ö där han eller hon oberoende av andra kan bygga ett liv i frihet och trygghet, ty vi är alla förr eller senare beroende av andra.  

 

Just därför är arbetarrörelsens fackliga och politiska kamp internationell. Vår uppgift är att arbeta för att vanliga löntagare ska få drägliga arbetsvillkor och behandlas med värdighet och respekt, var man än blivit född i världen. Det är det som Första Maj allra ytterst handlar om. Internationell solidaritet.

 

Tack.

 

./.