Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.
Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.
Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.
Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.
I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.
Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!
Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.
Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.
På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.
När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.
Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.
Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.
Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.
Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.
10 kommentarer:
De svek o hånade mej 53 - 70. Nu gör de det igen. Detta förändrar inte tilltron, till dem, av någon av oss drabbade. Intervjuerna, som många av oss ställt upp med, var rena tortyren psykiskt sett. Jag blev liggande i 3 dagar.Vi har alltid hållit det för oss själva o oxå skämdts för våra upplevelser. Ingen hade nånsin undrat hur vi hade det, som barnhemsbarn? Nu skulle vi hux flux prata om vad vi upplevt. Det blev bara FÖR mycket. Men VEM bryr sej nu då? Inte ens staten som brustit i sin tillsyn. Jag känner mej förnekad, av dagens svek.
Kostnaderna för en Ceremoni, kan de oxå bespara sej. Den lär de nog få hålla , för sej själva.
Maria du borde skämmas för att sänka ditt eget parti, samt svek mot alla fosterbarn som har lidit/lider i sin barndom.
Vore det något vettigt parti som tog upp detta och redde ut allt för fosterbarnen så skulle det sänka nuvarande regering omgående.
Hoppas alla fosterbarn ställer upp och gräver fram stridsyxan och enar oss i kamp mot detta idiotiska beslut.
Mvh Ove Zetterlund värmland, "en av dessa fosterban som detta gäller"
"Vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig" .. där ser man vad det kristna budskapet och orden om "verklighetens folk" är värda.
Och om ytterligare ett antal år så kommer vi att få se samma tragedier, samma trasiga människor och höra talas om samma förlorade liv, när resultatet av Försäkringskassans utrensning av de psykiskt funktionshindrade från assistansreformen LSS står klart.
Jag har aldrig tidigare länkat till mig själv i någons kommentarsfält, men i dag gör jag det för att ge röst åt dem som inte kan göra det själva.
http://anybodys-place.blogspot.com/2011/09/till-svd-dn-expressen-och-aftonbladet.html
Bra skrivet Morgan. Tack
Tänk vad otroligt hänsynslöst och simpelt att delge beslutet på det sätt hon Maria Larsson och regeringen gjort. Jag hade nog förväntat mig mer vett och etikett från våra folkvalda politiker än så. Nog borde de ha skrivit ett personligt brev till de berörda, innan det kom ut offentligt. Istället krossar dom hänsynslöst. Ända sedan i Mars har människor väntat på beskedet. Utredningen var ju avslutad då. Många har väntat längre än så. När första etappen var avslutad fick regeringen för sig att förlänga ett år. Så hela saken har förhalats undan för undan. Och nu slutligen efter drygt 5 månaders väntan så kommer då beslutet på detta bryska sätt. Jag har faktiskt inga ord för det.
Hej Morgan
jag har inte haft partibok på nastan tjugo år nu kommer jag att gå med i partiet!
Jag reagerar starkt emot att det är andra läs media som bestämmer om vår partiordförande skall sitta kvar ller ej.
Jag är ingen älskare av Juholt men partiet bestämmer vem somär ledare och det instämmer jag i---
jag tycker att reepaluus förslag var bra jag tycker inte om att media förvrängde det och att de i sthlm ändrade ig efter vad som var bekvämt för stunden. ok att du ändrade dig men fakta kvarstår reepaluu har en inställlning som stämmer med verkligheten. jag kommer attt bli medlem på måndag när kontoret öppnar.
Stå på dej jag tycker att du är en bra fäöreträdare för vår politik
hälsning
Lena
Intressant att alla verkar glömma att det var den Socialdemokratiska regeringen som var vid makten när det här skedde.
Det var ju dom som stod bakom alla de här tvångsseparationerna mellan föräldrar och barn. Läs Milan Kundera "Skämtet" som man kan associera till när det gäller den här typen av ideologiska "stålbad.
Även tvångssteriliseringarna var det Socialdemokraterna som bakom, hela den människosynen som chockerar i dag.Men det var Socialdemokratisk ideologi som låg bakom - inte borgarnas.
"Socialdemokraterna kom till makten 1932 och regerade Sverige utan avbrott till 1976. Partiets ideologiska plattform byggde främst på idén om Folkhemmet, ett från början konservativt begrepp som Per-Albin Hansson kreativt kidnappade och lanserade som en socialdemokratisk grundtanke på landsmötet 1928. Hansson utlovade ett samhälle präglat av jämlikhet och samförstånd, befriat från klasskillnader. Och snart började man stifta lagar som gav en tydlig vink om hur vägen mot enhetlighet och harmoni skulle se ut. Redan 1934 drev den socialdemokratiska regeringen igenom en lag om tvångssterilisering av "sinnesslöa". Lagen avskaffades inte förrän 1976 (alltså först efter det att Socialdemokraterna röstades bort från makten), och under den perioden tvångssteriliserades minst 63 000 svenskar.
Lagen var okontroversiell inom arbetarrörelsen under fyra decennier. I den mån den kritiserades, var det för att den ansågs otillräcklig. Chefsideologerna och galjonsfigurerna Gunnar och Alva Myrdal menade att lagstiftningen var djupt otillräcklig. I den klassiska folkhemsbibeln Kris i befolkningsfrågan framförde de åsikten att tvångssteriliseringar även borde tillämpas för att "förebygga socialt elände":
"
Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällslig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt, i synnerhet som sterilisering av sinnesslöa i tillräcklig omfattning kommer att medföra en minskning av sinnesslöhetens frekvens i befolkningen. Den sterilisering som företages av sociala skäl är ur samhällets synpunkt också mycket väsentlig, då det därigenom förhindras tillkomsten av barn, som skulle komma att uppväxa under mycket ogynnsamma förhållanden. Rent objektivt sammanfalla naturligtvis samhällets och den enskildes intressen i flertalet fall av sterilisering på såväl arvshygieniska som sociala grunder, så sterilisering i hög grad är ämnad att förebygga socialt elände."
Paret Myrdal fick snart som de ville. 1941 skärpte Socialdemokraterna lagstiftningen så att tvångssteriliseringar även kunde utföras av sociala, rashygienska och medicinska skäl. Snabbt utökades Folkhemmets ömma steriliseringsomsorger även till romer, sexuella avvikare, människor som troddes bära på ärftliga sjukdomar, ogifta gravida flickor, och allmänt mörkhyade människor, så kallade "tattare". Den socialdemokratiska politiken var inte bara var rasistisk, utan även sexistisk; närmare 95% av dem som tvångssteriliserades var kvinnor.
Antropologen Maja Runcis visar i Steriliseringar i folkhemmet hur godtycklig denna paternalistiska politik var i praktiken. Begreppet "sinnesslö" hade ingen vetenskaplig status alls, utan omfattade alla tänkbara former av socialt avvikande beteende. Och eftersom politiken skulle tillämpas på lokal nivå, var bevekelsegrunden för de flesta tvångsseriliseringar en krass fråga om kommunal ekonomi. Det kunde räcka att en tonårstjej var okoncentrerad under konfirmationsundervisningen eller pratade ogenerat om sin sexualitet i samtal med skolläkaren för att hon skulle få sina könsorgan stympade för livet. Den som sökte ekonomisk hjälp hos kommunen efter att ha hamnat på obestånd, riskerade också att få äggstockarna bortplockade.
Denna Folkhemmets mörka baksida har ofta skyllts på tidsandan. Folkhemmets sista försvarare menar att tvångssterilisering var en spridd och allmänt omfattad praktik i Europa på 1930-talet, och att det fanns värre exempel söder om Sverige. Men inget annat land kunde tävla med Sverige när det gäller antalet tvångssteriliseringar i förhållande till folkmängden. Inte heller var svenskarna några naiva bönder som lurades att acceptera brutala lagar av sofistiskerade ondskefulla kultureuropéer. Tvärtom. Runcis har i sin omfattande kartläggning visat hur den svenska politiken drevs på inifrån, främst från Socialdemokratins hängivna sociala ingenjörer, och att det var Sverige som påverkade grannländerna snarare än tvärtom. Samsynen inom den rörelse som både Sahlin och Åkesson åberopar var närmast rörande.
Medan våra grannländer lade ner och gjorde upp med sina skamliga steriliseringsprogram efter kriget, trappades verksamheten istället upp i det svenska Folkhemmet. Den socialdemokratiska regeringen och dess myndigheter avgjorde med folkets bästa för ögonen vilka svenskar som hade rätt att föröka sig och vilka gener som skulle utplånas. Då och då har vi i Sverige noterat och berömt oss av att vi är ett av få europeiska länder utan ett inflytelserikt populistparti med fascistiska drag. Förklaringen till det är ju dock helt enkelt att ett sådant parti inte har behövts. Vi har aldrig gjort upp med den svenska fascismen/totalitarismen, och dess sympatisörer har lugnt kunnat gå och lägga sin röst på det ständigt makthavande och statsbärande partiet. Det är bara militanta extremister som har haft anledning att känna sig missnöjda.
Grundläggande för Folkhemsideologin är att samhällets problem bottnar i sociala och moraliska avvikelser. Först när dessa avvikelser har eliminerats kan Folkhemmet förverkligas. Sociala och moraliska avvikelser bottnar i sin tur i mental sjukdom. Alltså måste de mentala sjukdomarna utrotas, vilket enklast görs genom att de avvikande människorna med sina defekta gener elimineras från samhällskroppen. Det gäller att förebygga en dålig start för barnen genom att förhindra att de som samhället betraktar som potentiellt dåliga mödrar skaffar barn. Ett annat motiv är att förebygga kostnader för samhället. Eftersom det ideologiska våldet inte uttalat riktade sig mot någon specifik ras, kunde det fortsätta ända in på 1970-talet, långt efter det att våra grannländer gjort upp med 1930-talets uttalade rasism. Planhushållningen som grund för samhällsekonomin överlevde som dogm ända in på 1980-talet."
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/25/s-och-sd-r-samma-andas-barn
Skicka en kommentar