Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.
Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.
Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.
Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.
I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.
Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!
Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.
Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.
På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.
När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.
Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.
Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.
Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.
Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.
6 kommentarer:
De svek o hånade mej 53 - 70. Nu gör de det igen. Detta förändrar inte tilltron, till dem, av någon av oss drabbade. Intervjuerna, som många av oss ställt upp med, var rena tortyren psykiskt sett. Jag blev liggande i 3 dagar.Vi har alltid hållit det för oss själva o oxå skämdts för våra upplevelser. Ingen hade nånsin undrat hur vi hade det, som barnhemsbarn? Nu skulle vi hux flux prata om vad vi upplevt. Det blev bara FÖR mycket. Men VEM bryr sej nu då? Inte ens staten som brustit i sin tillsyn. Jag känner mej förnekad, av dagens svek.
Kostnaderna för en Ceremoni, kan de oxå bespara sej. Den lär de nog få hålla , för sej själva.
Maria du borde skämmas för att sänka ditt eget parti, samt svek mot alla fosterbarn som har lidit/lider i sin barndom.
Vore det något vettigt parti som tog upp detta och redde ut allt för fosterbarnen så skulle det sänka nuvarande regering omgående.
Hoppas alla fosterbarn ställer upp och gräver fram stridsyxan och enar oss i kamp mot detta idiotiska beslut.
Mvh Ove Zetterlund värmland, "en av dessa fosterban som detta gäller"
"Vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig" .. där ser man vad det kristna budskapet och orden om "verklighetens folk" är värda.
Och om ytterligare ett antal år så kommer vi att få se samma tragedier, samma trasiga människor och höra talas om samma förlorade liv, när resultatet av Försäkringskassans utrensning av de psykiskt funktionshindrade från assistansreformen LSS står klart.
Jag har aldrig tidigare länkat till mig själv i någons kommentarsfält, men i dag gör jag det för att ge röst åt dem som inte kan göra det själva.
http://anybodys-place.blogspot.com/2011/09/till-svd-dn-expressen-och-aftonbladet.html
Bra skrivet Morgan. Tack
Tänk vad otroligt hänsynslöst och simpelt att delge beslutet på det sätt hon Maria Larsson och regeringen gjort. Jag hade nog förväntat mig mer vett och etikett från våra folkvalda politiker än så. Nog borde de ha skrivit ett personligt brev till de berörda, innan det kom ut offentligt. Istället krossar dom hänsynslöst. Ända sedan i Mars har människor väntat på beskedet. Utredningen var ju avslutad då. Många har väntat längre än så. När första etappen var avslutad fick regeringen för sig att förlänga ett år. Så hela saken har förhalats undan för undan. Och nu slutligen efter drygt 5 månaders väntan så kommer då beslutet på detta bryska sätt. Jag har faktiskt inga ord för det.
Hej Morgan
jag har inte haft partibok på nastan tjugo år nu kommer jag att gå med i partiet!
Jag reagerar starkt emot att det är andra läs media som bestämmer om vår partiordförande skall sitta kvar ller ej.
Jag är ingen älskare av Juholt men partiet bestämmer vem somär ledare och det instämmer jag i---
jag tycker att reepaluus förslag var bra jag tycker inte om att media förvrängde det och att de i sthlm ändrade ig efter vad som var bekvämt för stunden. ok att du ändrade dig men fakta kvarstår reepaluu har en inställlning som stämmer med verkligheten. jag kommer attt bli medlem på måndag när kontoret öppnar.
Stå på dej jag tycker att du är en bra fäöreträdare för vår politik
hälsning
Lena
Skicka en kommentar