"Die Neue Mitte" vid vägs ände - liksom "New Labour"

Jag sitter på Europarådsmöte i Strasbourg, och har ännu inte hunnit tala med några tyska partivänner. Men ikväll träffas hela den socialdemokratiska gruppen i Europarådet, och då hoppas jag få tillfälle till det. (DN, SvD, SDS)

Bakgrunden är ju dramatisk. Det stora, starka, socialdemokratiska partiet i Tyskland, SPD, Willy Brandts parti, ligger i spillror.

Det som en gång var en förebild för alla andra socialdemokratiska partier i Europa, kravlar sig nu upp strax över 20 procent. Och som om inte det skulle vara nog, så kan om några månader Gordon Bowns Labourparti, som just nu möts i Brighton, gå samma väg. Osvuret är ju bäst, men just nu ser det mycket mörkt ut också i Storbritannien.

Det är en tragedi. Men det är en tragedi som kan vändas, om man bara drar rätt slutsatser.

Självklart kommer valnederlaget i Tyskland att utlösa krav på partiledarskifte. Hur gärna Steinmeier än vill sitta kvar, så har han ingen större chans att göra det. Han måste gå, och om SPD fortfarande är ett fungerande parti så ser gräsrötterna till att lyfta ut honom. Det är väl nu bara en diskussion om vem som ska våga hålla i yxan, gissar jag.

Då måste det bli ett nytt, yngre, ledarskap som bättre fångar upp vad som rör sig i tiden, än vad dagens SPD-ledare förmått att göra.

Men på sätt och vis är det orättvist att Steinmeier nu får bära skulden för valnederlaget. Egentligen är det ju Gerhard Schröder som är orsaken till att partiet krossats. Det var Schröder som drog SPD kraftigt åt höger med sin Agenda 2010 och sin devis "Die Neue Mitte". Det var Schröder som inte kunde hålla samman sitt parti, utan körde ut Oskar Lafontaine. "Röde Oskar" har sedan kommit tillbaka i stor stil som en av ledarna för vänsterpartiet die Linke.

När sedan det första valnederlaget kom för fyra år sedan, vägrade Schröder att inse att han förlorat valet, utan ledde in SPD i en regeringskoalition som blev än mer förödande för SPD. Och när katastrofen var ett faktum, övergav Schröder dessutom sitt parti och övergick istället till att kränga gas åt ryssarna.

Labourpartiet har gjort samma typ av resa. Tony Blair drog labour kraftigt högerut genom bildandet av "New labour", och det fungerade under några år. Men när det sedan visade sig att det inte var mycket mer än tom retorik, svek väljarna. Nu ska Gordon Brown leda detta skadskjutna parti, och man avundas honom inte.

Ja, man kan tala om personer, men det viktiga är ju den politiska linjen. "Die Neue Mitte" och "New Labour" är nu vid vägs ände. Det var aldrig något annat än en reträtt, maskerad som offensiv. Istället för visionen om en ambitiös välfärdsstat, den vision som varit bärande för socialdemokratin i Europa under årtionden, lanserade man något som skulle vara en alternativ dagordning som skulle vara mer "modern".

Men det blev inte mycket mer. När "tredje vägen" och "Neue Mitte" skulle bli konkret, så blev det bara vanlig borgerlig politik av det. Högskoleavgifter i Storbritannien. Försämrade trygghetssystem i Tyskland. Så backade dessa partier ner i en borgerlig dagordning, och skänkte bort problemformuleringsprivilegiet till motståndarna.

I EU-valet i våras stannade miljontals europeiska socialdemokratiska väljare hemma. Det samma hände i Tyskland i går. Det kommer att hända i Storbritannien nästa år, om inte det partiet tar sig samman.

Dessa partier borde lära av Norge. I början av 2000-talet drogs också Arbeiderpartiets ledning med i "New-labour"-tänkandet. Stoltenberg tog sitt parti högerut, vilket bl a ledde till att det facklig-politiska samarbetet havererade och partiarbetarna tappade självförtroendet.

Så gjorde man ett katastrofval 2001, då man tappade var tredje väljare och fick 25 procent. Då lade Stoltenberg om kursen, formerade det röd-gröna samarbetet och återgick till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Denna strategi ledde inte bara till valseger 2005, utan också till att man lyckades bli omvald häromveckan.

För så är det: i massarbetslöshetens och de ökande sociala klyftornas tidevarv kräver människor ett tydligt alternativ till den nyliberala dagordning som nu slagit klorna i Europa. De vill ha en konkret vision om hur en annan politik kan se ut. Och de vill ha politiker som orkar stå upp för det.

Så länge de socialdemokratiska partierna i Europa inte klarar av att erbjuda det, så kommer många väljare antingen att stanna hemma på valdagen - eller, ännu värre, att i frustration ge sin röst åt extrema politiska partier.

Fri haschförsäljning bryter mot nordisk överenskommelse

Förslaget om att öppna upp för fri haschförsäljning i Köpenhamn är naturligtvis djupt oroande i sak, särskilt för oss som bor i Skåne bara någon timmes resväg från Danmark.

Dessutom bryter det mot en nordisk överenskommelse som jag förhandlade fram 2004, och som alla nordiska länder åtagit sig att följa.

När jag tillträdde som minister med ansvar för narkotikafrågorna så var en av mina prioriteringar att få till stånd en samsyn i de nordiska länderna om en restriktiv narkotikapolitik, baserat på FN-resolutionerna i frågan. Då var den fria försäljningen av narkotika i Christiania ett problem, och jag hade redan 1999 krävt en stängning av den försäljningen i en DN-artikel, och också tagit upp frågan i Riksdagen med dåvarande socialministern Lars Engqvist.

När jag själv fick ansvar för frågan i regeringen, tog jag upp det med den dåvarande danske hälsoministern Lars Lökke Rasmussen, och jag påtalade bl a att 40 procent av de ungdomar i Lund som provat narkotika, sa att man köpt det i Danmark.

När Sverige sedan blev ordförande i Nordiska ministerrådet 2004, anordnade vi ett ministermöte i Lund, med alla hälsoministrar från de fem nordiska och de tre baltiska länderna närvarande. Vi enades då om en gemensam restriktiv syn, och undertecknade den s k Lundadeklarationen. Där uttrycks klart att fri försäljning av narkotika är oacceptabelt.

Lars Lökke lovade att stänga försäljningen i Christiania, ett löfte som han också höll något halvår senare.

När jag nu ser att frågan är på väg att komma upp igen, är det på sin plats att påminna om den nordisk-baltiska överenskommelsen. Och med tanke på att Lars Lökke nu är statsminister i Danmark, så har han ju goda möjligheter att stoppa alla framstötar från Köpenhamn som skulle åsidosätta den överenskommelsen.

DN

Efterdyningarna av "Högerpolitiken klyver Sverige"-rapporten

Går igenom debatten efter vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige", som vi släppte igår. Den verkar ha blivit väldigt väl emottagen, både i media och i bloggvärlden. Men de borgerliga är förstås sura. (Rapport, Sydsvenskan, Norrbottens-Kuriren, Karlskoga-Kuriren)

Debatten får väl föras vidare, det finns gott om uppslag i rapporten att fortsätta skriva om. Som t ex att andelen elever som inte klarar behörighet till de nationella programmen på gymnasiet har ökat under Björklunds tid. Det skulle väl bli tvärtom?

Eller att regeringen försvårat vindkraftsutbyggnad genom ett kommunalt veto. Något sådant finns emellertid inte för mineralletning. Så nu kan en kommun stoppa vindkraft, men den kan inte stoppa om någon vill gräva efter uran eller fossilgas. Vad är det för klimatpolitik?

Bara ett tillrättaläggande. Jag har aldrig sagt att statsskulden är lika hög som på Anne Wibbles tid, som det står i SvD. Det är den kanske, jag har inte kollat. Det jag sa är att staten i år ser ut att låna nästan lika mycket som Anne Wibble (fp) gjorde under sitt värsta år, 1993. Då lånade staten 214 miljarder kronor. I år får Anders Borg låna 201 miljarder kronor, om Ekonomistyrningsverkets prognos slår in. Rätt ska vara rätt, man måste skilja på statsskuld och budgetunderskott.

Det gör inte saken bättre för Borg, tvärtom. Han verkar bli lika överkörd av partiledarna som Wibble blev på sin tid. Det sägs att han inte ens får vara med när partiledarna träffas på torsdagsmorgnarna för att göra upp. Därmed blir han ett rundningsmärke som bara får finna sig de skattesänkningar och utgiftsökningar som de kommer överens om. Miljarderna rinner som sand genom fingrarna på honom.

Det kan ta en ände med förskräckelse. Wibble löste sitt problem 1993 genom att i budgeten för 1994 helt enkelt bara pumpa upp tillväxtsiffran, d v s lägga ut helt orimliga prognoser för hur produktionen skulle växa 1994. Simsalabim, så hade underskottet trollats bort.

Det var naturligtvis bara en bluff, som ganska snart kom att avslöjas av verkligheten.

Nu ska det bli intressant att se hur Borg löser sitt problem. Han kanske gör en Wibble, han också.

Högern klyver Sverige

Sitter på tåget hem till Skåne, efter att ha varit uppe i Stockholm över dagen. Passerar strax Linköping. Börjar bli lite trött, eftersom dagen började 04.30 i morse.

Men det var det värt! Det blev en bra pressträff idag i Riksdagshuset, när vi presenterade vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige". Rapporten har sammanställts av en samarbetsgrupp bestående av representanter från s, v och mp. Socialdemokratin företräds av mig och Maryam Yazdanfar.

Jag ska inte dra hela rapporten, jag länkar ju till den. Huvudpunkterna, om hur skattesänkningarna i störst utsträckning kommit höginkomsttagarna till del, att Anders Borg nu lånar nästan lika mycket pengar som Anne Wibble gjorde på 1990-talet, att Sverige klarar lågkonjunkturen sämre än övriga EU-länder etc, har redan förmedlats via tidningar, tv och nyhetsbyråer. Det var ju en bra uppslutning på pressträffen.

Bara en reflektion har jag, så på kvällskvisten. Och det är att när man ser helheten i politiken som den förts under mandatperioden, så slås man av den rysliga cynism som de borgerliga partierna måste hålla sig med för att kunna lägga upp en sådan strategi.

Allt har ju handlat om att ställa grupper mot varandra: arbetstagare mot arbetslösa, pensionärer mot löntagare, stad mot land, tillväxtområden mot områden med stagnation. Eller som i LAS-debatten: unga mot gamla. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att det blir fler jobb om det bara blir lättare att sparka de gamla? Men det är ju det man försöker inbilla de unga.

Man har satt allt på ett kort: att valet kan vinnas genom att spela på egoism och det snöda egenintresset. Där tror jag att de har gjort en tabbe. Sverige, och de människor som bor i vårt land, är större än så.

SvD,

Nä, Reinfeldt, någon Erlander blir du aldrig

Man borde kanske inte bli överraskad när Fredrik Reinfeldt plötsligt åberopar Tage Erlander som förebild. Moderater gillar socialdemokratiska ledare - när de är döda.

Så var det med Gösta Bohman, som på 1970-talet hyllade Per Albin Hansson och satte minnet av honom emot Olof Palme. Palme blev inte svaret skyldig: i en klassisk replikväxling läste Palme högt ur Per Albins folkhemstal, och visade att Bohman inte hade en aning om vad han pratat om.

Nu försöker Reinfeldt frammana bilden av sig själv som en ny Tage Erlander, landsfadern.

Det går inte alls. Det blir liksom löjligt när den som själv varit statsminister i 3 år försöker sola sig i glansen från den som var det i 23 år...

Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att bli någon Erlander. Det beror delvis på att de står för helt olika politik. Erlander byggde den socialdemokratiska politiken på en linje där människor skulle hålla samman. Den enkla klasskampsretoriken, som var nog så vanlig inom socialdemokratin på 1930-talet, gav vika för bilden av välfärdsstaten, där klassklyftorna förvisso skulle minska, men genom successivt utbyggda välfärdsreformer, för alla.

Fredrik Reinfeldt gör tvärtom. Han bygger sin politik på splittring: arbetslösa ställs mot arbetande, löntagare mot pensionärer, stad mot land.

Det beror också på att de leder partier med olika styrka. Erlander ledde ett parti i med stöd av en bra bit över 40 procent av befolkningen, och blev därigenom statsbärande. Reinfeldts parti kan på sin höjd komma upp runt 25 procent, kanske 30. Men det är långt upp till en position som statsbärande. I så fall måste man svälja ett par små borgerliga partier på vägen.

Men den viktigaste orsaken till att Reinfeldt aldrig blir någon Erlander är kanske inte olika politik och olika partier. Den kanske viktigaste orsaken till att Reinfeldt inte spelar i Erlanders liga, förstår den som följt Erlanders resonemang år efter år i de dagböcker som nu ges ut, 50 år efteråt.

Tage Erlander var inte en person som någonsin skulle kalla sig själv landsfader. Och han skulle aldrig kunna hålla ett sådant tal som Reinfeldt höll på moderatstämman.

Han förstod nämligen att högmod går före fall.

DN, SvD