tisdag 2 december 2008

Maud Olofsson står handfallen

Dagens riksdagsdebatt med näringsminister Maud Olofsson om jobbkrisen föranleddes av interpellationer ställda av socialdemokraterna Börje Vestlund, Monica Green och Raimo Pärssinen.

Jag satt på mitt arbetsrum och lyssnade på hennes inlägg och hennes allt mer förtvivlade partikollegors försök att försvara regeringens politik. Till slut kunde jag inte låta bli att gå ner i kammaren och delta i debatten, för att bl a berätta om stämningen i Göteborg, som jag besökte i helgen. (SvD, GP)

Maud Olofsson gjorde verkligen en slät figur. Hela industrisverige är i gungning, och hon har ingenting att komma med. De "samordnare" som regeringen utsett för att möta varselvågen, har i praktiken inte fått några verktyg att arbeta med. Hon kan, som jag sa i debatten, komma att bli den minister som får begrava Volvo. Att man ens kan tänka tanken är oerhört, och borde fått en ansvarsfull regering att agera för länge sedan.

Regeirngen har inte skapat krisen. Det är en internationell finanskris som nu drabbar Sverige. Men regeringen förvärrar krisen, dels genom att stå handfallen nu, utan några förslag till stimulanspaket. Men också genom att man försvagat det som man på ekonomspråk kallar "automatiska stabilisatorer". Med det menas de sociala trygghetssystemen. En fjärdedel av arbetskraften står nu utan a-kassa, helt oskyddad om man skulle bli arbetslös. Då får man gå direkt till socialkontoret.

Och av dem som är kvar i a-kassan så har endast en fjärdedel en a-kassa på 80 procent - resten kommer kanske att få halverade inkomster om de skulle bli arbetslösa. Det innebär att när krisen kommer, så kommer hundratusentals människor att minska sin konsumtion. Minskar privatkonsumtionen med 2 procent, så krymper BNP med 1 procent. Därmed skapas en ännu högre arbetslöshet, och vi får en negativ spiral nedåt.

Om detta hade Maud Olofsson emellertid inget att säga. Hon var fast i sina gamla slagord, yrade fortfarande om att hon fått ner arbetslösheten, trots att ytterligare 20 000 människor varslades i november, och man nu räknar med en arbetslöshet på 9-10 procent nästa år. 100 - 150 000 jobb kan försvinna under de närmsta halvåret.

Ja, det var en uppenbart trött näringsminister. Under hela mitt inlägg, 4 minuter, stod hon och såg ner i talarstolen. Mötte inte min blick en enda gång.

Kanske skämdes hon för sin politik.

2 kommentarer:

IEJ sa...

Nej Morgan Johansson, om det är något som Maud Olofsson INTE gör, så är det att stå handfallen.

Det är nu en gång för alla så att Volvo PV (och Saab) inte är tillräckligt långt framme med den nya tekniken. Volvo PV var på väg så länge Gyllenhammar fanns, men den spjutkompetensen som fanns då,bl.a. i form av specialister inköpta från Saab Lkpg, den är borta. En del av dem finns inte ens med oss andra längre. Andra är pensionerade sedan länge.

Det tar tre till fem år, i bästa fall, från att en konceptbil som visats på mässa kan produceras på bana. INGEN av de senaste rosade Volvobilarna, är bland de bästa vad gäller nyteknik. Fel segment valde Volvo tyvärr redan i slutet av Gyllenhammars tid. Produktionspriset på en Volvo är högre än vad kunden vill betala.

Volvosatsningen skulle om den varit realistik kommit 1996. Senast.

Morgan Johansson sa...

Säkert är det så att både Saab och Volvo har gjort misstag. Men det betyder inte att regeringen kan undandra sig sitt ansvar när tiotusentals jobb är i fara, och när industriell kompetens av världsklass kan skingras. Det är i sådana lägen som det behövs politiskt ledarskap.

I de flesta andra länder agerar nu regeringarna för att säkra biltillverkningen. Men i Sverige står regeringen lamslagen. Det är sorgligt att se.

Det är också sorgligt att höra alla undanflykter. I två års tid har vi fått höra att allt elände var den gamla s-regeringens fel. Nu får vi höra att arbetsmarknadskrisen är omvärldens fel. Och så då det senaste: krisen i bilindustrin är industrins eget fel.

Men vi behöver inte en regering som bara skyller på andra och sitter med armarna i kors. Vi behöver en regering som agerar kraftfullt när grunden för svenskt välstånd hotas.