Efter att ha snurrat in sig i oändliga resonemang om äktenskapsfrågan i dagens lördagsintervju i radion, griper Mats Odell efter sitt sista halmstrå: "jamen humanisterna Morgan Johansson och Christer Sturmark är med på vår modell!" (Ekot)
Nä, Odell, det är vi inte. Sakfrågan redde jag ut i min blogg häromdagen, men för att göra en lång historia kort: vi skulle vilja se en ordning med civiläktenskap i Sverige, precis som i många andra länder. Då hade banden mellan kyrka och stat brutits en gång för alla, och vi hade sluppit den olägenhet som äktenskapsutredarens förslag för med sig, nämligen att kyrkorna också fortsättningsvis ska ha rätt att diskriminera homosexuella genom att vägra att viga dem.
Men det Odell nu pratar om, "civilrättslig registrering", "samlevnadsbalk" etc, är bara ett sätt för kyrkorna att lägga beslag på äktenskapsbegreppet. Det förstod vi efter reaktionerna på vår artikel. Men hur svårt det är att försvara en sådan modell framgick med all önskvärd tydlighet av utfrågningen idag.
Ett sådant spel ställer vi inte upp på, inte jag och heller inte Christer Sturmark, vågar jag säga. Civiläktenskap är den vedertagna termen i Europa, och det finns ingen anledning för Sverige att hitta på egna begrepp.
Så där brast Odells halmstrå.
lördag 15 november 2008
torsdag 13 november 2008
Nu behövs rejäla ekonomiska stimulanspaket
I New York Times 10 november skriver Paul Krugman om behovet av ett stimulanspaket för den amerikanska ekonomin. Han bedömer att ett sådant paket bör uppgå till ca 600 miljarder amerikanska dollar, 4 procent av BNP, men befarar att Obama bara kommer att föreslå ungefär hälften. (NYT)
Nog visste vi att de tänkte stort i USA. Men så stort? Det här ska jämföras med det paket som Thomas Östros föreslog idag, som uppgår till 17 miljarder kronor. Det låter mycket, men i jämförelse med vad som diskuteras i USA är det alltså ganska blygsamt. 17 miljarder kronor är ungefär 0,5 procent av BNP, vilket alltså ska jämföras med Krugmans 4 procent, eller det som kan bli Obamas, 2 procent.
Ändå är utvecklingen på svensk och amerikansk arbetsmarknad likartad. Också i USA räknar man med en arbetslöshet på 8-9 procent nästa år, som i Sverige. Men på en punkt skiljer sig siffrorna radikalt åt: Sverige har mycket starkare statsfinanser. USA har redan ett rekordstort budgetunderskott på ca 5 procent av BNP, 700 miljarder dollar. Sverige har visserligen snabbt försämrade statsfinanser, men vi ligger fortfarande på plus. Då framstår ju ett paket på 17 miljarder kronor som bättre än ingenting (vilket ju är regeringens linje: att inte göra någonting trots att ekonomin håller på att rasa samman), men väl försiktigt och förmodligen otillräckligt.
Nåja, det här blir ju en teoretisk diskussion. Östros ekonomiska paket lär aldrig bli av eftersom vi saknar regeringsmakten, så vi kommer aldrig att få veta om det var tillräckligt.
Men något måste göras. Alarmsignalerna ljuder allt högre, vilket bl a OECD:S nattsvarta rapport idag visar (SvD). Samtidigt är det väldigt intressant att se hur debatten nu vänder. Snart går hela världen med underskott, och hela världen väntar på att USA ska låna ännu mer pengar för att genomföra gigantiska stimulanspaket, för att på det sättet kickstarta igång ekonomin igen.
Det är Keynes rakt av. Och EU:s stabilitetspakt, där inget land tilläts gå med större underskott än 3 procent av BNP, ligger i ruiner. Ingen vågar stå för den tanken längre eftersom det vore att kräva dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i en situation då detta bara skulle betyda ännu sämre tillväxt.
Men man kan ändå inte låta bli att undra: alla dessa nyliberaler och normpolitiker som skapade den oreglerade kapitalism som nu löper amok. Var finns de nu i debatten?
Nog visste vi att de tänkte stort i USA. Men så stort? Det här ska jämföras med det paket som Thomas Östros föreslog idag, som uppgår till 17 miljarder kronor. Det låter mycket, men i jämförelse med vad som diskuteras i USA är det alltså ganska blygsamt. 17 miljarder kronor är ungefär 0,5 procent av BNP, vilket alltså ska jämföras med Krugmans 4 procent, eller det som kan bli Obamas, 2 procent.
Ändå är utvecklingen på svensk och amerikansk arbetsmarknad likartad. Också i USA räknar man med en arbetslöshet på 8-9 procent nästa år, som i Sverige. Men på en punkt skiljer sig siffrorna radikalt åt: Sverige har mycket starkare statsfinanser. USA har redan ett rekordstort budgetunderskott på ca 5 procent av BNP, 700 miljarder dollar. Sverige har visserligen snabbt försämrade statsfinanser, men vi ligger fortfarande på plus. Då framstår ju ett paket på 17 miljarder kronor som bättre än ingenting (vilket ju är regeringens linje: att inte göra någonting trots att ekonomin håller på att rasa samman), men väl försiktigt och förmodligen otillräckligt.
Nåja, det här blir ju en teoretisk diskussion. Östros ekonomiska paket lär aldrig bli av eftersom vi saknar regeringsmakten, så vi kommer aldrig att få veta om det var tillräckligt.
Men något måste göras. Alarmsignalerna ljuder allt högre, vilket bl a OECD:S nattsvarta rapport idag visar (SvD). Samtidigt är det väldigt intressant att se hur debatten nu vänder. Snart går hela världen med underskott, och hela världen väntar på att USA ska låna ännu mer pengar för att genomföra gigantiska stimulanspaket, för att på det sättet kickstarta igång ekonomin igen.
Det är Keynes rakt av. Och EU:s stabilitetspakt, där inget land tilläts gå med större underskott än 3 procent av BNP, ligger i ruiner. Ingen vågar stå för den tanken längre eftersom det vore att kräva dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i en situation då detta bara skulle betyda ännu sämre tillväxt.
Men man kan ändå inte låta bli att undra: alla dessa nyliberaler och normpolitiker som skapade den oreglerade kapitalism som nu löper amok. Var finns de nu i debatten?
fredag 7 november 2008
Kyrkornas trista försök att lägga beslag på äktenskapet
Efter artikeln om könsneutrala äktenskap i SvD förra måndagen har jag mötts av en hel del förvånade kommentarer. "Är du på kd:s sida nu?" har det hetat. (SvD)
Nä, det är jag verkligen inte. Men jag förstår att det uppfattats så, och därför vill jag klargöra min position i frågan.
Jag har alltid varit emot att homosexuella diskrimineras i äktenskapslagstiftningen, och jag har sett fram emot en lösning av frågan. När Hans Regners utredning kom blev jag emellertid besviken. Där lade han visserligen ett förslag om könsneutral äktenskapsbalk, men han gick också kyrkorna till mötes genom att låta dem behålla vigselrätten samtidigt som de skulle få fortsätta att vägra att viga homosexuella. Det tycker jag är stötande.
Att viga någon är myndighetsutövning. En vigselförrättare är därmed en myndighetsperson. Det är inte rimligt att en myndighetsperson ska få diskriminera folk.
Att kyrkorna överhuvudtaget har juridisk vigselrätt är en kvarleva från statskyrkans tid, en tradition som vi enligt min uppfattning helst borde bryta helt med. Det kan man göra genom att inrätta en ordning med civiläktenskap, som finns i t ex Frankrike, Tyskland och Italien. Där saknar kyrkorna juridisk vigselrätt, utan det är staten som står för det. Sedan kan kyrkorna välja att anordna vilka ceremonier de vill, för vem som helst.
När det gäller artikeln, så bibringades jag uppfattningen att ett antal kyrkor nu också var beredda att ge upp sin vigselrätt, och gå in för civiläktenskap. Ett sådant artikelutkast läste jag, och godkände. Men när det sedan kom i tryck så hade äktenskapsbegreppet lyfts ut, och det talades istället om "civilrättslig registrering", ett begrepp som ju närmast för tankarna till Sovjetunionen: "Har ni gift er?" "Nä, vi har registrerat oss civilrättsligt"...
Då förstod jag vad som hänt: kyrkorna hade inte velat godta begreppet civiläktenskap, eftersom de vill konfiskera ordet äktenskap. I deras värld kan man inte vara "äkta makar" om inte Gud så att säga legitimerat vigseln. Det är naturligtvis inte en syn som jag kan ställa upp på. Det är dessutom djupt ohistoriskt, eftersom äktenskapet fanns långt före kristendomen.
Än värre blev det när det sedan visade sig att det var just detta som Göran Hägglund erbjudit koalitionskamraterna som en kompromiss. Då befann jag mig, på felaktiga grunder, i ett sällskap jag inte trivs i. Självklart kan jag inte stödja ett kd-förslag som bygger på "civilrättslig registrering". Då tar jag hellre Regners utredningsförslag.
Detta fick jag ägna en del av förra veckan åt att förklara för media och för många andra intresserade...
Nu försöker regeringen krångla sig ur frågan genom att lägga en s k "grundproposition", som m, c och fp sedan ska få lägga motioner på. Det är mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det finns inget som heter "grundproposition" i vår författning.
Och varför denna omväg? Om de nu vill genomföra Regners förslag, så är det väl bara att rösta på den trepartimotion från s, v och mp som ligger i Riksdagen? Men det är väl där skon klämmer: de borgerliga kan inte tänka sig att rösta på oppositionens förslag, även om de tycker att det är bra... Det är ganska ynkligt.
Nä, det är jag verkligen inte. Men jag förstår att det uppfattats så, och därför vill jag klargöra min position i frågan.
Jag har alltid varit emot att homosexuella diskrimineras i äktenskapslagstiftningen, och jag har sett fram emot en lösning av frågan. När Hans Regners utredning kom blev jag emellertid besviken. Där lade han visserligen ett förslag om könsneutral äktenskapsbalk, men han gick också kyrkorna till mötes genom att låta dem behålla vigselrätten samtidigt som de skulle få fortsätta att vägra att viga homosexuella. Det tycker jag är stötande.
Att viga någon är myndighetsutövning. En vigselförrättare är därmed en myndighetsperson. Det är inte rimligt att en myndighetsperson ska få diskriminera folk.
Att kyrkorna överhuvudtaget har juridisk vigselrätt är en kvarleva från statskyrkans tid, en tradition som vi enligt min uppfattning helst borde bryta helt med. Det kan man göra genom att inrätta en ordning med civiläktenskap, som finns i t ex Frankrike, Tyskland och Italien. Där saknar kyrkorna juridisk vigselrätt, utan det är staten som står för det. Sedan kan kyrkorna välja att anordna vilka ceremonier de vill, för vem som helst.
När det gäller artikeln, så bibringades jag uppfattningen att ett antal kyrkor nu också var beredda att ge upp sin vigselrätt, och gå in för civiläktenskap. Ett sådant artikelutkast läste jag, och godkände. Men när det sedan kom i tryck så hade äktenskapsbegreppet lyfts ut, och det talades istället om "civilrättslig registrering", ett begrepp som ju närmast för tankarna till Sovjetunionen: "Har ni gift er?" "Nä, vi har registrerat oss civilrättsligt"...
Då förstod jag vad som hänt: kyrkorna hade inte velat godta begreppet civiläktenskap, eftersom de vill konfiskera ordet äktenskap. I deras värld kan man inte vara "äkta makar" om inte Gud så att säga legitimerat vigseln. Det är naturligtvis inte en syn som jag kan ställa upp på. Det är dessutom djupt ohistoriskt, eftersom äktenskapet fanns långt före kristendomen.
Än värre blev det när det sedan visade sig att det var just detta som Göran Hägglund erbjudit koalitionskamraterna som en kompromiss. Då befann jag mig, på felaktiga grunder, i ett sällskap jag inte trivs i. Självklart kan jag inte stödja ett kd-förslag som bygger på "civilrättslig registrering". Då tar jag hellre Regners utredningsförslag.
Detta fick jag ägna en del av förra veckan åt att förklara för media och för många andra intresserade...
Nu försöker regeringen krångla sig ur frågan genom att lägga en s k "grundproposition", som m, c och fp sedan ska få lägga motioner på. Det är mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det finns inget som heter "grundproposition" i vår författning.
Och varför denna omväg? Om de nu vill genomföra Regners förslag, så är det väl bara att rösta på den trepartimotion från s, v och mp som ligger i Riksdagen? Men det är väl där skon klämmer: de borgerliga kan inte tänka sig att rösta på oppositionens förslag, även om de tycker att det är bra... Det är ganska ynkligt.
tisdag 4 november 2008
USA går åt vänster
Sitter och ser på valvakorna om det amerikanska valet, och nu ser det ju ut som om Barack Obama verkligen vinner. Det är bra för USA, och det är bra för världen.
Med Obama går USA åt vänster. Äntligen kan vi kanske få se en anständig sjukvårdsförsäkring, som ger alla amerikaner tillgång till bra sjukvård. Det är hög tid - 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring. Och äntligen kan vi kanske få se ett USA som tar klimatfrågorna på allvar - i åratal har ju landet ställt sig utanför det internationella samarbetet om dessa frågor. Äntligen kan vi kanske se ett USA som vill samarbeta med övriga världen när det gäller att lösa internationella kriser, och inte tar till krig för egna syften. Och äntligen kan vi kanske bryta den kristna högerns grepp om Vita Huset, och slipper en president som tror att han är "on a mission from God".
Men jag stör mig faktiskt på delar av rapporteringen. Jag såg precis ett inslag på TV4, om en exekutiv auktion på ett amerikanskt hem. Husägaren hade inte klarat räntor och amorteringar, och nu gick hans hus på auktion. Denna auktion hölls på en blåsig gata utanför en domstolsbyggnad, med ett fåtal intressenter. Så brutalt är det amerikanska systemet mot den som inte kan betala sin räkningar. Det säger en del om USA - och om hur stor rädslan nu nu hunnit växa sig i miljoner amerikaners bröst de senaste månaderna.
Där ligger förklaringen till Obamas valframgång. Sören Holmberg gör en klok kommentar när han konstaterar att det amerikanska valet är mycket ideologiskt, alls inte så "personfixerat" som många vill få det till. Men ändå envisas andra svenska förståsigpåare att analysera valet som om det vore ett spel. Vem har drivit bäst kampanj? Vem har lyckats bäst med att nå ut med den senaste tekniken?
Jag tror att detta ytliga pladder har en orsak: de flesta som står för den är borgerliga analytiker, och de vill inte dra några politiska slutsatser. Om de skulle göra det, måste de erkänna att USA går åt vänster på grund av att det inte finns något ordentligt välfärdssystem som fångar upp vanliga medel- och arbetarklassamerikaner när kapitalismen krisar. Och denna analys vill de för allt i världen inte göra.
Det är faktiskt ganska lustigt att se svenska moderater försöka hålla färgen och se ut som vinnare, trots att deras kandidat bitit i gräset...
(DN, DN, SvD, SvD, SDS)
Med Obama går USA åt vänster. Äntligen kan vi kanske få se en anständig sjukvårdsförsäkring, som ger alla amerikaner tillgång till bra sjukvård. Det är hög tid - 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring. Och äntligen kan vi kanske få se ett USA som tar klimatfrågorna på allvar - i åratal har ju landet ställt sig utanför det internationella samarbetet om dessa frågor. Äntligen kan vi kanske se ett USA som vill samarbeta med övriga världen när det gäller att lösa internationella kriser, och inte tar till krig för egna syften. Och äntligen kan vi kanske bryta den kristna högerns grepp om Vita Huset, och slipper en president som tror att han är "on a mission from God".
Men jag stör mig faktiskt på delar av rapporteringen. Jag såg precis ett inslag på TV4, om en exekutiv auktion på ett amerikanskt hem. Husägaren hade inte klarat räntor och amorteringar, och nu gick hans hus på auktion. Denna auktion hölls på en blåsig gata utanför en domstolsbyggnad, med ett fåtal intressenter. Så brutalt är det amerikanska systemet mot den som inte kan betala sin räkningar. Det säger en del om USA - och om hur stor rädslan nu nu hunnit växa sig i miljoner amerikaners bröst de senaste månaderna.
Där ligger förklaringen till Obamas valframgång. Sören Holmberg gör en klok kommentar när han konstaterar att det amerikanska valet är mycket ideologiskt, alls inte så "personfixerat" som många vill få det till. Men ändå envisas andra svenska förståsigpåare att analysera valet som om det vore ett spel. Vem har drivit bäst kampanj? Vem har lyckats bäst med att nå ut med den senaste tekniken?
Jag tror att detta ytliga pladder har en orsak: de flesta som står för den är borgerliga analytiker, och de vill inte dra några politiska slutsatser. Om de skulle göra det, måste de erkänna att USA går åt vänster på grund av att det inte finns något ordentligt välfärdssystem som fångar upp vanliga medel- och arbetarklassamerikaner när kapitalismen krisar. Och denna analys vill de för allt i världen inte göra.
Det är faktiskt ganska lustigt att se svenska moderater försöka hålla färgen och se ut som vinnare, trots att deras kandidat bitit i gräset...
(DN, DN, SvD, SvD, SDS)
Omvändelse under galgen - men nu kommer underskotten igen
Idag rapporterar Dagens Eko att Sverige nästa år återigen kommer att gå med underskott. Det är i så fall många år sedan sist. I år kommer vi att ha ett överskott, till stor del beroende på de utförsäljningar av svenska företag som man gjort, men sedan vänder det alltså nedåt. Statsskulden kommer att börja växa igen.
Jag är inte emot statliga underskott. Det kan behövas, om landet går in i en djup konjunktursvacka. Det är bättre det, än att låta den enskilde ta hela smällen när konjunkturen viker.
Men det som nu hänt är en nästan otrolig klumpighet av regeringen.
När de borgerliga tog över 2006 hade Sverige stora överskott och stark tillväxt. Under två år har de sänkt skatterna dramatiskt, allra mest för de rikaste, försämrat försäkringssystemen och dragit ner på utbildningsmöjligheterna. Vi var många som varnade för att det förr eller senare skulle komma sämre tider. Nu får vi nöjet att säga "vad var det vi sa?", men det känns inte särskilt kul att ha haft rätt när man vet att priset får betalas av alla de som nu blir arbetslösa.
Alla de resurser vi skulle behövt nu när krisen kommer, har redan slumpats bort i skattesänkningar. Och hela regeringens planering för mandatperioden spricker: den byggde ju på att moderaterna skulle få sina skattesänkningar de första två åren, och sedan skulle mittenpartierna få sina sociala reformer under resten av mandatperioden. Men nu är pengarna slut, och mittenpartierna har blivit blåsta.
Nu försöker regeringen vända under galgen. En annan av dagens nyheter var ju att regeringen nu kan tänka sig att sänka avgiften i a-kassan (SvD, DN). När man höjde den häromåret, lämnade en halv miljon löntagare kassan, och de står nu utan försäkringsskydd. Nu har Borg och Reinfeldt upptäckt att det finns folk som är "underförsäkrade" och ska sänka avgiften. Ja, det är ju så dags. Det hjälper inte dem som nu lämnat a-kassan och som blivit varslade. För dem återstår bara socialbidrag.
Reinfeldt försöker säga att han leder en regering som lyssnar på folket. Men för de flesta verkar det nog snarare vara en regering som driver lite vind för våg, och som panikartat försöker laga hålen nu när hela strategin sprungit läck.
I övrigt röstar amerikanerna nu. Vi hoppas på förändring!
Jag är inte emot statliga underskott. Det kan behövas, om landet går in i en djup konjunktursvacka. Det är bättre det, än att låta den enskilde ta hela smällen när konjunkturen viker.
Men det som nu hänt är en nästan otrolig klumpighet av regeringen.
När de borgerliga tog över 2006 hade Sverige stora överskott och stark tillväxt. Under två år har de sänkt skatterna dramatiskt, allra mest för de rikaste, försämrat försäkringssystemen och dragit ner på utbildningsmöjligheterna. Vi var många som varnade för att det förr eller senare skulle komma sämre tider. Nu får vi nöjet att säga "vad var det vi sa?", men det känns inte särskilt kul att ha haft rätt när man vet att priset får betalas av alla de som nu blir arbetslösa.
Alla de resurser vi skulle behövt nu när krisen kommer, har redan slumpats bort i skattesänkningar. Och hela regeringens planering för mandatperioden spricker: den byggde ju på att moderaterna skulle få sina skattesänkningar de första två åren, och sedan skulle mittenpartierna få sina sociala reformer under resten av mandatperioden. Men nu är pengarna slut, och mittenpartierna har blivit blåsta.
Nu försöker regeringen vända under galgen. En annan av dagens nyheter var ju att regeringen nu kan tänka sig att sänka avgiften i a-kassan (SvD, DN). När man höjde den häromåret, lämnade en halv miljon löntagare kassan, och de står nu utan försäkringsskydd. Nu har Borg och Reinfeldt upptäckt att det finns folk som är "underförsäkrade" och ska sänka avgiften. Ja, det är ju så dags. Det hjälper inte dem som nu lämnat a-kassan och som blivit varslade. För dem återstår bara socialbidrag.
Reinfeldt försöker säga att han leder en regering som lyssnar på folket. Men för de flesta verkar det nog snarare vara en regering som driver lite vind för våg, och som panikartat försöker laga hålen nu när hela strategin sprungit läck.
I övrigt röstar amerikanerna nu. Vi hoppas på förändring!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
