IMF och tuberkolosen - eller "Vart tog Anders Åslund vägen med sina miljoner?"

För en tid sedan kom en rapport från några forskare i Storbritannien som väckte stor uppmärksamhet - även om den borde varit en ännu större nyhet. (SDS, svt, bloggare)

I korthet hade forskarna kommit fram till att Internationella valutafondens krav på dramatiskt sänkta offentliga utgifter i de forna kommunistländerna i början av 1990-talet hade lett till ett ökat antal dödsfall i tbc på 100 000. Kraven ställdes av valutafonden för att dessa länder skulle få låna pengar. "IMF:s lån verkar inte ha varit ett medel mot ett försämrat hälsoläge, snarare har de påskyndat det.", skriver forskarna.

100 000 människor... Vem kommer att ställa IMF:s beslutsfattare till svars för detta? Sanningen är: ingen.

Det saknades inte kritiska röster när det begav sig för 15 år sedan. Det fanns de som pekade på de stora riskerna med den s k "chockterapi" som ordinerades av nyliberala ekonomer. Nu vet vi priset: minst 100 000 människoliv. Och det bara i tbc. Hur många liv har andra sjukdomar skördat när hälsoläget försämrades när det offentliga sjukvårdssystemet bröts ner på IMF:s order?

Jag mötte dessa hälsoproblem när jag som folkhälsominister besökte Moskva och St Petersburg under 2003 och 2004. Resistent tbc. Galopperande HIV-epidemi. Alkoholrelaterade dödsfall utom kontroll. Och nästintill total oförståelse och ointresse från de makthavare - hälsominstrar, en vice premiärminister, guvernörer - som jag träffade.

De flesta av dem är borta nu. Den siste ryske hälsoministern jag träffade, som besökte mig i Stockholm 2006, visade faktiskt äntligen på att man började ta frågorna på allvar. Hur det ser ut just nu, ett otal ryska regeringsombildningar senare, vågar jag inte svara på.

För mig har begreppet "chockterapi", som alltså ledde till denna katastrofala utveckling, i första hand ett svenskt ansikte. Han heter Anders Åslund, och är en driven och skygglappsförsedd nyliberal ekonom som var ekonomisk rådgivare åt den ryska regeringen i början av 1990-talet.

Ingen försvarade med sådan emfas vikten av att statliga tillgångar såldes ut så snabbt som möjligt till vem som helst, och att offentliga utgifter kapades radikalt och snabbt oavsett effekter - som Åslund. Hans bok "Därför behöver Östeuropa chockterapi" från 1993 satte tonen.

På nätet, i DN, läser jag historien om hur de ryska makthavare som Åslund jobbade för och fortfarande tydligen står nära, berikade sig under dessa år. Dåvarande premiärministern Tjernomyrdin, dåvarande finansministern Fjodorov, dåvarande privatiseringsministern Tjubajs - alla blev de mångmiljonärer på den ryska privatiseringskampanjen.

Och Åslund själv blev inte lottlös. Via Vostok Nafta har han (liksom f ö Carl Bildt) tjänat stora pengar på den ryska olje- och gasjätten Gazproms aktieutveckling. 15 miljoner kronor var hans aktier och optioner värda 2006, förmodligen avsevärt mer nu.

Åslund har tagit sina miljoner och sitter nu på en säkert välbetald forskartjänst på ett institut i Washington. 100 000 miste livet med hans chockterapi. Världen är sannerligen orättvis.

FRA och äventyrlig säkerhetspolitik hänger ihop

Dagens inlägg av tre f d folkpartiledare om FRA är en rejäl bredsida mot den borgerliga regeringen, och ytterligare ett tecken på att kritiken mot FRA-lagen inte kommer att tystna på länge än. Med all sannolikhet kommer regeringen att få leva med den frågan under hela dess återstående mandattid. (DN, SvD)

Frågan är hur länge regeringen orkar stå emot. Hittills har frågan skördat offer i form av i förtid avslutade politiska karriärer för enskilda borgerliga politiker. Fredrik Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid trodde kanske att de skulle komma ur frågan genom att medverka till en återremiss. Men när det sedan visade sig att utskottet bara kom tillbaka med kosmetiska förändringar, och de ändå röstade för spelade de bort hela sitt förtroendekapital. Federley och Johansson utmålades förvisso som hjältar en kort stund en kväll i juni 2008, men i mångas ögon kommer de ändå för alltid att ses som skurkar som svek sina ideal i avgörandets stund.

Det är på sätt och vis synd. Federley har jag svårt att fördra, efter alla hans hatfulla utfall både mot socialdemokratin som parti och enskilda socialdemokrater. Men Annie Johansson och Karl Sigfrid känner jag från KU, och de är sympatiska personer, även om jag för all del inte delar många av deras åsikter.

Efter de tre f d folkpartiledarnas artikel ökar trycket ytterligare, naturligtvis mest på folkpartiledaren Jan Björklund. Men han kommer naturligtvis att stå fast vid FRA-lagen. Och det är inte bara fråga om prestige, det är också helt logiskt.

FRA-lagen hänger nämligen samman med den borgerliga strävan att vrida svensk säkerhetspolitik i en mer äventyrlig riktning. Björklund är ju den som gått längst när det gäller krav på en helt ny svensk säkerhetspolitik. Han har inte bara krävt NATO-medlemskap. Han var också en av få svenska politiker som ville att Sverige skulle gå med i det USA-ledda kriget mot Irak. Om han hade fått bestämma svensk utrikespolitik vid den tidpunkten, skulle alltså Sverige idag ha bidragit med trupp i Irak, med allt vad det fört med sig i form av risker för terroristattentat - både mot svenska soldater på plats, men också mot mål i Sverige.

Och det är här FRA-lagen kommer in. Den motiveras ju bl a med att vi måste ha den typen av bred signalspaning, för att kunna skydda svensk trupp utomlands. Så det är klart, om man är varm anhängare av att Sverige ska delta med trupp i alla blodbad som uppstår på vår planet, är det ju följdriktigt att införa lagar av FRA-typ.

Men om man som jag har en hållning som är mindre äventyrlig och mer i linje med traditionell svensk säkerhetspolitik, d v s att Sveriges roll i världen inte i första hand är att åka runt och kriga, utan snarare vara med och bygga upp krigshärjade länders infrastruktur, rättsväsende och sjukvårdsstruktur - ja, då blir argumenten för FRA-lagen självklart svagare.