Igår öppnade miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för att miljöpartiet borde släppa kravet på utträde ur EU. (DN)
Det är förstås ett välkommet besked, men frågan är om det betyder särskilt mycket i praktiken. Ett utträde ur EU är ju sedan länge en helt orealistisk hållning, och det finns väl ingen som tror att mp skulle kunna driva ett sådant krav i eventuella regeringsförhandlingar 2010. Men på det symboliska planet har det kanske betydelse, och kan kanske underlätta en eventuell regeringsbildning.
Miljöpartiet kommer att fortsätta att hävda en EU-kritisk linje, säger Wetterstrand, och det hoppas jag verkligen. Det behövs kritiska och granskande ögon på unionen.
Kanske kan det också medverka till att låsningarna i en ja- och nej-sida löses upp. Problemet har varit att om man varit för EU, så har man förutsatts försvara allt som EU hittar på. Och motsvarande: om man varit emot EU, så har man förutsatts vara emot allt som kommer från Bryssel.
Verkligheten är ju som bekant mer komplicerad än så. Det är bra att Sverige är med i EU, men varje förslag som kommer från Bryssel måste bäras av sina egna argument. För egen del röstade jag ja till EU 1994, men nej till EMU 2003, eftersom jag inte trodde på valutaunionen.
Våra erfarenheter av 13 års EU-medlemskap har ju varit både bra och dåliga. Bra med rivna gränser, ökad handel och enklare resande. Men dåligt när EG-domstolen lägger sig i frågor som den egentligen inte har med att göra och underkänner lagar som har brett folkligt stöd - nu senast fackets rätt at vidta konfliktåtgärder i det s k Vaxholmsmålet.
Därför måste vi vara mer ifrågasättande och på vår vakt i förhållande till EU. Det är klart att Sverige ska vara med i EU - men vi behöver väl inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.
torsdag 28 februari 2008
måndag 11 februari 2008
Varför lägger regeringen uppenbart ogenomtänkta förslag?
Efter en storm av kritik mot förslaget att begränsa sjukersättningen till 75 procent även för dem som har avtals- eller privata försäkringar, tvingades Fredrik Reinfeldt att göra det enda möjliga: att backa från förslaget. (DN, SvD)
Det var förstår en vändning under galgen. Så sent som igår, under TV-debatten mellan Anders Borg och Thomas Östros, höll regeringen fortfarande fast vid förslaget. Det var inte särskilt snällt av Reinfeldt att skicka ut sin finansminister för att försvara ett impopulärt förslag, om han dagen efter tänkte backa från det...
Om och om igen har man sagt att detta förslag är viktigt för att "hävda arbetslinjen". Jaha, innebär det att regeringen nu intagit en position som strider mot arbetslinjen?
Borgerliga kommentatorer gör nu sitt bästa för att begränsa skadan - "det här visar att regeringen lyssnar"! Tja, framför allt visar det väl att man inte tänker igenom de förslag man lägger.
Det är för all del inte första gången: se bara hur man förra året fick backa från försämringen av de förtidspensionerades ålderspensioner. Eller hur hela a-kasseförsämringen förra året fick skjutas fram i tre månader, eftersom regeringen inte räknat med att det skulle ta tid för kassorna att ändra sina system. Då gick det ut över tusentals studerande i arbetsmarknadsutbildningen - för att täcka förlusten i budgeten av den uppskjutna besparingen fick man nämligen panikbromsa där, och dra ner antalet studieplatser kraftigt.
För att inte tala om hur Mats Odell håller på och säljer ut statliga företag för 100-tals miljarder, utan att man gjort någon konsekvensanalys. Riksrevisionen har sagt att det förfarandet bryter mot grundlagen.
Vi verkar ha en regering som inte riktigt kan styra landet. Än en gång kan Reinfeldts ledarskap ifrågasättas. Politik är inte i första hand ytliga slagord: det handlar ytterst om att lägga förslag som är genomtänkta, väl avvägda och där argumenten för och emot är väl kända. Misstag i början kan kanske möjligen förstås, men nu har det gått en tredjedel av mandatperioden. Regeringen är inte nybörjare längre.
Återstår att se hur det hål i statsfinanserna som nu uppstår ska täckas. Regeringen hade ju räknat med dessa pengar. Kanske är ännu större neddragningar i arbetsmarknadsutbildningen att vänta?
Det var förstår en vändning under galgen. Så sent som igår, under TV-debatten mellan Anders Borg och Thomas Östros, höll regeringen fortfarande fast vid förslaget. Det var inte särskilt snällt av Reinfeldt att skicka ut sin finansminister för att försvara ett impopulärt förslag, om han dagen efter tänkte backa från det...
Om och om igen har man sagt att detta förslag är viktigt för att "hävda arbetslinjen". Jaha, innebär det att regeringen nu intagit en position som strider mot arbetslinjen?
Borgerliga kommentatorer gör nu sitt bästa för att begränsa skadan - "det här visar att regeringen lyssnar"! Tja, framför allt visar det väl att man inte tänker igenom de förslag man lägger.
Det är för all del inte första gången: se bara hur man förra året fick backa från försämringen av de förtidspensionerades ålderspensioner. Eller hur hela a-kasseförsämringen förra året fick skjutas fram i tre månader, eftersom regeringen inte räknat med att det skulle ta tid för kassorna att ändra sina system. Då gick det ut över tusentals studerande i arbetsmarknadsutbildningen - för att täcka förlusten i budgeten av den uppskjutna besparingen fick man nämligen panikbromsa där, och dra ner antalet studieplatser kraftigt.
För att inte tala om hur Mats Odell håller på och säljer ut statliga företag för 100-tals miljarder, utan att man gjort någon konsekvensanalys. Riksrevisionen har sagt att det förfarandet bryter mot grundlagen.
Vi verkar ha en regering som inte riktigt kan styra landet. Än en gång kan Reinfeldts ledarskap ifrågasättas. Politik är inte i första hand ytliga slagord: det handlar ytterst om att lägga förslag som är genomtänkta, väl avvägda och där argumenten för och emot är väl kända. Misstag i början kan kanske möjligen förstås, men nu har det gått en tredjedel av mandatperioden. Regeringen är inte nybörjare längre.
Återstår att se hur det hål i statsfinanserna som nu uppstår ska täckas. Regeringen hade ju räknat med dessa pengar. Kanske är ännu större neddragningar i arbetsmarknadsutbildningen att vänta?
lördag 9 februari 2008
Den tappre tennsoldaten Jonung
I en kolumn i gårdagens DN, kommenterat idag i SDS, går Lars Jonung till attack mot uppfattningen att det var Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det var det inte alls, säger Jonung med illa tillbakahållet avund - "det var marknaden!"
Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.
Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.
Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.
Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.
Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.
Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.
Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.
Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.
Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.
Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.
Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.
Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.
Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.
Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.
måndag 4 februari 2008
Avmystifiera författningsfrågan
Idag är jag för ovanlighetens skull i Stockholm en måndag. Måndagarna brukar riksdagsledamöterna annars vara hemma i valkretsen, och just idag hade det funnits dubbel anledning, eftersom ett par av mina kollegor, Ronny Olander och Christin Hagberg, besökte tullen i Trelleborg. Jag borde förstås ha varit med, eftersom jag i fredags lämnade in en interpellation till justitieminister Beatrice Ask om de förestående nedskärningarna där. Mer om det kan ni läsa om i t ex SkD.
Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.
Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.
Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?
Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.
Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.
Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.
Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.
Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...
Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.
Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.
När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.
Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.
Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.
Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.
Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?
Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.
Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.
Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.
Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.
Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...
Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.
Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.
När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.
Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
