Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.
Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.
Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.
Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.
I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.
Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!
Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.
Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.
På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.
När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.
Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.
Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.
Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.
Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.
