Ett grymt svek mot barnhemsbarnen

Idag meddelade statsrådet Maria Larsson (KD) att de som vanvårdades på svenska barnhem och fosterhem under efterkrigstiden inte kommer att få någon ersättning, trots att regeringens egen utredning föreslagit det.

Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.

Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.

Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.

Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.

I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.

Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!

Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.

Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.

På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.

När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.

Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.

Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.

Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.

Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.

(DN, SvD, AB, Expressen, Dagen)

Per T Ohlsson kidnappar Karleby

Den socialdemokratiska kriskommissionens rapport, som presenterades i förra veckan, har i huvudsak mottagits väl i arbetarrörelsen, samtidigt som den dömts ut av borgerliga ledarskribenter.

Gott så, det vore värre om det var tvärtom.

Borgerliga kommentatorer tycks besvikna över att vi i kriskommissionen inte vill backa ner i en borgerlig dagordning. Vi hävdar istället att socialdemokratin, för att åter bli framgångsrik, måste skapa sin egen bild av de moderna samhällsproblemen och komma med egna trovärdiga lösningar på dem.

Det vi ser omkring oss av borgerlig problemlösning är ju inget att imponeras av: 400 000 arbetslösa på toppen av en högkonjunktur, skriande och tillväxthämmande bostadsbrist, söndertrasad arbetslöshetsförsäkring, sjunkande pensioner, en inhuman sjukförsäkring, ett järnvägssystem som avreglerats sönder och samman och ett arbetsliv där löntagarna tvingas acceptera allt sämre anställningsvillkor. Varför skulle vi vilja ta efter det?

Ta t ex Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenskan. Till att börja med så felciterar han mig. Jag har aldrig använt uttrycket "back to basics". Jag håller mig nämligen i allmänhet till Gunnar Strängs råd: "Varför använda utländska uttryck, när det finns adekvat svensk vokabulär?" Det jag sa på presskonferensen, och som Ohlsson tolkat fritt, var att kriskommissionens rapport inte innebär att socialdemokratin ger sig ut på äventyrligheter. Tvärtom, det är en rapport där socialdemokratin hittar hem.

Ett av Ohlssons stående teman i sina krönikor har en längre tid varit att försöka förklara för en säkert tämligen ointresserad läsekrets att alla socialdemokrater före 1970 egentligen var något slags folkpartister. Denna egenartade slutsats har han dragit när han dykt ner i den socialdemokratiska idédebatten, och som stöd för sin tes redovisar han ofta lösryckta citat av olika socialdemokratiska tänkare.

Den här gången är det Nils Karlebys klassiska bok "Socialismen inför verkligheten" från 1920-talet som drabbas av Per T Ohlssons tolkningsförsök. Den används för att bemöta kriskommissionens slutsatser, vilket i sig är originellt grepp. Vem kunde veta att Karleby redan 1926 hade svar på hur socialdemokratin skulle förhålla sig till den moderna finanskapitalismen nästan 100 år senare?

Det kunde han förstås inte. Ohlsson missförstår, förmodligen avsiktligt, både Karleby och kriskommissionen. Karleby verkade i en tid när kommunisterna nyligen fått lämna den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och han varnade socialdemokratin för att slå in på den planekonomiska väg som man precis hade börjat att pröva i Sovjetunionen.

Det gjorde ju heller aldrig socialdemokratin. Istället valde partiet en funktionssocialistisk väg, som innebar att man inte gick på ägandet i sig, men väl ägandets funktioner. På arbetsmarknaden så fick t ex den som ägde produktionsmedlen acceptera att inte få full bestämmanderätt över de löntagare som man hade anställda. Löntagare hade också rättigheter, t ex rätt till en bra arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande, och dessa rättigheter kunde hävdas antingen via lag eller avtal.

När det gällde vissa samhällsnyttiga tjänster, som t ex sjukvård och utbildning, så undandrogs dessa marknadsekonomin fullständigt. De kom att betraktas som sociala rättigheter, som skulle tillkomma alla efter behov och finansieras gemensamt över skattsedeln. Det var grundbulten i den välfärdsstat som socialdemokratin sedan skapade efter kriget.

Det kriskommissionen nu gör är faktiskt att fortsätta att hävda denna strategi, mot dem som argumenterar för att löntagarna nu måste acceptera sämre arbetsvillkor, eller mot dem som hävdar att sjukvård och utbildning i större utsträckning ska betalas individuellt, ur egen plånbok.

Vi pläderar inte för något nytt ekonomiskt system, men vi tillåter oss att diskutera både marknadsekonomins och globaliseringens effekter. Och när det gäller budgetreglerna, så säger vi inte mer än vad regeringens eget finanspolitiska råd gjorde häromåret.

När man tänker efter, så är det kanske det som stör de borgerliga kommentatorerna mest: att vi problematiserar deras dogmer - t ex att mer marknad alltid är rätt. Socialdemokratin har genom åren oftast förstått marknadsekonomin fördelar - men också sett dess nackdelar. Vi har aldrig velat avskaffa marknadsekonomin, men vi har heller aldrig haft ett okritiskt förhållningssätt till den.

Det skiljer oss från liberalerna. Vi förstår t ex att marknaden aldrig kommer att förse människor med sjukvård eller utbildning på lika villkor och efter behov, och att den aldrig kommer att klara bostadsfrågan eller infrastrukturen. För att lösa sådana frågor krävs skattefinansiering, helt eller delvis, och politiska beslut.

I brist på stora folkpartistiska tänkare i historien att hänvisa till, så tar då Per T Ohlsson till Nils Karleby för att bemöta denna tämligen självklara insikt. Inte särskilt intellektuellt, vill jag påstå, och jag tror att om Karleby levt så skulle han ha rynkat på näsan åt Ohlssons kidnappningsförsök.

SDS,