EMU är en del av problemet

Det finns två sätt att förhålla sig till det faktum att de flesta EMU-länder nu bryter mot sina egna budgetregler i EMU-samarbetet. Det ena är att peka ut de länder som har de värsta problemen (Grekland, Italien, Portugal), och hetsa mot dem: hävda att de får skylla sig själva, kräva att de stänger sina sjukhus och skolor och avskedar tiotusentals människor för att klara budgetmålen. (DN, SvD)

Det är ett sätt att förhålla sig. Men då glömmer man att det ju inte är bara dessa länder som inte klarar kraven. Det gör inte Storbritannien och Tyskland heller, men ingen vågar peka finger åt dem.

Ett annat icke oväsentligt problem med resonemanget är att stängningar av skolor och sjukhus knappast löser det problem man vill lösa, d v s de ekonomiska obalanserna och den skenande massarbetslösheten.

Det andra, mer fruktbara, förhållningssättet är att ta ett steg tillbaka och fundera över om det kan vara så att om de flesta av en klubbs medlemmar inte klarar av att leva upp till klubbens regler, så är det kanske klubben som sådan som det är fel på.

EMU var och är ett politiskt projekt, avsett att öka integrationen i Europa. Det är inte de ekonomiska argumenten som fått länderna att gå med. En strikt ekonomisk analys skulle snarare ge vid handen att det bästa för dessa länder hade varit att ha kvar sina olika valutor, och sina olika penningpolitiska strategier, avpassade just för det enskilda landet.

Men med EMU-inträdet förhandlade de bort den handlingsfriheten. Det finns inte längre några penningpolitiska stötdämpare som kan underlätta strukturomvandling i en ekonomisk kris. När krisen kommer slår den med full kraft mot EMU-ländernas statsfinanser, och de kan inte parera den växande arbetslösheten genom att devalvera. Istället får de förlita sig på en central pennningpolitik, som inte är avpassad för respektive land.

Vi som var emot EMU-anslutning för Sveriges del påpekade detta om och om igen i EMU-debatten 2003. Nu får vi rätt. Exakt det som vi då varnade för, och som utmålades som skräckpropaganda, spelas nu upp inför våra ögon.

Förra året jublade EMU-förespråkarna över att man fått ett övertag i opinionen. Euron skulle vara en trygg hamn för Sverige på ett oroligt hav, sades det. Folkpartiet drog igång sin kampanj för att göra EMU-frågan till valfråga.

Nu visade sig EMU inte vara en trygg hamn. Snarare orkanens öga. Och med det så har opinionen svängt igen. Den senaste opinionsmätningen (Sifo, februari 2010) visar återigen ett övertag för nejsidan. 50 procent av svenskarna skulle rösta nej, 39 procent ja.

Som ATP-striden i Sverige för ett halvsekel sedan

Den nu avgjorda striden om sjukvården i USA påminner inte så lite om den svenska ATP-striden för nästan exakt 50 år sedan. Då gällde det en reform som skulle tillförsäkra alla en grundläggande tjänstepension. Därigenom skulle också arbetare få en tryggad pension, något som bara högre tjänstemän var tillförsäkrade tidigare, genom avtal med arbetsgivarna. (DN, DN, SvD)

De borgerliga motsatte sig reformen furiöst. De ville inte se ett obligatoriskt system, utan ville att pensionssystemet skulle fortsätta att bygga på frivilliga avtal. De ville inte se pension som en rättighet, utan som något som var och en fick lösa och betala själv. Tonläget var mycket högt från den tidens borgerlighet. ATP var tvång och socialism, kunde det heta.

Detta var 1950-talets stora fråga i svensk politik, och ledde till både folkomröstning, upplösning av riksdagen och extraval. Insatserna var höga på båda sidor. Det visas t ex av hur de borgerliga behandlade Herbert Tingsten, som var chefredaktör för liberala DN. Efter att inledningsvis ha stött de borgerliga, tänkte han om och lät tidningen inta en ATP-positiv hållning. Det gjorde han inte ostraffat. Folkpartiledaren Bertil Ohlin klagade hos DN:s ägare Bonnier, och Tingsten avsattes från sin post.

Olof Palme kommenterade senare de borgerligas starka ATP-motstånd med att socialdemokratin i ATP-striden fick "möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom."

Det är samma typ av argument som nu går igen i den amerikanska debatten. Staten ska inte bry sig om hur folk löser sina sjukvårdsproblem, säger republikanerna. Det är den enskildes problem. Obamas sjukvårdsreform utmålas som tvång och socialism.

I åratal har man i retoriken försökt ställa de priviligierade, d v s de som har sjukförsäkring, mot de opriviligierade, d v s de som saknar försäkring. "Om också de fattiga ska ha sjukvård, så kommer din sjukvård att försämras" är det obehagliga budskap som de kolporterat, arm i arm med de försäkringsbolag som tjänar storkovan på nuvarande system.

Men nu har de fått vika sig, om än med mycket liten marginal. Röstsiffrorna 219-212 visar hur nära det var att också Obama förlorade den här frågan, som så många presidenter gjort före honom.

Hur det gick i ATP-striden? 1959 vann det socialdemokratiska förslaget med röstsiffrorna 115-114, efter att en folkpartist fått samvetskval och lagt ner sin röst.