Afghanistan kan bli Obamas Irak

I en intressant artikel i SvD går Anders Ferm och Thage G Peterson till attack mot vad de uppfattar som Bildts successiva smyganslutning av Sverige till Nato. Särskilt kritiska är de mot det svenska engegemanget i Afghanistan, nu högaktuellt med anledning av den förestående svenska truppförstärkningen, och vad som förmodas bli en ny amerikansk offensiv under våren.

Det är inte vem som helst som skriver. Ferm var i många år Olof Palmes närmaste medarbetare, sekreterare i den s k Palmekommissionen för nedrustning och FN-ambassadör. Thage G Peterson har väl innehaft nästan alla statsrådsposter (!), men började sin bana i regeringskansliet som statssekreterare åt Olof Palme.

Det är bra att de nu återuppväcker debatten om vart svensk säkerhetspolitik är på väg. Jag tror att de flesta svenskar har en ganska avvaktande attityd när det gäller svenska militära äventyr.

Det kommer emellertid alltid att finnas politiker som vill att Sverige ska delta i vartenda blodbad som för tillfället pågår på jorden. Senaste exemplet är väl Jan Björklund (fp), som när det begav sig 2003 ville att Sverige skulle delta med trupp i Irak. Argumenten? Att slåss för demokrati och mänskliga rättigheter... De som invände anklagades för feghet och att svika folket i Irak.

Hur det sedan gick i Irak vet vi alla. Det var tur att inte Björklund satt i regeringen 2003, för då kanske Sverige hade haft soldater i Irak än idag.

Historien är full av exempel på politiker som med vacker retorik ord får med sig sina folk på att delta i krig, men där resultatet sedan blir förödande. Det är lätt att starta ett krig, men det är svårt att avsluta det.

Visst ska det finnas tillfällen där Sverige ska delta med militär personal utomlands. Men varje sådant tillfälle måste prövas noggrant, och det måste finnas ett klart FN-mandat för insatsen. Och man ska vara misstänksam när politiker av Bildts typ driver på för att Sverige ska utöka sina militära insatser utomlands. Han vill nu att Afghanistantruppen ska kunna utökas från ca 300 man till 855. Från socialdemokratins sida har vi gått med på en utökning till 500, men om man vill öka ytterligare, måste Riksdagen pröva frågan igen.

Bakgrunden är att det nu är mycket osäkert hur amerikanerna agerar. Om de går in med ytterligare 30 000 man, i avsikt att köra ut talibanerna, knäcka de lokala krigsherrarna och fånga Usama bin Laden - ja, då blir det fullt krig. Och det är inte säkert att USA vinner det.

Så Afghanistan kan bli Obamas Irak. Men även om USA skulle kunna vinna ett sådant krig: vad kommer Ryssland och Kina att säga om det? Ett fullskaligt krig med USA på ena sidan och afghanska talibaner och krigsherrar på den andra, försedda med moderna vapen från Kina och Ryssland, är inte alls otänkbart.

Frågan är: ska vi då vara där? Ja, den frågan tål att ställas. Och också den vidare frågan: vad är egentligen Sveriges roll i världen? Är den att sträva efter att delta i olika militära äventyr, och bygga upp en militär kapacitet efter det? Eller är kanske vår huvudsakliga roll istället att med biståndsmedel bygga upp länder som varit i krig - deras infrastruktur, utbildningsväsende, rättsväsende?

Svaret var en gång självklart, och jag hoppas att det fortfarande är det.

Bra att det blev en bred uppgörelse om grundlagarna

Så överlämnade vi idag äntligen grundlagsutredningens betänkande. Det blev ett enigt betänkande, vilket ju är en styrka när det handlar om demokratins spelregler. Vi vill inte ha en ordning där knappa och tillfälliga majoriteter i riksdagen självsvåldigt driver fram dramatiska förändringar. Utredningsförslaget borgar nu för att det kan bli en ny regeringsform som kommer att hålla minst lika länge som den som nu gäller. Den har nu nästan 35 år på nacken. (DN, SvD, SvD, SDS, SMP, DN, DN)

De socialdemokratiska utgångspunkterna i förhandlingen kan man läsa om i vår artikel på newsmill, och jag behöver därför inte utveckla det ytterligare här.

Bara en sak: det hävdas ibland att det finns ett stort stöd i svenska folket för mer personval. Det är faktiskt inte sant. I den opinionsundersökning som grundlagsutredningen gjorde så visade det sig att en majoritet (52 procent) tyckte avvägningen mellan partival och personval i dagens system var ganska lagom. En liten minoritet (ca 20 procent) ville minska personalvalsinslaget, och ungefär lika många ville öka det. Så faller ju också andelen väljare som kryssar i val efter val.

Jag tror denna inställning hänger samman med att folk i första hand vill ha tydliga politiska alternativ - partier med olika program - att välja mellan, och att de oroas över att mer personval skulle göra politiken mer ytlig. Det är klokt, och jag störs av politiker som kritiserar väljarna för att de inte kryssar. Genom att inte kryssa så visar väljaren att personfrågan är ointressant; man röstar på partiets program och man utgår ifrån att alla listkandidater står för det.

Det är en hedervärd hållning, och jag förstår inte varför det ska framställas som ett problem.

Men visst är det ironiskt: de som tycks vara mest intresserade av personval är politikerna själva, inte väljarna.

Maud Olofsson står handfallen

Dagens riksdagsdebatt med näringsminister Maud Olofsson om jobbkrisen föranleddes av interpellationer ställda av socialdemokraterna Börje Vestlund, Monica Green och Raimo Pärssinen.

Jag satt på mitt arbetsrum och lyssnade på hennes inlägg och hennes allt mer förtvivlade partikollegors försök att försvara regeringens politik. Till slut kunde jag inte låta bli att gå ner i kammaren och delta i debatten, för att bl a berätta om stämningen i Göteborg, som jag besökte i helgen. (SvD, GP)

Maud Olofsson gjorde verkligen en slät figur. Hela industrisverige är i gungning, och hon har ingenting att komma med. De "samordnare" som regeringen utsett för att möta varselvågen, har i praktiken inte fått några verktyg att arbeta med. Hon kan, som jag sa i debatten, komma att bli den minister som får begrava Volvo. Att man ens kan tänka tanken är oerhört, och borde fått en ansvarsfull regering att agera för länge sedan.

Regeirngen har inte skapat krisen. Det är en internationell finanskris som nu drabbar Sverige. Men regeringen förvärrar krisen, dels genom att stå handfallen nu, utan några förslag till stimulanspaket. Men också genom att man försvagat det som man på ekonomspråk kallar "automatiska stabilisatorer". Med det menas de sociala trygghetssystemen. En fjärdedel av arbetskraften står nu utan a-kassa, helt oskyddad om man skulle bli arbetslös. Då får man gå direkt till socialkontoret.

Och av dem som är kvar i a-kassan så har endast en fjärdedel en a-kassa på 80 procent - resten kommer kanske att få halverade inkomster om de skulle bli arbetslösa. Det innebär att när krisen kommer, så kommer hundratusentals människor att minska sin konsumtion. Minskar privatkonsumtionen med 2 procent, så krymper BNP med 1 procent. Därmed skapas en ännu högre arbetslöshet, och vi får en negativ spiral nedåt.

Om detta hade Maud Olofsson emellertid inget att säga. Hon var fast i sina gamla slagord, yrade fortfarande om att hon fått ner arbetslösheten, trots att ytterligare 20 000 människor varslades i november, och man nu räknar med en arbetslöshet på 9-10 procent nästa år. 100 - 150 000 jobb kan försvinna under de närmsta halvåret.

Ja, det var en uppenbart trött näringsminister. Under hela mitt inlägg, 4 minuter, stod hon och såg ner i talarstolen. Mötte inte min blick en enda gång.

Kanske skämdes hon för sin politik.