Nu måste Sveriges ratificeringsprocess läggas på is

Dagens stora nyhet är naturligtvis att Irland röstat nej till Lissabonfördraget. (DN, SvD)

Det är ännu för tidigt att säga vad som i sak legat till grund för irländarnas nej. Missnöje med regeringen och den försvagade ekonomin kan ha spelat in, men man kan inte bortse ifrån att fördraget som sådant förmodligen hade inslag som irländarna inte gillade. Man kan ha varit missnöjd med sådant som man upplever som att de stora länderna får mer inflytande, att beslut flyttas från medlemsstaterna till EU-nivån, att försvarssamarbetet ska fördjupas. Det sistnämnda särskilt kontroversiellt i ett land som är neutralt.

Vad än orsaken är, så måste resultatet respekteras. Och det vore fullständigt respektlöst att gå vidare med ratificeringen i de länder som ännu inte ratificerat fördraget, innan den irländska situationen är löst. Jag såg att EU-ministern Cecilia Malmström uttalade sig i den riktningen häromdagen, d v s att Sverige ändå skulle gå vidare med ratificeringen som om ingenting hade hänt.

Men så kan man inte hantera frågan. När det förra fördraget föll med folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, blåste den socialdemokratiska regeringen av ratificeringsprocessen i Sverige, och det är det naturliga att göra också nu. Processen måste läggas på is.

Kan då situationen lösas? Ja, först måste irländarnas inställning analyseras. Vad är man mest missnöjd med? På grundval av det kan man i bästa fall förhandla fram undantag för Irland, på samma sätt som man gjorde för Danmark när danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget. Dessa undantag måste sedan godkännas av samtliga medlemsländer. Också det är ett argument för att nu avvakta med den svenska ratificeringen: vi måste ju först se om och i så fall vilka undantag man kräver.

Men det tar tid, och med all sannolikhet har tidsplanen för fördraget nu spruckit. Det kommer inte att träda i kraft 1 januari 2009. Det får effekter också för den fråga som varit mest omtvistad i Sverige, d v s kollektivavtalen och Vaxholmsdomen. Dels kommer nu utredningen om Vaxholm att hinna bli färdig innan vi ratificerar - den ska ju levereras senast 15 december.

Och dels kan den förnyade förhandlingsprocess som nu öppnas, också medföra att Sverige kan spela in sitt önskemål om ett tydliggörande i fördraget om att kollektivavtal måste kunna hävdas, d v s ett upphävande av EG-domstolens beslut i Vaxholmsmålet och i Rüffertmålet. Det vore i så fall en mycket bra utveckling.

Men rent allmänt måste nu EU:s ledare fråga sig om man verkligen går i takt med Europas folk. Frankrike, Danmark, Nederländerna, Irland - varje gång man frågar folket om Europafrågor, så visar det sig att det är stor skillnad på vad medborgarna tycker, och vad EU-etablissemanget förhandlat fram.

Det borde stämma till eftertanke.

Klokt beslut av LO

I natt beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte godkänns förrän Laval-utredningen är klar. Beslutet tvingades fram av ombuden, eftersom LO-ledningen absolut inte velat koppla ihop frågorna. Man fick emellertid vika sig, och förhandlade fram en skrivning för att slippa ett förnedrande nederlag i en votering. (DN)

Det var ett klokt beslut. Vi kan inte köpa grisen i säcken. Mardrömsscenariot ser ut såhär: I november röstar vi igenom fördraget i riksdage. Tre veckor senare kommer laval-utredningen, som visar att vi inte kan hävda svenska kollektivavtal på svensk mark, inom ramen för gällande EG-rätt. Då får vi leva med lönedumpning - rumänska kollektivavtal kan bli giltiga på svensk arbetsmarknad. Jobba för 30 kronor i timmen och bo i en källare - det blir den europeiska arbetsmarknadsmodellen.

Den faran har kongressombuden sett, och velat undanröja. Låt oss först se om vi kan bevara den svenska modellen på arbetsmarknaden - sedan kan vi rösta om fördraget, är signalen från kongressen.

Det är fel att hävda att fördraget och laval-domen inte hänger ihop. EU-fördrag handlar om spelreglerna för Europa. Om man är missnöjd med att t ex EG-domstolen har beslutskompetens över svenska konfliktregler, och hur den tolkar fördraget, är det naturligt att den diskussionen lyfts i fördragssammanhang.

Med detta beslut ansluter sig LO-kongressen i praktiken till den linje jag och Bo Bernhardsson argumenterade för i en DN-artikel 3 mars. Det gör inte ställningstagandet mindre klokt.