Vem vill jobba för Mats Odell?

Så har det gått nästan en månad sedan jag skrev sist, och det är förstås alla julbestyr som tagit all tid. Men nu har det lugnat sig lite, och det blir mer tid över till att följa med i nyhetsrapporteringen. Dessutom ska jag ju börja jobba nu igen, efter föräldraledigheten.

Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.

Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.

Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".

Ja, herreminje.

Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.

För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?

Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.

Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.

När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.

Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.

Ojämlikheten slår nya rekord

Är för tillfället i Stockholm, och har därmed fått bryta min barnledighet i två dagar. Anledningen är möte med grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas. Till årsskiftet ska alla promemorier om olika frågeställningar - det blir nästan 100 PM! - vara färdigskrivna, och under våren ska partierna börja ta position. Ikväll blir det nog en intressant diskussion om EU-stadgans förhållande till Regeringsformen i framtiden.

Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).

Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?

Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.

Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.

Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?

Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.

Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.

Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.

Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!