Mötesdeltagare,
Det
är några viktiga månader som kommer nu, med två val framför oss. Först
Europavalet 25 maj, och sedan riksdags-, kommun- och landstingsval 14
september. Det är två viktiga vägval, för Europa och för Sverige.
Och
ibland i politiken behöver man inte göra saker och ting så svåra. Jag kom att
tänka på det när jag häromdagen hade ett samtal med min 8-årige son. Det är
mycket man funderar över när man är åtta.
Först
frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär
såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man
får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man
saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”
Så
gick det en stund, och sedan ville han prata politik.
”Pappa,
visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer
pengar?” ”Jo, så är det.”
”Och
moderaterna vill att de rika ska få mer pengar?”
”Jo,
ungefär så.”
Och
det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för
honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar
på moderaterna ändå.”
Då
tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:
”Men
då har de väl druckit mycket öl?”
*
* *
Så
mötesdeltagare, ibland behöver man inte göra politiken så förfärligt svår. Jag
lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där
han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade
efter:
”Hemmets grundval är gemensamheten och
samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller
tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på
den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke
trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet,
omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Så
sa han, Per Albin Hansson, för över 80 år sedan. Och jag tänkte: hur långt har
Sverige nu fjärmat sig från detta ideal? Är Sverige idag ett land utan
privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar
och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke,
samarbete, hjälpsamhet?
Vi
vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Det har gått i motsatt riktning under de
snart åtta år som den borgerliga regeringen har suttit. Man har systematiskt
ställt grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda,
pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Vi har fått ett allt hårdare
debattklimat där högerkrafterna konsekvent beskrivit sjukskrivna, pensionärer
och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats i en allt
mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som inte kan
eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.
Vi
har fått en omänsklig sjukförsäkring, där tiotusentals människor utförsäkras
varje år. De har skickats till
arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000
arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher,
och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3, där
det nu finns 35 000 människor.
Det
är ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är
ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är
inget samhällsproblem, det är ett individuellt problem.
Det
är en ny sorts människosyn som man försöker att etablera. Den som är frisk och
har arbete ska sluta att bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny
variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma
kallhamrade cynism, samma nakna klasspolitik.
Men
hur var det nu? Skulle vi inte ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där
ingen var styvbarn? Där faktiskt alla fick vara med, där alla förtjänade
respekt och tillskrevs ett människovärde? Var det inte detta som var visionen?
Var det inte detta som var den svenska modellen? Var det inte detta som var
Sverige? Solidariteten.
Per
Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:
”Den känsla av trygghet till existensen,
som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på
ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den
alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är
kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna
sinne härför.”
Det
är över 80 år sedan, men det kunde varit sagt igår.
Mötesdeltagare,
vi måste slå tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna,
sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är
försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme
till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då
man inte kan eller får jobba.
Det
finns ingen motsättning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan,
och de som är sjuka och arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och
i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en
hjälpande hand.
Och
detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom.
Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte
bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden,
byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om
varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.
Ska
det vara så svårt att förstå, att Sverige inte blir rikare för att sjuka och
arbetslösa blir fattigare? Vi människor behöver varandra, vi måste samarbeta,
vi måste hålla samman och vi måste hjälpa varandra.
Det
var den gamla folkhemstanken, men det är inte nostalgi, det är modernt, för det
är det enda anständiga sätt man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då,
det gäller nu och det gäller i all framtid: vårt land ska byggas med
solidaritet, inte med egoism!
*
* *
Mötesdeltagare,
Men
de har inte bara skapat ett system där människor ställs mot varandra. De har
också låtit vinstintressena härja fritt i välfärden. Det kan man väl räkna ut
med en krokig pinne, att om vinst tillåts att bli det övergripande målet för
ett äldreboende eller ett dagis, ja då finns det en stor risk för att det förr eller senare går ut
över kvaliteten. Då får vi en Caremaskandal.
Eller,
som jag såg för en tid sedan, ett dagis där barnen bara får knäckebröd och
vatten till frukost. Knäckebröd till barn som inte ens fått tänder. När
personalen protesterade, så sa ledningen att ”De kan mjuka upp det med gommen.”
Samtidigt så gick verksamheten med mångmiljonbelopp i vinst.
Såhär
kan vi inte ha det. Välfärden måste ledas utifrån den devis som Gustav Möller
en gång formulerade: ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Det är klart att
vi kan ha alternativa driftsformer, allt behöver inte bedrivas i kommunal regi.
Men vi kan aldrig låta vinstintressena gå ut över kvaliteten. Vi behöver ny
lagstiftning på plats som garanterar det.
Att
sätta stopp för vinstjakten i välfärden blir en av de viktigaste uppgifterna
för en socialdemokratisk regering – det kan jag lova!
*
* *
Mötesdeltagare,
Så
det här valet som ligger framför oss handlar om hur vi ska klara välfärden för
alla, hur vi ska minska klyftorna, återskapa solidariteten, stoppa vinstjakten
i välfärden. Men det handlar naturligtvis också om hur vi ska klara jobben.
Och
där har de borgerliga misslyckats kapitalt. Ni kommer ihåg hur de sa 2006? Då sa
Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick komma till
makten så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi
ha full sysselsättning.
Då
var arbetslösheten 6 procent. Idag är den över 8. Över 400 000 är arbetslösa.
Långtidsarbetslösheten har tredubblats för de vuxna, och den har fyrdubblats
för de unga. Socialbidragskostnaderna har ökat med 2 miljarder kronor per år,
25 procent.
Och
då säger de: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall
bättre än i Grekland!”
Jaha.
Och sedan när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för?
Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för
ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss
med?
Men
just nu är det faktiskt så att Sverige tillsammans med Finland har den högsta
arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark,
Norge, Tyskland, Storbritannien, Holland, Österrike, USA – d v s många av de
länder som vi brukar jämföra oss med.
Det
är väl ingen naturlag att det ska vara så? Historiskt sett så har Sverige
tillhört de länder i världen som haft den allra lägsta arbetslösheten. När det
gäller jobben, så har vi varit bland de bästa i världen. Men nu har vi alltså gått
från att vara ett land i världstoppen, till att bli ett mediokert land i ett
Europa som stagnerar.
Men
då griper de efter halmstrån i debatten, börjar siffertrixa: ”Ja, men det är
faktiskt fler som jobbar nu än 2006”. Ja, det beror ju på att befolkningen är
större. Antalet som jobbar har ökat, men det har antalet arbetslösa också, i
högre takt. Och då ökar andelen arbetslösa.
Men
det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000
arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.
Den
här regeringen satte allt på ett kort: skattesänkningar. På dessa 8 år så har
de sänkt skatten med nästan 140 miljarder kronor. Vet ni hur mycket det är?
Det
är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år.
Det
är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på
ett år.
Så
ni förstår: tänk om man bara hade tagit hälften av dessa pengar, och istället
satt dem i skolan, i sjukvården, i äldreomsorgen, i bostäder, i vägar och
järnvägar, i klimatåtgärder istället? Tänk så många jobb det hade skapat!
Istället
så har det blivit nästan ingenting av nya jobb av dessa skattesänkningar. Vet
ni vad vi fick istället? Budgetunderskott. Göran Persson lämnade över ett
överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Nu, åtta år senare, har det
vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.
Så
de borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det
gett några nya jobb.
Till
råga på allt så har dessa skattesänkningar lagts ut på ett extremt orättvist
sätt. De rikaste har fått allra mest, och sjuka, arbetslösa och pensionärer
nästan inget.
Vet
ni, vi har alltså en regering som på fullt allvar tror att om bara
pensionärerna betalar högre skatt än löntagarna, ja, då blir jobben fler. Det
funkar inte ens i teorin.
Jag
tror att vi kommer att behöva höja skatteuttaget de kommande åren. Det behövs
för välfärdens skull, inte minst eftersom vi blir äldre och äldre. Behoven inom
sjukvård och äldreomsorg kommer att öka, och då måste nog också skatteuttaget
öka.
Det
kan nog de flesta acceptera. Men bara under förutsättning att skatterna tas ut
rättvist. Och då kan vi inte i längden ha kvar denna orättvisa, att
pensionärer, sjuka och arbetslösa beskattas hårdare än löntagarna.
Vi
måste steg för steg avskaffa denna skatteklyfta. Det kommer att ta tid, för den
har nu hunnit växa sig så stor, men det ska göras.
Pensionerna
är inga bidrag, det är uppskjuten lön, och därför ska lön och pension beskattas
lika!
*
* *
Men
mötesdeltagare, får den här regeringen sitta kvar, då kommer de att fortsätta
att öka klyftan. Då väntar jobbskatteavdrag 6, 7 och 8 om hörnet, då ökar
orättvisan ytterligare, samtidigt som det blir allt mindre pengar till
välfärden.
Vi
vill gå en annan väg. Vi säger: nu får det vara slut på dessa
skattesänkarexperiment, som inte gett någonting. Låt oss istället använda det
utrymme som finns till att anställa människor i skolan, sjukvården och
äldreomsorgen. Till att bygga bostäder. Till att bygga ut järnvägen,
modernisera Sverige, förbättra vägnätet. Till klimatåtgärder för att spara
energi och få ner utsläppen.
Så
ser vår politik ut. Och vi tror så mycket på den, att vi till skillnad från de
borgerliga vågar sätta upp ett mycket ambitiöst mål: vi har sagt att Sverige
ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.
Det
är mycket ambitiöst. Idag är vi på 10:e plats i EU när det gäller
arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta arbetslöshet idag, så skulle
vi i nästan behöva halvera den, och det skulle behöva tillskapas ungefär 300 000
fler jobb.
Är
det möjligt? Ja, det är det. Kom ihåg förra gången som vi socialdemokrater
satte upp ett mål för arbetslösheten, det var när vi 1996 lovade att vi skulle
halvera arbetslösheten till år 2000. Då klarade vi det, och det var faktiskt så
att under dessa år i slutet av 1990-talet så skapades faktiskt just
300 000 fler jobb.
Så
vi har gjort det en gång, och vi kan göra det igen. Jag jobbade själv i
Regeringskansliet vid den tidpunkten, slutet av 1990-talet, jag vet att det
går. Men då måste hela politiken, hela statsapparaten men också kommun- och
landstingspolitiken, inriktas mot just det målet.
Men
genom att sätta upp det här målet så tar vi så klart en risk. För vad vi
socialdemokrater i praktiken gör genom att sätta upp ett sådant mål, det är att
vi sätter valet 2018 på spel. Om vi
vinner valet 2014, och vi sätter upp detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet
till år 2020, ja då är det ju det som valet 2018 kommer att handla om.
Om
vi då kan visa att Sverige är på väg att nå målet, ja, då kommer vi nog att
vinna också det valet. Men om vi inte kan visa det, då löper vi stor risk att
förlora.
Så
visst tar vi en risk. Men det är väl en risk värd att ta? Om det är i någon
fråga som man kan och ska ta en politisk risk – då är det väl just arbetslösheten?
Som ju är roten till så gott som alla sociala problem vi upplever i Sverige
idag. Om man inte är beredd att ta en risk för att få ner arbetslösheten, då
ska man nog inte hålla på med politik.
Det
går att få ner arbetslösheten, men då krävs en ny politik. Då krävs en politik
som sätter jobb och välfärd för de många framför skattesänkningar för ett
fåtal. Då krävs att man slutar att bekämpa de arbetslösa, och istället bekämpar
arbetslösheten!
*
* *
Mötesdeltagare,
Allra
viktigast är att snabbt få ner arbetslösheten bland de unga. Det är ju de unga
som bygger framtiden. Men idag börjar tiotusentals unga människor sitt vuxenliv
med att vara arbetslös – många gånger under mycket lång tid. Och ju längre du
har varit arbetslös, desto svårare är det att få jobb.
Men
det är den framtiden som den här regeringen har att erbjuda många unga: bo
hemma hos mamma tills du är 30, jobba gratis i FAS 3. Det är ovärdigt. Och de
frikostiga skattesänkningar och subventioner som den här regeringen lagt ut på
olika företag och sektorer har ju inte hjälpt ett dugg.
Till
dessa ungdomar säger vi socialdemokrater: ingen ung människa ska behöva gå
arbetslös mer än 90 dagar. Det är vår 90-dagarsgaranti. Inom 90 dagar ska du ha
ett jobb, en praktikplats eller en utbildningsplats. Också det har vi gjort
förr, vi hade en liknande garanti på 1990-talet, det fungerade utmärkt. Det går
om man vill.
Detta
säger de borgerliga nej till. Näringsministern och centerledaren, Annie Lööf,
har sagt att hon ”tror inte på arbetsmarknadspolitik.”
Nähä.
Men vem tror på centern?
Så
arbetslösheten är ett stort problem för Sveriges ungdomar. Men det är också
bostadsbristen. För om man väl lyckas få ett jobb eller en utbildningsplats, ja
då får man ingen bostad. Då får man flytta runt i andra- tredje och fjärdehand.
Sedan den här regeringen tillträdde så har luften helt gått ur
bostadsbyggandet. Vi har sett en kraftig minskning, och det är numera inte bara
i storstäderna som det råder stor bostadsbrist.
Vi
socialdemokrater har presenterat konkreta åtgärder för att öka
bostadsbyggandet: 1 miljard i investeringsstöd för nyproduktion av
hyreslägenheter, ytterligare 900 miljoner kronor till de kommuner som
stimulerar bostadsbyggande. Idag presenterade vi ytterligare ett förslag: ett
tillskott till SBAB på 3 miljarder kronor för att stimulera bostadsbyggandet.
Vad
har regeringen gjort? Vad är deras lösning? Jo, större friggebodar! Det är ju
nästan ett skämt. Och den stackars bostadsministern Stefan Attefall har låtit ut
låna sitt namn till det här förslaget: Attefallshus, ska det heta numera. Ja,
det är väl inget fel på friggebodar, men att tro att det ska lösa
bostadsbristen…
Så
där har ni skillnaden: vi socialdemokrater vill lösa bostadsbristen genom att
se till att det byggs riktiga lägenheter, så att ungdomar kan flytta hemifrån,
få ett eget hem, bilda familj, sätta bo som det hette förr. De borgerliga vill
att ungdomarna flyttar in i grannens friggebod. Det är vad de har att erbjuda
Sveriges ungdomar. Det är genant.
Mötesdeltagare,
så ser valet ut för Sveriges ungdomar: FAS3 och friggebodar med de borgerliga –
eller 90-dagarsgaranti och riktiga lägenheter med socialdemokraterna. Sveriges
ungdomar kommer att kunna bygga en bra framtid för oss alla, men de måste få en
ärlig chans. Låt oss ge dem den!
* * *
Mötesdeltagare,
Den
25 maj är det val till Europaparlamentet. Och det är ett viktigt val, ett val
som vi socialdemokrater kan vinna. Och det skulle i så fall vara en vändpunkt
för Europa. I 15 år har högern styrt i Europa. Idag är 26 miljoner arbetslösa,
varav 6 miljoner unga, och mer än halva kontinenten verkar ha gått in i en
permanent kris. I land efter land försämras de sociala villkoren, och i
massarbetslöshetens spår brer främlingsfientligheten ut sig.
Vi
socialdemokrater går till val på fler jobb, rättvisa villkor på arbetsmarknaden
och ansvar för miljö och klimatomställning. Vi presenterade vårt EU-valmanifest
i söndags, och då lyfte vi speciellt fram frågorna om fackliga rättigheter och
anständiga arbetsvillkor – för alla löntagare, i hela Europa.
Då
sa Gunnar Hökmark, ni vet den där gammelmoderaten som en gång var
partisekreterare, att vi socialdemokrater nu attackerade den fria rörligheten i
Europa, att vi ville göra det svårare för människor att komma hit och jobba.
Han antydde rent av att det skulle finnas främlingsfientliga motiv.
Mötedeltagare,
den kritiken ska vi aldrig torka på oss, för det är fullständigt fel och djupt
oförskämt. Vi säger att det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi
säger att kollektivavtal ska gälla i Sverige, också för dem som kommit hit från
andra länder för att arbeta.
Det
är inte att göra det svårare för människor att komma hit. Men det är att göra
det svårare för oseriösa arbetsgivare att exploatera och utnyttja fattiga och
utsatta människor. Det är det handlar om.
Den
europeiska drömmen har väl aldrig varit att fattiga människor ska drivas från
land till land, arbeta för 30 kronor i timmen och bo i en källare?
Den
europeiska drömmen är väl att alla löntagare ska kunna jobba i hela Europa med
bra och anständiga arbetsvillkor, det är väl det som är framtiden? Inte att löntagare
ska fösas runt som boskap över hela Europa i händerna på skrupelfria
arbetsgivare?
Det
är detta vi tar strid för. Och inte bara vi i Sverige, utan en samlad
arbetarrörelse i alla 28 medlemsländer. Det är socialdemokrater från
treriksröset till Gibraltar som går till val med samma budskap, d v s ett stopp
för denna nyliberala politik som fått prägla Europa under så lång tid. Vilken
kraft finns det inte i detta?
Vi
ska ha inte ha ett kapitalets och marknadskrafternas Europa, vi ska ha ett
löntagarnas Europa, det är det vi kämpar för, det är därför vi ska vinna valet
25 maj och ta tillbaka Europa från högern!
* * *
Mötesdeltagare,
Jag
läste precis om Alan Bullocks klassiska biografi över Adolf Hitler. Jag har
läst den tidigare, nu kände jag att det behövdes igen.
Det
var den första stora biografin, kom redan 1952, bara några år efter kriget, men
den har stått sig anmärkningsvärt väl också i historieforskningen under de 60
år som gått. Det är ett standardverk över nazismens framväxt i Tyskland och
övriga Centraleuropa under 20- och 30-talen.
Det
finns mycket att säga om vad som hände då. Hur hyperinflation, massarbetslöshet
och nationell förnedring drev ett helt folk i armarna på en galning. Det finns,
som alltid, mycket att lära av historien.
Ett
helt folk, sa jag. Men det är inte riktigt sant. Och det är faktiskt en av
lärdomarna. Därför att Hitlers nazistparti lyckades aldrig få ens en majoritet
av rösterna. Som högst nådde man inte mer än 37 procent, och i det sista
demokratiska valet, i november 1932, tappade man miljontals röster, och fick 33
procent.
Att
Hitler ändå lyckades bli rikskansler i januari 1933, berodde på att andra
högerpartier och mittenpartier släppte fram honom.
Men
inte socialdemokraterna. Nazisternas starkaste motståndare under alla år var
socialdemokratin. Socialdemokraterna var också det enda parti som röstade emot
i den tyska riksdagen när Hitler avskaffade de demokratiska rättigheterna i
mars 1933.
Först
då, först efter det, så kunde Hitler, med terror och våld, krossa den tyska
arbetarrörelsen, genom att förbjuda partiet och fackföreningsrörelsen och sätta
de politiska och de fackliga ledarna i koncentrationsläger.
Varför
säger jag detta idag? Jo, för att påminna om den historiska uppgift vi
socialdemokrater har när det gäller att bekämpa nazism och fascism, här hemma
och i övriga Europa. Vi är ju det enda partiet som genom historien klarat av
att samla de många människorna bakom ett budskap om demokrati, mänskliga
rättigheter, humanism och tolerans.
Det
är vårt historiska arvegods, och det behöver tas fram nu, när vi ser hur de
högerextrema krafterna åter gör sig breda – i Europa, men också i Sverige.
Två
saker ska jag säga om Sverigedemokraterna, och ta det från en person som trots
allt är från en del av landet där vi haft en del med detta parti att göra.
För
det första: tro aldrig att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna
är ett högerparti. Det visar de i riksdagen varenda dag, där de i 9 av 10
omröstningar röstar med regeringen, också i frågor som gäller löntagarnas
rättigheter. Det är ett stödparti till regeringen.
För
det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må
nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer
järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när
kameran är på…
Det
är Sverigedemokraterna som har plogat upp marken för de ännu mer extrema
rörelser som vi nu ser på gator och torg, Svenskarnas Parti, Svenska
Motståndsrörelsen och allt vad de kallar sig, som genom sina blotta namn
faktiskt besudlar det svenska. Sverige som land är ju öppenhet, tolerans och
fred – inte utestängning, våld och hat.
Men
nu försöker de ta ordet Sverige, som ju idag världen över associeras med något
vackert, med fred, frihet och välstånd, och göra om det till att symbolisera
något fult, unket och förvridet. Det måste vi sätta stopp för.
Det
är viktigt att vi vinner det här valet. Men lika viktigt är att vi trycker
tillbaka de främlingsfientliga krafterna, så att de förlorar sitt inflytande
och inte får fäste i vårt land. Det har alltid varit en historisk uppgift för
den demokratiska arbetarrörelsen, och det är nu viktigare än på mycket länge,
där måste vi lyckas!
*
* *
Mötesdeltagare,
Den
här regeringen visar nu alla tecken på att vara slut. Den samlade
borgerligheten orkar knappt upp i 40 procent, två av partierna hänger på spärren.
De borgerliga kan mycket väl gå mot sitt sämsta valresultat någonsin. Dagligen
ser vi hur det utbrutit panik i lägret, där partierna springer åt alla håll.
Så
de borgerliga må vara slut. Men de kan fortfarande vinna. Och det kan de göra,
även om de gör ett rekorddåligt val. Om Sverigedemokraterna behåller sin
vågmästarställning, då kan Reinfeldt sitta kvar med stöd av dem.
Det
är det vi har att förhålla oss till. Vi måste upp över 50 procent tillsammans
med vänsterpartiet och miljöpartiet, annars kommer vi att få det svårt att
regera. Och då förstår ni ju att det fortfarande inte är hemma, det här valet.
Vi
måste lägga all tid och kraft fram till valet, om vi ska klara det här. Men det
ska vi ju. Jag har varit med i vårt parti i nästan 30 år, och varit med om att
vinna några val – 1988, 1994, 1998, 2002. Men nu börjar det bli länge sedan, det
måste jag erkänna. Den här gången ska vi inte låta det gå oss ur händerna. Den
här gången tar vi dem, tack för en fantastiskt fin Första Maj!
./.
