Första maj i Trelleborg 2013
Morgan Johansson, Lund, riksdagsledamot och ordförande i Riksdagens Justitieutskott
Det talade ordet gäller.
Mötesdeltagare,
Jag lyssnade häromdagen på Per
Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det
goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:
”Hemmets
grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till
några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där
ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på
andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det
goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Så sa han, Per Albin Hansson, för
en mansålder sedan. Och jag tänkte: hur långt har Sverige nu fjärmat sig från
detta ideal? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan
tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är
Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?
Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis
inte. Det har gått i motsatt riktning under de snart sju år som den borgerliga
regeringen har suttit. Man har systematiskt ställt grupper mot varandra. Sjuka
mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot
storstad. Vi har fått ett allt hårdare debattklimat där högerkrafterna, ivrigt
påhejade av de borgerliga tidningarna, konsekvent beskrivit sjukskrivna,
pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats
i en allt mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som
inte kan eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.
Så visade också en utvärdering
häromveckan att gruppen sjukskrivna som får gå på socialbidrag
tredubblats. Det är ju på socialkontoret de sjuka till slut hamnar.
Det är ett nytt betraktelsesätt av
sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös,
det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är inget samhällsproblem, det är ett
individuellt problem.
Man skulle kunna säga att det märks
att vi har en kristdemokrat som socialminister. Om du är sjuk, ta din säng och
gå. Det ska ju Jesus ha sagt en gång, och då ska det ha fungerat. Men jag tror
inte att Göran Hägglund har samma förmågor.
Det är en ny sorts människosyn som
man försöker att etablera. Den som är frisk och har arbete ska sluta att bry
sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny variant av deras gamla
uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma kallhamrade cynism,
samma nakna klasspolitik.
Men hur var det nu? Skulle vi inte
ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn? Där faktiskt
alla fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde?
Var det inte detta som var visionen? Var det inte detta som var den svenska
modellen? Var det inte detta som var Sverige? Solidariteten.
Per Albin Hansson hade ord för
detta också i sitt folkhemstal. Han sa:
”Den
känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid
arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den
enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet
med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati.
Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”
Mötesdeltagare, vi måste slå
tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna,
sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det är försäkringar! Det är inga
bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna satt av avgifter och löneutrymme
till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då
man inte kan eller får jobba.
Och det finns ingen motsättning
mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och de som är sjuka och
arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och i arbete idag, kan
imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.
Och detta är inget gammaldags eller
mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att
arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också
tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra
socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra
tider, den är modernare än någonsin.
Ska det vara så svårt att förstå,
att Sverige inte blir rikare för att sjuka och arbetslösa blir fattigare? Vi
människor behöver varandra, vi måste samarbeta, vi måste hålla samman och vi
måste hjälpa varandra.
Det var den gamla folkhemstanken,
men det är inte nostalgi, det är modernt, för det är det enda anständiga sätt
man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då, det gäller nu och det gäller
i framtiden: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!
* * *
Mötesdeltagare,
Det växer ett krypande obehag över
vad som håller på att hända i vårt land. Klyftorna ökar kraftigt. Allt fler
ställer sig frågan: vad spelar det för roll om jag har fått en skattesänkning
som gör att jag kan sätta upp en platt-TV i varje rum – om jag samtidigt
riskerar att kastas ut i fattigdom om jag skulle bli sjuk eller arbetslös, om
klasserna i skolan där mina barn går blir allt större, om snöröjningen inte
längre fungerar på vintern, om tågen inte längre kommer i tid, för att
järnvägen avreglerats sönder och samman?
Och vad spelar det för roll om jag
fått några hundralappar i skattesänkning, om inte sjukvården fungerar jag
behöver den?
Förra året vid den här tiden låg
jag på operationsbordet i Lund. Jag genomgick en s k ablation, ett ingrepp för
att rätta till ett förmodligen medfött hjärtfel. Allt gick som planerat, men
det är klart att man är nervös när de ska in och rota i hjärtat. Särskilt för
den som aldrig legat på sjukhus förr. Men man blir ju naturligtvis djupt
imponerad av allt som man nu för tiden klarar av att göra. Nu behöver man ju
inte öppna hela bröstkorgen för att peta i hjärtat, man kan gå in med långa
spröt från ljumsken, upp genom blodbanorna. Läskigt, men fantastiskt.
Så jag har sett skånsk sjukvård när
den fungerar som bäst. Men jag har också fått se något annat. Jag har läst
Socialstyrelsens rapporter om felbehandlingar på grund av platsbrist och
stress. Jag har sett Arbetsmiljöverkets stenhårda kritik mot
arbetsförhållandena på några av våra akutmottagningar.
Och jag har besökt skånska sjukhus
– Lund,Ystad, Orup – och talat med personalen. Det är hängivna och kompetenta
undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, som gör allt för sina patienter och
som älskar sitt yrke. Men de är förtvivlade över sin arbetssituation och de
nedskärningar som genomförts. De fasar för de nedskärningar som är på gång. Och
de är frustrerade, för att inte säga förbannade över att den nuvarande
politiska ledningen i Region Skåne inte vill ha en dialog. De vill inte tala
med personalen. De vågar inte besöka sjukhusen.
För enligt de som styr i Region
Skåne så finns det ingen kris i sjukvården. Ett av de moderata regionråden,
Michael Sandin, sa i höstas att det finns inga problem i sjukvården. ”Det är
bara tidningsankor”, sa han.
Kommer ni ihåg Bagdad Bob? Ni vet
han som var talesman för Saddam Hussein under Irakkriget? Han hävdade ju in i
det sista att Saddam skulle vinna kriget enkelt. Det var inga problem. ”Men nu
står ju amerikanska stridsvagnar i Bagdads förorter”? ”Nä, det är bara en
synvilla, vi har slagit tillbaka dem”. ”Men nu har ju alla generaler gett upp
och större delen av regeringen flytt?” ”Nädå, vi har utsett nya generaler och
regeringsmedlemmar, Saddam kommer att vinna”.
Jag vet inte, men varje gång jag
ser Michael Sandin på TV, så tänker jag på Bagdad Bob. Jag vet inte varför.
Man kan skämta om det här, men i
grunden är det djupt allvarligt. En politisk ledning som inte bryr sig om sin
viktigaste verksamhet, som vägrar se problemen och som inte ens vågar möta sin
egen personal är inte värd att sitta kvar.
Kinhult, Sonesson, Sandin – allt
vad de heter, de här moderaterna som styr i sjukvården – ut med er i
verksamheten. Våga sitta ner med läkarna och sjuksköterskorna, så att de får
berätta om konstant överbeläggning, om hur sjuka regelmässigt får läggas i
korridorer och skrubbar i brist på rum. Våga sitta ner med undersköterskorna så
att de får berätta om hur människor nu får dö ensamma, eftersom det inte längre
finns tid att sitta och hålla deras händer under deras sista minuter i livet.
Vi har i grunden en sjukvård av
världsklass i Skåne och Sverige. Men just nu går det åt fel håll. Det är inte
konstigt att sjukvården behöver mer resurser år efter år. Det är en följd av
att vi blir äldre och äldre. Vårdbehovet ökar, och då måste resurserna hänga
med.
Men det har inte resurserna gjort i
Skåne, och därför finns det nu ett stort ekonomiskt underskott. Om underskott
ska lösas med nedskärningar, så hotas ytterligare 800 jobb i Skånes sjukvård.
Region Skåne har idag nästan lägst skattesats
i Sverige. Vi socialdemokrater har sagt att vi är beredda att höja den, för att
på det sättet kunna gå in med en miljard kronor till den skånska sjukvården. Då
behöver man inte skära ner med 800 tjänster – då kan man tvärtom anställa 500
till.
Det är klart att man måste göra
mycket mer än att höja skatten för att lösa sjukvårdens problem – men då måste
man ju för det första erkänna problemen, och för det andra utöva ett aktivt
ledarskap i dialog med personalen. Inte springa och gömma sig och tala om
tidningsankor.
Så valet nästa år här i Skåne
kommer att handla om sjukvården. Ska vi prioritera låg skatt, låg skatt och
ännu lägre skatt? Ska vi fortsätta att blunda för problemen eller skylla allt
på tjänstemännen? Eller ska vi lösa problemen och skjuta till mer resurser?
Skåningarna förtjänar en bra
sjukvård, och Skåne förtjänar en bättre ledning. Därför så måste vi
socialdemokrater vinna valet i Region Skåne nästa år!
* * *
Mötesdeltagare,
Just nu ser det ju faktiskt ganska
bra ut när det gäller att vinna valet i Skåne. Jag såg en opinionsundersökning
häromveckan, och ni vet ju hur det är med sådana, man ska ta dem med en nypa
salt, det är långt till valet, bollen är rund, allt kan hända – ja, ni vet allt
som man brukar säga.
Men ändå, lite glad får man väl
ändå vara när det kommer mätningar som visar att vi socialdemokrater går
kraftigt framåt i Skåne, medan moderaterna faller. Enligt den mätningen så var
vi socialdemokrater nästan lika stora som alla de fyra borgerliga partierna
tillsammans.
Extra intressant var det att se hur
det går för centern och kristdemokraterna. De låg på 2 procent vardera. Ja, ni
hörde rätt. Centern fick alltså 2 procent. I Skåne. Sveriges jordbruksbygd
framför alla andra. Det här med månggifte och att kunna göra sina barn arvlösa
har nog inte gått hem i Skåne. Heller.
Två procent. Det är så lite att det
nästan är inom felmarginalen. Och apropå Centern och felmarginalen, så hörde ni
kanske centerledaren Annie Lööf sitta och be om ursäkt i konstitutionsutskottet
förra veckan. 11 gånger ska hon ha bett om ursäkt för att hon for med osanning
förra gången hon var där. Det var någon elak kristdemokrat som hade räknat
hennes ursäkter.
Och det är väl gott så. Man ska ha
respekt för KU. Men ändå. Lite mer kan man väl ändå förvänta sig av regeringens
högst betalde minister. För det är hon ju. Centerpartiet spär på hennes
statsrådslön för att man tycker att hon är en så förträfflig partiledare. Hon
lär ha över 150 000 kronor. I månaden.
Och då kan man ju tycka att man ska
kunna hålla tungan rätt i mun i KU.
Men det är ju inte i första hand KU
hon ska be om ursäkt. Det är ju väljarna. Och det är ju inte i första hand för
att hon inte kan hålla sig till sanningen som hon ska be om ursäkt – utan för
att hon och den regering hon företräder inte kan leverera det som de nu lovat i
åratal: fler jobb.
På vår partikongress satte vi
socialdemokrater upp ett mycket ambitiöst mål för arbetslösheten: vi sa att om
vi vinner valet 2014, så kommer vi att föra en sådan politik att Sverige kan ha
EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.
Det är ambitiöst mål. Idag är vi
12:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta
arbetslöshet idag, så skulle vi i nästan behöva halvera den, och det skulle
behöva tillskapas uppskattningsvis 300 000 fler jobb.
Är det möjligt? Ja, det är det. Kom
ihåg förra gången som vi socialdemokrater satte upp ett mål för arbetslösheten,
det var när vi 1996 lovade att vi skulle halvera arbetslösheten till år 2000.
Då klarade vi det, och det var faktiskt så att under dessa år i slutet av
1990-talet så skapades faktiskt just 300 000 fler jobb.
Så vi har gjort det en gång, och vi
kan göra det igen.
Och det innebär också att vi tar en
risk. För det är klart, att om vi skulle vinna valet 2014, och vi sätter upp
detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, ja då är det ju det
som valet 2018 kommer att handla om. Så om vi då kan visa att Sverige är på väg
att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet, då kommer vi att vinna också det valet.
Men om vi inte kan visa det, då kommer vi att förlora.
Så visst tar vi en risk. Men det är
väl en risk värd att ta? Om det är i någon fråga som man kan och ska ta en
politisk risk – då är det väl just arbetslösheten? Om man inte är beredd att
göra det, då ska man nog inte hålla på med politik.
Och då avslöjas ju också våra
motståndare. Löfvén hade ju knappt hunnit avsluta sitt tal till
partikongressen, innan Anders Borg kallade till presskonferens för att tala om
det här med att få EU:s lägsta arbetslöshet, det var inget bra. Det var
jättesvårt, det här med siffermål, och hur skulle det egentligen gå till?
Och det är alltså samme man som i
snart sju år har lovat full sysselsättning i Sverige. Nu kan han inte ens lova
att halvera arbetslösheten till 2020. Ska man lita på en sån?
Det är ungefär som om ni skulle
haft en tränare i Trelleborgs FF som inför säsongstart skulle sagt att ja, vi
kommer att spela lite matcher, det är ju kul, men jag tror inte vi kan vinna
serien, och tillbaka till Allsvenskan kommer vi aldrig. Då hade han nog fått
sparken samma dag, eller hur?
Skälet till att Anders Borg inte
vågar ställa ut samma löfte som vi, det är att han vet att han inte kommer att
klara det. Han har ju redan testat hela sitt politiska register. Att försämra
a-kassan och sjukförsäkringen gav inte fler jobb – bara ökade klyftor och fler
på socialbidrag. Och nu står de handfallna, vet inte vad de ska göra. De kan ju
inte försämra a-kassan och sjukförsäkringen ännu mer. Man kan inte lugga en
flintskallig. Fråga mig.
Det är klart att det går att få ner
arbetslösheten. Det är ingen naturlag att Sverige ska vara ett medelmåttigt
land i ett Europa som stagnerar. Vi kan betydligt bättre.
Men det krävs ju förstås en annan
politik. Det går en vattendelare i svensk politik. Högern säger att Sverige ska
konkurrera med allt lägre skatter och allt lägre löner. Det kan man säkert göra
ett tag, men då kommer Sverige också att bli allt fattigare.
Vi säger att Sverige ska konkurrera
med kunskap, kompetens, kvalitet, därför att vi vet att det är det enda sättet
att klara sig på lång sikt, enda sättet att kunna förbli en välfärdsstat.
Vi säger: problemet är inte att de
arbetslösa inte söker jobb. Problemet är att det finns för få jobb att söka. Därför
behövs det fler arbetstillfällen, och det får man om man stärker svensk
konkurrenskraft – då kan det bli fler privata jobb. Men man måste också satsa
på de offentliga verksamheterna, så att det kan bli fler jobb i sjukvården,
äldreomsorgen, barnomsorgen, skolan.
Men har man väl sagt det, då
förstår man ju också att det inte blir råd till några nya stora
skattesänkningar. Vi vill inte skattesubventionera storföretag och hela
sektorer i tron att de ska anställa fler. De pengarna kan lika gärna försvinna
bort i aktieutdelningar och direktörsbonusar, det blir inga jobb av det. Den
jättelika sänkningen av bolagsskatten som regeringen genomfört är inget annat
än att kasta pengarna i sjön. Merparten av dessa 16 miljarder går till bankerna.
Om vi istället använt dessa pengar i sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, så
skulle det gett över 40 000 lärare, undersköterskor, sjuksköterskor.
Vi satsar istället på utbildning,
infrastruktur, forskning, innovationspolitik, sådant som stärker svensk
konkurrenskraft på riktigt.
Men vi säger också en annan viktig
sak: och det är att när väl jobben kommer, då måste också de arbetslösa vara
rustade för det. Och här finns en annan skiljelinje. Vi säger att de arbetslösa
ska ha utbildning, så att de kan ta de jobb som växer fram, med en bra lön och
schyssta villkor. Reinfeldt säger att de arbetslösa ska jobba gratis i FAS 3,
gärna tills de fyllt 75. Välj själv.
Vi betraktar inte välfärdssektorn
som en belastning, som en slags guldkant på tillvaron. Ibland stöter man på
uttrycket att man först måste baka kakan, sedan kan man äta den. D v s först
måste man skapa resurserna, innan man kan satsa på välfärden. Men det är en
förenklad syn. Välfärden i sig möjliggör nämligen ofta ekonomisk tillväxt. Hur
blir den ekonomiska utvekcklingen i ett land som försummar barnens skola? Hur
blir den ekonomiska utvecklingen i ett land där bara de rika får sjukvård? Hur
blir den ekonomiska utvecklingen i ett land utan ordnad barnomsorg? Och hur
blir den ekonomiska utvecklingen i ett land där kollektivtrafiken försummas och
där tågen fryser fast på vintern?
Ibland får man höra att den
offentliga sektorn måste stå tillbaka för att den privata ska kunna växa. Det
är fullständigt fel. Det finns ingen motsättning mellan offentlig och privat
sektor. Det finns ingen närande och ingen tärande. Det finns bara ett samhälle,
ett Sverige, där vi måste hjälpas åt om vi ska kunna återgå till full
sysselsättning och försvara välfärden.
Samarbete och solidaritet, det är
vägen framåt för Sverige, mötesdeltagare. Regeringen väntar på bättre tider.
Sverige väntar på en bättre regering.
* * *
Mötesdeltagare,
Jag besökte förra året Filippinerna
och Indonesien. Visst har jag varit i åtskilliga fattiga länder genom åren, men
man upphör aldrig att beröras av de avgrundsdjupa skillnaderna som finns i vår
värld – mellan länder och inom länder.
När våra tre barn fötts här hemma i
Sverige, så har det varit en oerhörd trygghet att veta att när en kvinna ska
föda sitt barn, så finns det inget säkrare land än vårt. Men i Indonesien är
både barnadödligheten och mödradödligheten skyhög. Varje graviditet är ett
vågspel med livet som insats.
Och på Filippinerna, i Manila, såg
jag barn i mina egna pojkars ålder, 6-7-8 år, springa mellan bilarna i de
oändliga bilköerna, i den tryckande avgasfyllda tropiska värmen, knacka på
bilrutorna och be om lite pengar. Några av landets 2 miljoner gatubarn.
Vi åkte genom slumområden,
kilometer efter kilometer, där människor bodde i skjul av korrugerad plåt. Men
inte långt därifrån sköt lyxhotellen upp ur marken. De gated communities där de
rika låst in sig bredde ut sig.
Så är det ju. Lyx och överflöd
existerar ofta sida vid sida med djupaste nöd och eländigt armod.
Det är detta som är den stora
frågan i internationell politik: den ojämlika fördelningen av resurser och
tillgångar – mellan länder, och inom länder. Så länge den klyftan består, så
kommer vi att ha social oro, politiska och militära konflikter, terrorism.
Jag tänkte på det när jag hörde om
den fruktansvärda olyckan på en textilfabrik i Bangladesh i onsdags. Ett
illegalt byggt åttavåningshus i huvudstaden Dhaka rasade samman. I huset fanns
över 3 000 textilarbetare. Hittills har man grävt fram nästan 400 döda.
Textilarbetare i Bangladesh arbetar
inte sällan 12 timmar om dygnet, ofta veckans alla dagar. De allra flesta är
kvinnor, de kan tjäna en 3-400 kronor i månaden, men är helt utlämnade till
arbetsgivarens godtycke. Fackliga och sociala rättigheter existerar nästan
inte.
I förra veckan konstaterade man att
byggnaden var full av sprickor. I huset fanns också, förutom textilfabrikerna,
också en bank. De bankanställda fick gå hem på grund av rasrisken. Men
textilarbetarna beordrades in i huset, med hot om löneavdrag. Och så rasade
allt över dem.
Vad har detta med oss i Sverige att
göra? Allt. Bangladesh är en av världens största textilproducenter, exporterar
kläder för över 100 miljarder kronor om året. Kvinnorna vid symaskinerna i
textilfabrikerna syr kläder åt alla de stora märkena och klädkedjorna i väst. Vart
fjärde plagg som ni köper på Hennes&Mauritz är tillverkat i Bangladesh.
Så hänger allt samman. Orättvisorna
i den fattiga världen påverkar också oss i den rika världen. Olof Palme sa en
gång att ingen människa kan skapa sig en ö där han eller hon oberoende av andra
kan bygga ett liv i frihet och trygghet, ty vi är alla förr eller senare
beroende av andra.
Just därför är arbetarrörelsens
fackliga och politiska kamp internationell. Vår uppgift är att arbeta för att
vanliga löntagare ska få drägliga arbetsvillkor och behandlas med värdighet och
respekt, var man än blivit född i världen. Det är det som Första Maj allra
ytterst handlar om. Internationell solidaritet.
Tack.
./.
