Gott så, det vore värre om det var tvärtom.
Borgerliga kommentatorer tycks besvikna över att vi i kriskommissionen inte vill backa ner i en borgerlig dagordning. Vi hävdar istället att socialdemokratin, för att åter bli framgångsrik, måste skapa sin egen bild av de moderna samhällsproblemen och komma med egna trovärdiga lösningar på dem.
Det vi ser omkring oss av borgerlig problemlösning är ju inget att imponeras av: 400 000 arbetslösa på toppen av en högkonjunktur, skriande och tillväxthämmande bostadsbrist, söndertrasad arbetslöshetsförsäkring, sjunkande pensioner, en inhuman sjukförsäkring, ett järnvägssystem som avreglerats sönder och samman och ett arbetsliv där löntagarna tvingas acceptera allt sämre anställningsvillkor. Varför skulle vi vilja ta efter det?
Ta t ex Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenskan. Till att börja med så felciterar han mig. Jag har aldrig använt uttrycket "back to basics". Jag håller mig nämligen i allmänhet till Gunnar Strängs råd: "Varför använda utländska uttryck, när det finns adekvat svensk vokabulär?" Det jag sa på presskonferensen, och som Ohlsson tolkat fritt, var att kriskommissionens rapport inte innebär att socialdemokratin ger sig ut på äventyrligheter. Tvärtom, det är en rapport där socialdemokratin hittar hem.
Ett av Ohlssons stående teman i sina krönikor har en längre tid varit att försöka förklara för en säkert tämligen ointresserad läsekrets att alla socialdemokrater före 1970 egentligen var något slags folkpartister. Denna egenartade slutsats har han dragit när han dykt ner i den socialdemokratiska idédebatten, och som stöd för sin tes redovisar han ofta lösryckta citat av olika socialdemokratiska tänkare.
Den här gången är det Nils Karlebys klassiska bok "Socialismen inför verkligheten" från 1920-talet som drabbas av Per T Ohlssons tolkningsförsök. Den används för att bemöta kriskommissionens slutsatser, vilket i sig är originellt grepp. Vem kunde veta att Karleby redan 1926 hade svar på hur socialdemokratin skulle förhålla sig till den moderna finanskapitalismen nästan 100 år senare?
Det kunde han förstås inte. Ohlsson missförstår, förmodligen avsiktligt, både Karleby och kriskommissionen. Karleby verkade i en tid när kommunisterna nyligen fått lämna den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och han varnade socialdemokratin för att slå in på den planekonomiska väg som man precis hade börjat att pröva i Sovjetunionen.
Det gjorde ju heller aldrig socialdemokratin. Istället valde partiet en funktionssocialistisk väg, som innebar att man inte gick på ägandet i sig, men väl ägandets funktioner. På arbetsmarknaden så fick t ex den som ägde produktionsmedlen acceptera att inte få full bestämmanderätt över de löntagare som man hade anställda. Löntagare hade också rättigheter, t ex rätt till en bra arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande, och dessa rättigheter kunde hävdas antingen via lag eller avtal.
När det gällde vissa samhällsnyttiga tjänster, som t ex sjukvård och utbildning, så undandrogs dessa marknadsekonomin fullständigt. De kom att betraktas som sociala rättigheter, som skulle tillkomma alla efter behov och finansieras gemensamt över skattsedeln. Det var grundbulten i den välfärdsstat som socialdemokratin sedan skapade efter kriget.
Det kriskommissionen nu gör är faktiskt att fortsätta att hävda denna strategi, mot dem som argumenterar för att löntagarna nu måste acceptera sämre arbetsvillkor, eller mot dem som hävdar att sjukvård och utbildning i större utsträckning ska betalas individuellt, ur egen plånbok.
Vi pläderar inte för något nytt ekonomiskt system, men vi tillåter oss att diskutera både marknadsekonomins och globaliseringens effekter. Och när det gäller budgetreglerna, så säger vi inte mer än vad regeringens eget finanspolitiska råd gjorde häromåret.
När man tänker efter, så är det kanske det som stör de borgerliga kommentatorerna mest: att vi problematiserar deras dogmer - t ex att mer marknad alltid är rätt. Socialdemokratin har genom åren oftast förstått marknadsekonomin fördelar - men också sett dess nackdelar. Vi har aldrig velat avskaffa marknadsekonomin, men vi har heller aldrig haft ett okritiskt förhållningssätt till den.
Det skiljer oss från liberalerna. Vi förstår t ex att marknaden aldrig kommer att förse människor med sjukvård eller utbildning på lika villkor och efter behov, och att den aldrig kommer att klara bostadsfrågan eller infrastrukturen. För att lösa sådana frågor krävs skattefinansiering, helt eller delvis, och politiska beslut.
I brist på stora folkpartistiska tänkare i historien att hänvisa till, så tar då Per T Ohlsson till Nils Karleby för att bemöta denna tämligen självklara insikt. Inte särskilt intellektuellt, vill jag påstå, och jag tror att om Karleby levt så skulle han ha rynkat på näsan åt Ohlssons kidnappningsförsök.
SDS,
