En industrikatastrof för Sverige, och en politisk katastrof för centern

För ungefär ett år sedan sa jag i en interpellationsdebatt i Riksdagen mot Maud Olofsson att hon kunde bli den näringsminister som skulle få begrava Volvo. (DN, DN, SvD, GP)

Jag fick fel.

Hon blir den näringsminister som får begrava Saab.

Jag hade suttit i riksdagsbänken och retat upp mig på den brist på ödmjukhet Olofsson visade i interpellationsdebatten med några av mina socialdemokratiska kollegor. Temat var framtiden för svensk bilindustri, men näringsministern svävade i sin egen värld. Den borgerliga regeringens näringspolitik fungerade som den skulle, fler jobb skapades och konkurrenskraften stärktes. Något särskilt stöd till svensk bilindustri behövdes inte.

Sedan tvingades regeringen ta fram ett stödpaket, men villkoren var så dåliga att knappt ett öre har kunnat användas av bilindustrin eller dess underleverantörer.

Maud Olofsson och övriga regeringen har istället odlat en annan retorik. Hon har dels pratat illa om bilindustrin som sådan, med uttalanden om att inte ens svenskar vill köpa Volvo längre – direkt felaktigt, eftersom Volvo är Sveriges mest sålda bil. Och Fredrik Reinfeldt sa om Saab att det bara var ett märke i GM:s portfölj.

Olofsson har haft sin stureplanscenterpartistiska inställning att marknaden ska fixa det. Hon har förlöjligat dem som velat att staten ska ta ansvar för industriell kompetens i Sverige.

I USA gick staten in och tog över GM, men i Sverige har regeringen fnyst föraktfullt åt alla sådana förslag. Trots att hennes företrädare Nils G Åsling faktiskt gjorde just det en gång på 1970-talet, när det gällde stålindustrin. Den räddades med statliga medel, och blev en kassako för staten under många år.

Hräomdagen skrev jag på Newsmill om centerns kris. Den fördjupas nu ytterligare. Kanske får Olofsson begrava centern samtidigt med Saab. (Newsmill)