Vinstmaximering för ägaren vs nyttomaximering för medborgaren

Det blev en tidig morgon idag, upp ur sängen vid 04.30. Men nu sitter jag sedan några timmar på tåget från Skåne, mot Stockholm och den socialdemokratiska partikongressen.

Det blir min fjärde kongress. På partikongressen 1997 arbetade jag bakom Göran Persson med lite av varje, och som föredragandestöd åt Laila Freivalds när det gällde kriminalpolitiken. På kongressen 2001 arbetade jag med Björn Rosengren om a-kassefrågor, och med Thomas Östros om partiprogrammet. Och på kongressen 2005 var jag föredragande för partistyrelsen när det gällde folkhälso- och socialtjänstfrågor.

Den här gången är jag partistyrelseledamot, men också delegationsledare för Skånes 36 ombud. I eftermiddag ska jag sitta ordförande i temagruppen om internationell politik, försvars- och säkerhetsfrågor, och på fredag ska jag tala om jämlikhet i hälsa på ett sidoseminarium som Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd anordnar. Så det kommer inte att saknas arbetsuppgifter.

Det blir en spännande vecka. Socialdemokratin har här en gyllene chans att visa att man förstått varför man förlorade valet 2006, och sätta dagordningen för valrörelsen 2010. Vi förlorade valet på arbetslöshetsfrågan, och i ett läge när arbetslösheten nu rusar snabbare än någonsin och där borgerligheten visat sig oförmögen att skapa en politik för full sysselsättning, ankommer det på socialdemokratin att formulera en sådan politik.

Det måste bli ett kraftfullt alternativ till den nyliberala avregleringslinje som dominerat internationell ekonomisk diskussion under 20 år, och som lett världen in i den massarbetslöshetskris som vi nu ser.

Socialdemokratin måste också stå upp för en social reformagenda och en välfärdsstat som klarar av att fördela utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter betalningsförmåga. Här blir diskussionen om vinstuttag ur välfärden högintressant.

Det finns två principer som man kan välja att styra välfärdssektorn efter. Den ena principen är att maximera nyttan för medborgarna. Den andra är att maximera vinsten för den som äger skolan, sjukhuset eller äldreboendet.

Det finns de som tror att det inte är någon skillnad, och som försöker hävda att om man driver t ex en skola efter vinstmaximeirngsprincipen, då åstadkommer man samtidigt den största nyttan för medborgarna.

Det är naivt. Att hävda att det inte är någon skillnad på att driva en verksamhet i syfte att maximera vinsten för ägaren, och att göra det i syfte att maximera nyttan för medborgarna, är som att hävda att det inte är någon skillnad på kommersiell TV och public-service-TV.

Om man skulle släppa vinstintressena helt fria inom välfärdssektorn, så skulle snart hela sektorn kommersialiseras. Då kommer nämligen en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende att leta efter de friska patienterna, de lätta vårdtagarna och de lättlärda eleverna - helt enkelt eftersom det är på dessa individer som man kan tjäna pengar. Men vem kommer att vilja ha de kroniskt sjuka patienterna, de tunga vårdtagarna, de elever som har svårare att lära?

Att det är så ser vi redan: friskolor vill helst etablera sig i socialt starka områden, för att slippa elever som har det svårare.

Om vi släpper marknadskrafterna helt fria i välfärdssektorn, kommer inte bara kostnaderna (och därmed skatteuttaget) att öka, utan också skillnaderna mellan priviligierade och icke-priviligierade.

Det finns ytterligheter i debatten. På ena sidan står dem som vill att det offentliga ska sköta allt: driva vartenda äldreboende, varenda skola. På den andra står dem som inte låtsas om grundkonflikten, den mellan vinstmaximering för ägaren gentemot nyttomaximering för medborgaren.

Mittemellan står vi som anser att vi bör ha alternativa driftsformer i välfärden, som komplement till offentlig drift, men att det måste förenas med klara och effektiva regleringar av vinstintresset, så att det inte leder till ökade orättvisor.

På denna punkt vore det bra med klarare besked från partikongressen.

(DN, SvD,)