Idag hade vi det andra utfrågningen av utrikesminister Carl Bildt i KU. Vi har ju tidigare frågat ut honom om de pengar han fått från Vostok Nafta, om optionerna i Legg Mason och om engagemanget för Lundin Oil. Den här gången rörde det uppgifter om att han fortfarande var engagerad i en rad organisationer, trots att han själv uppgett att han lämnat allt.
En utfrågning av Carl Bildt är rolig på så vis att det blir så uppenbart hur uppfylld av sig själv han är. Inledningen i dag går nog till historien som rekord i självskryt och namedropping - han ägnade tio minuter åt att förklara hur efterfrågad han var av olika organisationer och tankesmedjor, som gärna ville ha honom som rådgivare, hur viktiga och prominenta personer han därmed kom att umgås med, och hur tacksamma vi alla borde vara för att vi har en sådan utrikesminister.
Jag har nästan svårt att hålla mig för skratt i sådana situationer. Det är något gulligt, ja nästan lite barnsligt, med en person som inte ens försöker att hålla en normal självdistans. Samtidigt kan det inte vara lätt att vara i hans närhet till vardags. Och jag kan inte låta bli att konstatera att de verkligt stora personligheterna i politiken samtidigt ofta är de mest ödmjuka. De behöver inte försöka glänsa och hänvisa till fint sällskap - de lyser ändå. Men till den gruppen hör inte Bildt.
Vad finns då att säga i sak? Ja, Carl Bildt hade tydligen minst 56 uppdrag när han tillträdde som utrikesminister. Det är klart att det är svårt, t o m för en person med Bildts enligt egen utsago enorma kapacitet, att hålla reda på allt. Nu uppger 10 organisationer att han fortfarande sitter i deras rådgivande styrelser, råd etc. Det säger de fortfarande på sina hemsidor.
När vi frågar honom om det, påstår han att de missförstått saker, att han visst avsagt sig allt. Men han kan inte dokumentera det med något skriftligt, och han svävar på svaren när man ställer den raka frågan om när han avsade sig uppdragen.
Nå, jag tror att det är så enkelt att han inte har avsagt sig allt, beroende på att han inte kunnat hålla reda på alla organisationer som han lånat sitt namn till. Om man sitter i en styrelse och ska avgå, så skriver man ju i normala fall till styrelsen och begär entledigande. Men det har han inte gjort. Fast det gör man kanske inte i den fina internationella tankesmedjevärlden.
Är då detta så farligt? Nja, vi har betydligt värre saker på honom än detta - pengarna han fick från Vostok Nafta och jävssituationen när regeringen beslutade om prospektering av gasledningen genom Östersjön, optionerna från Legg Mason, hans verksamhet i folkmordets Sudan för Lundin Oil, t ex. Samtidigt ska det inte förringas. Enligt regeringsformen, 6 kap 9 §, får ett statsråd inte inneha uppdrag som kan rubba hans förtroende, och det kan onekligen dessa engagemang göra.
KU kommer att landa i ett granskningsbetänkande nästa vecka, 7 juni. Om utfrågningen kan man läsa i SvD, DN och Ekot, och den kan ses i sin helhet på riksdagens webb-TV.
I övrigt har den borgerliga majoriteten idag beslutat om avdrag för hushållsnära tjänster. Detta avdrag är på hela 50 000 kronor per person - ett hushåll med två vuxna kan alltså få en skattesubventionering på upp till 100 000 kronor, om man anställer någon som städar och tvättar hemma! Kalaset kostar staten 1,3 miljarder kronor, som annars kunde gått till sjukvård eller skola.
Det är ett rent hembiträdesbidrag, som säkert går hem på Östermalm. Så inte nog med att skatterna nu sänks dramatiskt för de 10 procent rikaste i Sverige, med sänkt fastighetsskatt och borttagen förmögenhetsskatt - nu ska vi dessutom betala deras tvätt och städning.
onsdag 30 maj 2007
fredag 25 maj 2007
USA måste bli kvar i Irak tills vidare
ERBIL-ATHEN-STOCKHOLM: Skriver detta på flyget Erbil-Athén-Stockholm. Precis som på nedresan får vi inte flyga över Turkiet, eftersom man fått för sig att det står Kurdistan på flygplanen. Självklart absurt, och det bryter mot internationella flygöverenskommelser. Nu har jag emellertid förstått att UD tagit kontakt med turkiska ambassaden i Stockholm, för att lösa frågan. Bra det, för så här kan det inte få fortgå. Både passagerare och flygbolag drabbas hårt, inte minst ekonomiskt, när flygningarna tar över 7 timmar istället för 4.
Igår beslutade den amerikanska kongressen att ge ytterligare anslag till USA:s närvaro i Irak. Detta kan man läsa om i bl a SvD och DN. Många demokrater röstade emot, eftersom man ville se en tidtabell för USA:s tillbakadragande. Den amerikanska opinionen mot kriget är stark, och den kommer att öka ytterligare, om britterna aviserar att man drar sig tillbaka när Gordon Brown efterträder Tony Blair. Dessutom närmar sig valet i USA, och jag skulle tro att också republikanska presidentkandidater kommer att pressas till att presentera en tidtabell före årets utgång.
Det är lätt att ha en kluven inställning till USA:s engagemang i Irak. Kriget var ett självklart brott mot folkrätten och man har inte lyckats att åstadkomma fred och säkerhet under de år det pågått. Irak, som tidigare inte hade problem med islamistisk terrorism, verkar nu nästan vara en plantskola Al-Qaida.
Men å andra sidan: hur hemska terrordåd islamisterna än begår, så blir det aldrig lika omfattande som den statsterrorism som Saddam Hussein riktade mot sin egen befolkning, praktiskt taget dagligen. Har man stått i Halabja och sett ut över 5 000 gravstenar som symboliserar offren för gasattacken 1988, och man får klart för sig att människor fortfarande lider och dör av sviterna, har man svårt att tillgripa principiella folkrättsargument emot invasionen. Än svårare är det att se kriget som utslag av enkel amerikansk imperialism, och käckt ropa ”USA ut ur Irak”.
Det är förstås naivt att tro att USA är i Irak för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Det räcker med att se på historien: i latinamerika är det väl egentligen bara en diktator som USA inte backat upp, och det är Fidel Castro. Annars är det lätt att räkna upp diktatorer världen över som haft USA-stöd: Batista, Pinochet, Suharto, Strösser, Somoza.
USA är i Irak för oljans skull, och för det strategiska läget. Men det har fört det goda med sig, att landet fått en chans att bygga demokrati. Och på de platser där man får vara i fred för terrorism, är man på god väg, t ex i Kurdistan. Om USA skulle dra sig ur nu, skulle landet med stor sannolikhet falla sönder i tre delar: en kurdisk, en sunnimuslimsk och en shiamuslimsk. Den shiamuslimska skulle komma att kontrolleras av Iran, den sunnimuslimska av Syrien – och ingen vet om Turkiet då invaderar Kurdistan.
En snabb reträtt av USA vore därför ödesdigert, och man bör därför stanna tills vidare. Men det bästa vore att så småningom dra sig ur, och överlåta säkerhetsarbetet till inhemska styrkor, med hjälp av en FN-styrka som är stor och kraftfull nog att kunna bekämpa Al-Qaida.
Igår beslutade den amerikanska kongressen att ge ytterligare anslag till USA:s närvaro i Irak. Detta kan man läsa om i bl a SvD och DN. Många demokrater röstade emot, eftersom man ville se en tidtabell för USA:s tillbakadragande. Den amerikanska opinionen mot kriget är stark, och den kommer att öka ytterligare, om britterna aviserar att man drar sig tillbaka när Gordon Brown efterträder Tony Blair. Dessutom närmar sig valet i USA, och jag skulle tro att också republikanska presidentkandidater kommer att pressas till att presentera en tidtabell före årets utgång.
Det är lätt att ha en kluven inställning till USA:s engagemang i Irak. Kriget var ett självklart brott mot folkrätten och man har inte lyckats att åstadkomma fred och säkerhet under de år det pågått. Irak, som tidigare inte hade problem med islamistisk terrorism, verkar nu nästan vara en plantskola Al-Qaida.
Men å andra sidan: hur hemska terrordåd islamisterna än begår, så blir det aldrig lika omfattande som den statsterrorism som Saddam Hussein riktade mot sin egen befolkning, praktiskt taget dagligen. Har man stått i Halabja och sett ut över 5 000 gravstenar som symboliserar offren för gasattacken 1988, och man får klart för sig att människor fortfarande lider och dör av sviterna, har man svårt att tillgripa principiella folkrättsargument emot invasionen. Än svårare är det att se kriget som utslag av enkel amerikansk imperialism, och käckt ropa ”USA ut ur Irak”.
Det är förstås naivt att tro att USA är i Irak för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Det räcker med att se på historien: i latinamerika är det väl egentligen bara en diktator som USA inte backat upp, och det är Fidel Castro. Annars är det lätt att räkna upp diktatorer världen över som haft USA-stöd: Batista, Pinochet, Suharto, Strösser, Somoza.
USA är i Irak för oljans skull, och för det strategiska läget. Men det har fört det goda med sig, att landet fått en chans att bygga demokrati. Och på de platser där man får vara i fred för terrorism, är man på god väg, t ex i Kurdistan. Om USA skulle dra sig ur nu, skulle landet med stor sannolikhet falla sönder i tre delar: en kurdisk, en sunnimuslimsk och en shiamuslimsk. Den shiamuslimska skulle komma att kontrolleras av Iran, den sunnimuslimska av Syrien – och ingen vet om Turkiet då invaderar Kurdistan.
En snabb reträtt av USA vore därför ödesdigert, och man bör därför stanna tills vidare. Men det bästa vore att så småningom dra sig ur, och överlåta säkerhetsarbetet till inhemska styrkor, med hjälp av en FN-styrka som är stor och kraftfull nog att kunna bekämpa Al-Qaida.
torsdag 24 maj 2007
Duás mördare kommer att få hårda straff
IRAKISKA KURDISTAN, ERBIL: I förmiddags åkte jag de ca 15 milen från Suleymania till Erbil. Vägarna är dåliga och trafiken stundtals tät, så det tog över 2,5 timme. Dessutom är det ganska många säkerhetskontroller. Bilen kördes av några unga PUK-aktivister i kostym - och kalashnikov. Säkerheten har ju skärpts efter sprängdådet i Erbilområdet i förra veckan, då 50 människor dödades av en islamistisk självmordsbombare.
Den ökade vaksamheten märktes också när vi kom fram till det kurdiska parlamentet. Det är förstås ett väntat mål för islamisterna, och därför var säkerheten rigorös, med massiva avspärrningar. Tråkigt, men det är inte mycket att göra. Den här delen av Irak var ju länge förskonad från terrordåd, men efter förra veckan vet vi att det kan hända också här.
Jag besökte parlamentet också på min förra resa, 2001, och då fungerade det inte riktigt, eftersom nästan hälften av ledamöterna, PUK:s, bojkottade parlamentet efter en schism med det andra stora partiet, KDP, om bland annat fördelningen av tullinkomsterna. Men sedan några år tillbaka är det återigen ett fungerande parlament.
I parlamentet träffade jag talmannen, Adnan Mufti, och vi diskuterade en rad frågor - flyktingfrågan, konstitutionen, den parlamentariska situationen. Jag tog också upp mordet på Duá Khalil Aswad, den 17-åriga flicka som blev stenad till döds 7 april i Mosulområdet i norra Irak. Det var ett s k hedersmord som medlemmar av flickans familj begick för att hon blivit förälskad i en kille som tillhörde en annan religion. Hon var yezidier, han sunnimuslim. Yezidier tillåter sällan att någon gifter sig utanför den egna gruppen.
Mordet dokumenterades dessutom på video med hjälp av mobiltelefoner, och lades ut på Internet. Där kan man också se att närvarande poliser håller sig fullständigt passiva. Mer att läsa om detta finns bl a i Aftonbladet.
Det var naturligtvis ett avskyvärt brott. Det har också förekommit uppgifter om att straffen för dessa brott är mycket låga - ner mot 6 månaders fängelse. När jag läste det blev jag förvånad, eftersom vi diskuterade hedersmord redan 2001, och att man då höll på att ändra lagarna. Talmannen visade sig vara mycket insatt i det aktuella fallet, och han berättade att i de kurdiska delarna av Irak har man skärpt lagstiftningen, så att dessa mord jämställs med alla andra mord ur straffhänseende, d v s regelmässigt livstids fängelse. Det var dessutom så, att när parlamentet nyligen antog en lag om att kunna frige fångar som skött sig i fängelse, så undantog man uttryckligen terrorister, narkotikabrottslingar, rånmördare - och hedersmördare. Man tar alltså detta på stort allvar.
Men detta gäller i Kurdistan. I övriga Irak är det fortfarande strafflagarna från Saddams tid som gäller, och där ser man mycket mildare på dessa brott. I fallet Duá kompliceras frågan eftersom Mosul är ett område vars tillhörighet ännu inte är avgjord. Än så länge är det Bagdad som har överhöghet, men man ska folkomrösta också där, precis som i Kirkuk.
Därför kunde mördarna ha kommit lindrigt undan - om inte fyra av dem varit så dumma att de flytt in på kurdiskt område, där de greps av kurdisk polis. De kommer nu att dömas efter kurdisk lag, som alltså ser strängt på hedersmord, och förmodligen får de mycket hårda straff. Se där - ibland tar rättvisan oväntade vägar.
Den ökade vaksamheten märktes också när vi kom fram till det kurdiska parlamentet. Det är förstås ett väntat mål för islamisterna, och därför var säkerheten rigorös, med massiva avspärrningar. Tråkigt, men det är inte mycket att göra. Den här delen av Irak var ju länge förskonad från terrordåd, men efter förra veckan vet vi att det kan hända också här.
Jag besökte parlamentet också på min förra resa, 2001, och då fungerade det inte riktigt, eftersom nästan hälften av ledamöterna, PUK:s, bojkottade parlamentet efter en schism med det andra stora partiet, KDP, om bland annat fördelningen av tullinkomsterna. Men sedan några år tillbaka är det återigen ett fungerande parlament.
I parlamentet träffade jag talmannen, Adnan Mufti, och vi diskuterade en rad frågor - flyktingfrågan, konstitutionen, den parlamentariska situationen. Jag tog också upp mordet på Duá Khalil Aswad, den 17-åriga flicka som blev stenad till döds 7 april i Mosulområdet i norra Irak. Det var ett s k hedersmord som medlemmar av flickans familj begick för att hon blivit förälskad i en kille som tillhörde en annan religion. Hon var yezidier, han sunnimuslim. Yezidier tillåter sällan att någon gifter sig utanför den egna gruppen.
Mordet dokumenterades dessutom på video med hjälp av mobiltelefoner, och lades ut på Internet. Där kan man också se att närvarande poliser håller sig fullständigt passiva. Mer att läsa om detta finns bl a i Aftonbladet.
Det var naturligtvis ett avskyvärt brott. Det har också förekommit uppgifter om att straffen för dessa brott är mycket låga - ner mot 6 månaders fängelse. När jag läste det blev jag förvånad, eftersom vi diskuterade hedersmord redan 2001, och att man då höll på att ändra lagarna. Talmannen visade sig vara mycket insatt i det aktuella fallet, och han berättade att i de kurdiska delarna av Irak har man skärpt lagstiftningen, så att dessa mord jämställs med alla andra mord ur straffhänseende, d v s regelmässigt livstids fängelse. Det var dessutom så, att när parlamentet nyligen antog en lag om att kunna frige fångar som skött sig i fängelse, så undantog man uttryckligen terrorister, narkotikabrottslingar, rånmördare - och hedersmördare. Man tar alltså detta på stort allvar.
Men detta gäller i Kurdistan. I övriga Irak är det fortfarande strafflagarna från Saddams tid som gäller, och där ser man mycket mildare på dessa brott. I fallet Duá kompliceras frågan eftersom Mosul är ett område vars tillhörighet ännu inte är avgjord. Än så länge är det Bagdad som har överhöghet, men man ska folkomrösta också där, precis som i Kirkuk.
Därför kunde mördarna ha kommit lindrigt undan - om inte fyra av dem varit så dumma att de flytt in på kurdiskt område, där de greps av kurdisk polis. De kommer nu att dömas efter kurdisk lag, som alltså ser strängt på hedersmord, och förmodligen får de mycket hårda straff. Se där - ibland tar rättvisan oväntade vägar.
onsdag 23 maj 2007
Sekularism mot religios fundamentalism ocksa i Kurdistan
IRAKISKA KURDISTAN: Idag borjade vi med att besoka marknaden i centrala Suleymania. Det var forstas ett sedvanligt myller av manniskor, och affarer dar allt, allt, allt kunde kopas - fran kryddor och vackra tyger, till guldklockor och den senaste elektroniken. Men man ska nog inte vara allt for overtygad om att markesvarorna ar akta, hur seriost det an ser ut... Vi besokte ocksa ett shoppingcentra som oppnats av en svensk-kurd, som ocksa driver en affar i Malmo. Och den affaren praglades mycket av svensk design och upplagg - och sa har man Suleymanias forsta rulltrappa!
I gar kvall at vi middag med anstallda vid PUK:s valkontor. Jag kom da att tala med en kvinnlig jurist, som arbetade mycket med kvinnofragor for partiet. Hon berattade att det nu finns en konflikt om hur konstitutionen for Kurdistan ska formuleras, nar det galler synen pa religion. En del vill peka ut Islam som den viktigaste rattskallan for kurdisk lagstiftning, medan bl a PUK vill ha en skrivning som visserligen namner Islam, men som inte oppnar for islamistiska lagar. Hon lyfte fram detta som en viktig fraga for kvinnorna, eftersom hon befarade att en mer religios skrivning skulle undergrava kvinnofragorna - bl a nar det galler kvinnors sjalvstandighet, familjeratten och ratt till arbete.
Hon har naturligtvis ratt, och det blev annu ett exempel pa hur religiosa forestallningar vill spela en roll i politiken. I Europa hade vi for inte sa lange sedan en diskussion, driven av Vatikanen och Polen, om att det nya EU-fordraget skulle peka ut kristendomen som grundlaggande bas for samarbetet - en direkt parallell till diskussionen i Irak. Vi lyckades mota den tanken i Europa, och jag hoppas att det gar att gora ocksa i Kurdistan. Muslimsk och kristen fundamentalism har det gemensamt att man inte formar skilja pa politik och religion. Men lagarna ska inte utformas av fruktan for gud - utan av respekt for medmanniskan. Det ar en stor skillnad.
Idag har vi traffat PUK:s hogsta ledning, for att diskutera vidare om vart samarbetsprojekt, da ett antal av partiets representanter ska komma till Sverige for att lara sig om hur vart politiska system fungerar. Men vi kom ocksa att prata storpolitik. I forra veckan sa USA:s FN-ambassador att folkomrostningen i oljestaden Kirkuk, om staden ska tillhora Bagdad eller Kurdistan, kan komma att skjutas upp. Det ar en dalig ide`. Den overenskommelse som finns ar att stadens tillhorighet ska avgoras genom folkomrostning detta ar, efter att kurder som tvangsforflyttats fran Kirkuk erbjudits att atervanda, och araber som tvingats flytta till Kirkuk erbjudits aka tillbaka till arabiska omraden. Formerna for detta ar reglerat i Iraks konstitution, som 80 procent av de rostande i en folkomrostning haromaret stallde sig bakom.
Med stor sannolikhet kommer en folkomrostning att resultera i att staden blir en del av den kurdiska delstaten, och det har val motstandarna till det forstatt. Darfor vill man skjuta upp folkomrostningen. Men det vore mycket olyckligt. Kirkuks stallning maste avgoras, annars kan ingen vidareutveckling komma igang. Och det naturliga och demokratiska ar att folket bestammer vilken del av landet man vill tillhora. Darfor maste man halla pa den tidsplan man kommit overens om.
I gar kvall at vi middag med anstallda vid PUK:s valkontor. Jag kom da att tala med en kvinnlig jurist, som arbetade mycket med kvinnofragor for partiet. Hon berattade att det nu finns en konflikt om hur konstitutionen for Kurdistan ska formuleras, nar det galler synen pa religion. En del vill peka ut Islam som den viktigaste rattskallan for kurdisk lagstiftning, medan bl a PUK vill ha en skrivning som visserligen namner Islam, men som inte oppnar for islamistiska lagar. Hon lyfte fram detta som en viktig fraga for kvinnorna, eftersom hon befarade att en mer religios skrivning skulle undergrava kvinnofragorna - bl a nar det galler kvinnors sjalvstandighet, familjeratten och ratt till arbete.
Hon har naturligtvis ratt, och det blev annu ett exempel pa hur religiosa forestallningar vill spela en roll i politiken. I Europa hade vi for inte sa lange sedan en diskussion, driven av Vatikanen och Polen, om att det nya EU-fordraget skulle peka ut kristendomen som grundlaggande bas for samarbetet - en direkt parallell till diskussionen i Irak. Vi lyckades mota den tanken i Europa, och jag hoppas att det gar att gora ocksa i Kurdistan. Muslimsk och kristen fundamentalism har det gemensamt att man inte formar skilja pa politik och religion. Men lagarna ska inte utformas av fruktan for gud - utan av respekt for medmanniskan. Det ar en stor skillnad.
Idag har vi traffat PUK:s hogsta ledning, for att diskutera vidare om vart samarbetsprojekt, da ett antal av partiets representanter ska komma till Sverige for att lara sig om hur vart politiska system fungerar. Men vi kom ocksa att prata storpolitik. I forra veckan sa USA:s FN-ambassador att folkomrostningen i oljestaden Kirkuk, om staden ska tillhora Bagdad eller Kurdistan, kan komma att skjutas upp. Det ar en dalig ide`. Den overenskommelse som finns ar att stadens tillhorighet ska avgoras genom folkomrostning detta ar, efter att kurder som tvangsforflyttats fran Kirkuk erbjudits att atervanda, och araber som tvingats flytta till Kirkuk erbjudits aka tillbaka till arabiska omraden. Formerna for detta ar reglerat i Iraks konstitution, som 80 procent av de rostande i en folkomrostning haromaret stallde sig bakom.
Med stor sannolikhet kommer en folkomrostning att resultera i att staden blir en del av den kurdiska delstaten, och det har val motstandarna till det forstatt. Darfor vill man skjuta upp folkomrostningen. Men det vore mycket olyckligt. Kirkuks stallning maste avgoras, annars kan ingen vidareutveckling komma igang. Och det naturliga och demokratiska ar att folket bestammer vilken del av landet man vill tillhora. Darfor maste man halla pa den tidsplan man kommit overens om.
tisdag 22 maj 2007
Minnet av Halabja lever fortfarande
SULEYMANIA, NORRA IRAK: Idag traffade vi under formiddagen representanter for vart systerparti i Norra Irak, PUK, och diskuterade framtida samarbetsprojekt. PUK ska naturligtvis inte forvaxlas med PKK. PKK ar en vapnad styrka med leninistisk inriktning som i aratal fort krig i Turkiet. Malet for dem ar en egen kurdisk stat i Turkiet. De finns fortfarande kvar i bergen mellan Irak och Turkiet, men har lidit stor skada av att deras ledare, Abdullah Ocalan, sitter fangslad i Turkiet.
PUK har sina rotter i Irak, och ar idag med och styr i Irakiska Kurdistan, d v s en delregion i Irak. Partiet har ca 400 000 medlemmar och det ar den irakiske presidenten Jalal Talabanis parti. PUK ar ett socialdemokratiskt parti, och sedan nagra ar tillbaka medlem i Socialistinternationalen. Partiet verkade under artionden som en vapnad befrielserorelse i Irak, mot Saddam Hussein. Efter det forsta gulfkriget 1991 blev norra Irak en sjalvstyrande enklav, och PUK var ett av de partier som da tog ansvar for att forsoka skapa en fungerande demokrati dar, trots standiga hot fran Saddam forstas, men ocksa Turkiet och tidvis Iran. Efter Saddams fall ar PUK nu med och bygger upp saval Irak som stat, som irakiska Kurdistan. Man dominerar i Suleimaniyaomradet och ar ocks[ stora i oljestaden Kirkuk, vars status fortfarande ar osaker.
Det finns gamla band mellan PUK och socialdemokratin i Sverige, som vi nu kommer att fordjupa. Det sker bl a med att PUK kommer att skicka en delegation till Sverige till hosten, for att lara sig mer om hur vart parti fungerar. PUK ska ga fran att ha varit en vapnad befrielserorelse i en diktatur, till att bli ett civilt politiskt parti i en demokrati. Det ar forstas en stor omstallning. Vi vill garna hjalpa till, pa samma satt som vi bl a gjort med ANC i Sydafrika, med socialdemokratiska partier i Ungern, Tjeckien och Chile.
Eftermiddagen agnades at en resa till Halabja, en stad vid den iranska gransen. Det var dar over 5 000 manniskor - man, kvinnor, barn - dodades med giftgas pa en enda dag, 16 mars 1988. Det var ett led i Saddams krigforing mot kurderna. Vi traffade de lokala PUK-representanterna, och lade ner en krans vid minnesmarket over de doda. Det som hande i Halabja far aldrig glommas, och darfor bygger man ocksa ett sarskilt monument och ett museum, far att se till att minnet av denna fruktansvarda massaker halls levande.
PUK har sina rotter i Irak, och ar idag med och styr i Irakiska Kurdistan, d v s en delregion i Irak. Partiet har ca 400 000 medlemmar och det ar den irakiske presidenten Jalal Talabanis parti. PUK ar ett socialdemokratiskt parti, och sedan nagra ar tillbaka medlem i Socialistinternationalen. Partiet verkade under artionden som en vapnad befrielserorelse i Irak, mot Saddam Hussein. Efter det forsta gulfkriget 1991 blev norra Irak en sjalvstyrande enklav, och PUK var ett av de partier som da tog ansvar for att forsoka skapa en fungerande demokrati dar, trots standiga hot fran Saddam forstas, men ocksa Turkiet och tidvis Iran. Efter Saddams fall ar PUK nu med och bygger upp saval Irak som stat, som irakiska Kurdistan. Man dominerar i Suleimaniyaomradet och ar ocks[ stora i oljestaden Kirkuk, vars status fortfarande ar osaker.
Det finns gamla band mellan PUK och socialdemokratin i Sverige, som vi nu kommer att fordjupa. Det sker bl a med att PUK kommer att skicka en delegation till Sverige till hosten, for att lara sig mer om hur vart parti fungerar. PUK ska ga fran att ha varit en vapnad befrielserorelse i en diktatur, till att bli ett civilt politiskt parti i en demokrati. Det ar forstas en stor omstallning. Vi vill garna hjalpa till, pa samma satt som vi bl a gjort med ANC i Sydafrika, med socialdemokratiska partier i Ungern, Tjeckien och Chile.
Eftermiddagen agnades at en resa till Halabja, en stad vid den iranska gransen. Det var dar over 5 000 manniskor - man, kvinnor, barn - dodades med giftgas pa en enda dag, 16 mars 1988. Det var ett led i Saddams krigforing mot kurderna. Vi traffade de lokala PUK-representanterna, och lade ner en krans vid minnesmarket over de doda. Det som hande i Halabja far aldrig glommas, och darfor bygger man ocksa ett sarskilt monument och ett museum, far att se till att minnet av denna fruktansvarda massaker halls levande.
måndag 21 maj 2007
Absurd turkisk nationalism
Sa landade vi till slut i Erbil i norra Irak. Men resan blev nastan ett overtydligt exempel pa svarigheterna som det har landet lider under. Flyg mellan Stockholm och Erbil ska ta 4 timmar och 10 minuter. Den har gangen tog det 7 timmar och 30 minuter. Orsaken var att Turkiet sedan en vecka tillbaka vagrar lata flygbolaget flyga over turkiskt luftrum. Och anledningen till det ar att Turkiet havdar att det pa planen till Erbil star textat Kurdistan Airlines, och ett sadant plan slapps inte in i Turkiet, inte ens pa 10 000 meters hojd! Darfor far man flyga runt Turkiet, och mellanlanda i Athen, vilket tar nagra extra timmar.
Jag utgar ifran att svenska myndigheter nu agerar mot Turkiet. For det ar naturligtvis absurt. For det forsta star det inte ens Kurdistan Airlines pa planen - det star Viking Airlines, for det ar det bolaget heter. Och for det andra - aven om det statt Kurdistan Airlines pa planen, hur kan det skada Turkiet?
Bakgrunden ar den bisarra politiska symbolik som inte sallan finns i turkisk politik. Forr fornekade man att det ens fanns kurder i Turkiet - de kallades "bergsturkar", och fornekades alla kulturella rattigheter. Fick inte ens tala sitt sprak, eller ge sina barn kurdiska namn. Nu har det blivit battre. Turkiets premiarminister Erdogan erkande for nagra ar sedan kurderna som folkgrupp, och det ar en paradox att den regering som ju bestar av ett parti, AKP, med religiosa, muslimska rotter, samtidigt ar den regering som gjort mest for att utveckla manskliga rattigheter i Turkiet - medan de sekulara oppositionspartierna inte sallan spelar under tacket med antidemokratiska militara krafter i landet. Dit hor i allra hogsta grad till min bedrovelse det parti som pastar sig vara socialdemokratiskt, CHP.
AKP-regeringen ar alltsa forhallandevis kurdvanlig. Men nu ar det snart val i Turkiet, efter att oppositionen skapade en konstitutionell kris i samband med att parlamentet skulle valja president for nagra veckor sedan. Och da blir kurdfragan aterigen symbolfraga i landet - och kanske ar det darfor man inte vill lata flygplan som man tror att det star "Kurdistan" pa flyga over landet.
Om militaren aterigen far styra Turkiet - antingen direkt eller via tjanstvilliga politiker - skulle det samtidigt vara mycket daliga nyheter for kurderna i norra Irak. Den turkiska militaren har hotat med att ga in i Irak, under forevandning att man vill skydda turkar som bor har - men i sjalva verket ar man orolig for vad som kan handa i Turkiet, om kurderna dar far ett foredome, dar grannlandet Irak ger ett exempel pa att kurderna faktiskt kan styra sig sjalva inom ett annat lands granser, och att det gar ganska bra.
Allt fler skulle da fraga: om det gar i Irak, varfor inte i Turkiet? Det ar den fragan som turkiska nationalister fruktar allra mest.
Jag utgar ifran att svenska myndigheter nu agerar mot Turkiet. For det ar naturligtvis absurt. For det forsta star det inte ens Kurdistan Airlines pa planen - det star Viking Airlines, for det ar det bolaget heter. Och for det andra - aven om det statt Kurdistan Airlines pa planen, hur kan det skada Turkiet?
Bakgrunden ar den bisarra politiska symbolik som inte sallan finns i turkisk politik. Forr fornekade man att det ens fanns kurder i Turkiet - de kallades "bergsturkar", och fornekades alla kulturella rattigheter. Fick inte ens tala sitt sprak, eller ge sina barn kurdiska namn. Nu har det blivit battre. Turkiets premiarminister Erdogan erkande for nagra ar sedan kurderna som folkgrupp, och det ar en paradox att den regering som ju bestar av ett parti, AKP, med religiosa, muslimska rotter, samtidigt ar den regering som gjort mest for att utveckla manskliga rattigheter i Turkiet - medan de sekulara oppositionspartierna inte sallan spelar under tacket med antidemokratiska militara krafter i landet. Dit hor i allra hogsta grad till min bedrovelse det parti som pastar sig vara socialdemokratiskt, CHP.
AKP-regeringen ar alltsa forhallandevis kurdvanlig. Men nu ar det snart val i Turkiet, efter att oppositionen skapade en konstitutionell kris i samband med att parlamentet skulle valja president for nagra veckor sedan. Och da blir kurdfragan aterigen symbolfraga i landet - och kanske ar det darfor man inte vill lata flygplan som man tror att det star "Kurdistan" pa flyga over landet.
Om militaren aterigen far styra Turkiet - antingen direkt eller via tjanstvilliga politiker - skulle det samtidigt vara mycket daliga nyheter for kurderna i norra Irak. Den turkiska militaren har hotat med att ga in i Irak, under forevandning att man vill skydda turkar som bor har - men i sjalva verket ar man orolig for vad som kan handa i Turkiet, om kurderna dar far ett foredome, dar grannlandet Irak ger ett exempel pa att kurderna faktiskt kan styra sig sjalva inom ett annat lands granser, och att det gar ganska bra.
Allt fler skulle da fraga: om det gar i Irak, varfor inte i Turkiet? Det ar den fragan som turkiska nationalister fruktar allra mest.
söndag 20 maj 2007
Kan Irak stabiliseras?
Om några timmar åker jag nattflyget till norra Irak. Jag landar imorgon bitti, måndag, och kommer att tillbringa veckan i Suleymania och Erbil. Syftet med resan är att fördjupa de kontakter socialdemokratiska partiet i Sverige har med det kurdiska partiet PUK, vars ledare är den irakiske presidenten Jalal Talabani. Vi ska bl a ordna utbildning för PUK-representanter i Sverige, något jag kommer att skriva mer om under veckan.
Jag har varit i norra Irak en gång tidigare, våren 2000. Det var före kriget, så Saddam Hussein satt fortfarande i Bagdad, men i norr fanns det ett självstyrande kurdiskt område, som skyddades av amerikanskt och brittiskt flyg. Talabani ledde också då PUK, som styrde i en del av irakiska Kurdistan. Den andra styrdes av det andra stora kurdiska partiet, KDP, under ledning av Barzani. Och denna lilla enklav klämdes mellan Turkiet, Iran, Irak med Saddam och Syrien. "A rough neighborhood", som PUK-premiärministern Dr Barham uttryckte det. Och det får man ju säga.
Nu är Saddam borta, konflikterna mellan PUK och KDP nedlagda, och man hjälps åt för att försöka bygga upp ett demokratiskt Irak. Det är det jag ska lära mig mer om under veckan, och det finns ju många teman att knyta an till i samtalen med de politiska ledarna - det politiska våldet manifesterat med en bomb i Erbil häromdagen, samarbetet med övriga folkgrupper, USA:s närvaro, hederskulturen som vi återigen fick se ett fruktansvärt exempel på med en mördad flicka för några dagar sedan - för att bara nämna något. Det är ämnen som jag kommer att skriva mer om under veckan!
Jag har varit i norra Irak en gång tidigare, våren 2000. Det var före kriget, så Saddam Hussein satt fortfarande i Bagdad, men i norr fanns det ett självstyrande kurdiskt område, som skyddades av amerikanskt och brittiskt flyg. Talabani ledde också då PUK, som styrde i en del av irakiska Kurdistan. Den andra styrdes av det andra stora kurdiska partiet, KDP, under ledning av Barzani. Och denna lilla enklav klämdes mellan Turkiet, Iran, Irak med Saddam och Syrien. "A rough neighborhood", som PUK-premiärministern Dr Barham uttryckte det. Och det får man ju säga.
Nu är Saddam borta, konflikterna mellan PUK och KDP nedlagda, och man hjälps åt för att försöka bygga upp ett demokratiskt Irak. Det är det jag ska lära mig mer om under veckan, och det finns ju många teman att knyta an till i samtalen med de politiska ledarna - det politiska våldet manifesterat med en bomb i Erbil häromdagen, samarbetet med övriga folkgrupper, USA:s närvaro, hederskulturen som vi återigen fick se ett fruktansvärt exempel på med en mördad flicka för några dagar sedan - för att bara nämna något. Det är ämnen som jag kommer att skriva mer om under veckan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
