Efter en storm av kritik mot förslaget att begränsa sjukersättningen till 75 procent även för dem som har avtals- eller privata försäkringar, tvingades Fredrik Reinfeldt att göra det enda möjliga: att backa från förslaget. (DN, SvD)
Det var förstår en vändning under galgen. Så sent som igår, under TV-debatten mellan Anders Borg och Thomas Östros, höll regeringen fortfarande fast vid förslaget. Det var inte särskilt snällt av Reinfeldt att skicka ut sin finansminister för att försvara ett impopulärt förslag, om han dagen efter tänkte backa från det...
Om och om igen har man sagt att detta förslag är viktigt för att "hävda arbetslinjen". Jaha, innebär det att regeringen nu intagit en position som strider mot arbetslinjen?
Borgerliga kommentatorer gör nu sitt bästa för att begränsa skadan - "det här visar att regeringen lyssnar"! Tja, framför allt visar det väl att man inte tänker igenom de förslag man lägger.
Det är för all del inte första gången: se bara hur man förra året fick backa från försämringen av de förtidspensionerades ålderspensioner. Eller hur hela a-kasseförsämringen förra året fick skjutas fram i tre månader, eftersom regeringen inte räknat med att det skulle ta tid för kassorna att ändra sina system. Då gick det ut över tusentals studerande i arbetsmarknadsutbildningen - för att täcka förlusten i budgeten av den uppskjutna besparingen fick man nämligen panikbromsa där, och dra ner antalet studieplatser kraftigt.
För att inte tala om hur Mats Odell håller på och säljer ut statliga företag för 100-tals miljarder, utan att man gjort någon konsekvensanalys. Riksrevisionen har sagt att det förfarandet bryter mot grundlagen.
Vi verkar ha en regering som inte riktigt kan styra landet. Än en gång kan Reinfeldts ledarskap ifrågasättas. Politik är inte i första hand ytliga slagord: det handlar ytterst om att lägga förslag som är genomtänkta, väl avvägda och där argumenten för och emot är väl kända. Misstag i början kan kanske möjligen förstås, men nu har det gått en tredjedel av mandatperioden. Regeringen är inte nybörjare längre.
Återstår att se hur det hål i statsfinanserna som nu uppstår ska täckas. Regeringen hade ju räknat med dessa pengar. Kanske är ännu större neddragningar i arbetsmarknadsutbildningen att vänta?
måndag 11 februari 2008
lördag 9 februari 2008
Den tappre tennsoldaten Jonung
I en kolumn i gårdagens DN, kommenterat idag i SDS, går Lars Jonung till attack mot uppfattningen att det var Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det var det inte alls, säger Jonung med illa tillbakahållet avund - "det var marknaden!"
Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.
Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.
Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.
Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.
Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.
Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.
Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.
Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.
Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.
Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.
Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.
Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.
Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.
Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.
måndag 4 februari 2008
Avmystifiera författningsfrågan
Idag är jag för ovanlighetens skull i Stockholm en måndag. Måndagarna brukar riksdagsledamöterna annars vara hemma i valkretsen, och just idag hade det funnits dubbel anledning, eftersom ett par av mina kollegor, Ronny Olander och Christin Hagberg, besökte tullen i Trelleborg. Jag borde förstås ha varit med, eftersom jag i fredags lämnade in en interpellation till justitieminister Beatrice Ask om de förestående nedskärningarna där. Mer om det kan ni läsa om i t ex SkD.
Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.
Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.
Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?
Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.
Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.
Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.
Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.
Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...
Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.
Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.
När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.
Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.
Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.
Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.
Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?
Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.
Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.
Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.
Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.
Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...
Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.
Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.
När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.
Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.
torsdag 31 januari 2008
C och kd viker sig om presstödet
Dagen började med möte i konstitutionsutskottet, där huvudpunkten var en föredragning om regeringens förhandlingar med EU-kommissionen om presstödet. Föredragningen leddes av statssekreterare Ingrid Eiken (m), som jobbar åt kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m).
Det var en sorglig tillställning, som ni kan läsa om i DN. Beskedet från regeringen var att man i förra veckan träffat EU-kommissionen, och i praktiken vikt sig på alla punkter. Det var t o m så att Sveriges regering presenterat ett förslag som mycket kraftigt skulle försämra presstödsvillkoren, och nu tiggde och bad man EU-kommissionen om att godta detta, och inte ställa ännu värre krav.
Så uppträder en passiv regering som inte vet hur man tar tillvara svenska intressen. Egentligen borde man ju inte vara överraskad: den nya regeringen hann ju knappt ens tillträda, förrän man övergav presstödet genom att på EU-kommissionens uppmaning stoppa den reform av presstödet som Riksdagen med en blocköverskridande uppgörelse beslutat om 2006. Om man uppträder så i början av en process, så är det klart att man förlorar.
Nu satt de och försökte hävda att det var en framgång att neddragningarna av presstödet nog inte skulle ske nästa år, utan förhoppningsvis först om fem år.
Jaha. I praktiken innebär regeringens undfallenhet mot EU att Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet blir av med 50 miljoner kronor vardera. Att SkD skulle klara det är nog uteslutet. SvD försöker hålla god min i elakt spel, men att Schibstedt skulle vilja täcka ett sådant avbräck är nog mindre troligt.
I så fall skulle båda dessa anrika tidningar gå i konkurs inom några år, och vi skulle få tidningsmonopol också i Stockholm och Malmö-Lund, precis som i Göteborg. Och händelsevis är det två Bonniertidningar som blir monopolister: DN och Sydsvenskan. Storstadsläsarna koommer bara att ha ett alternativ framöver, annonsörerna likaså. Kvaliteten kommer att sjunka, och mångfalden i media försämras kraftigt.
Från socialdemokratisk sida slår vi vakt om presstödet, även om det faktiskt innebär att vi nu kämpar för en centertidning (SkD) och en moderattidning (SvD). Vi tycker att det är viktigt att det finns flera alternativ för läsare och annonsörer, och vi anser att det är en demokratifråga att det finns flera arenor där det demokratiska samtalet kan föras.
Döm om vår förvåning när vi ser att varken moderater eller centerpartister är beredda att lägga två strån i kors för att rädda de tidningar som trots allt står dem nära! Centerns svek mot SkD är värst, eftersom det partiet ju alltid försvarat presstödet tidigare. Men nu sitter de tysta som möss i KU. Detsamma gör kd, som också tidigare varit stabila anhängare av presstödet.
Lena Adelsohn-Liljeroths man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn, gick ju härommånaden ut med buller och bång och sa att han inte längre vill läsa SvD. Nä, och nu har hans fru ställt till det så att ingen alls kommer att få läsa SvD om några år.
På eftermiddagen var det frågestund i Riksdagen, och jag ställde en fråga till statsministern om hur han tänkt hantera frågan om könsneutrala äktenskap. Han har ju lovat en proposition, men eftersom kd är emot så måste de ju först vika sig. Jag undrade om han umgicks med tanken att låta kd-statsråden reservera sig i regeringen mot en sådan proposition, och ändå sitta kvar. Det skulle i så fall vara att bryta mot den konstitutionella praxis som råder, d v s att regeringen fattar beslut kollektivt.
Av hans svar kunde jag dra slutsatsen att han dels svajade på tidpunkten för en proposition - nu hette det att den kunde komma "förmodligen i år", men också att han faktiskt funderade på att strunta i konstitutionell praxis för att rädda kvar kd i regeringen. Och det var ju också ett besked. Om han gör så, kommer hans regering att falla sönder eftersom partier som blir stressade av dåliga opinionssiffror kommer att begära att få reservera sig mot regeringsbeslut de inte gillar. Ännu ett exempel på svagt ledarskap.
En sak störde mig med den frågestunden. I sin slutreplik hoppade Reinfeldt på mig med en helt obegriplig kommentar om att "han aldrig skulle anlita Morgan Johansson som terapeut".
Nähä. Det hör till god ton att inte sänka debattnivån med sådant, särskilt inte när motståndaren inte har replikrätt. Men det gjorde han, och det tyder på att han är stressad.
Jag hade som sagt ingen replikrätt. Men hade jag haft, så skulle jag sagt att "Jag visste inte att statsministern behövde en terapeut. Men det är klart, med de opinionssiffrorna så kan jag förstå om han är deprimerad."
Det var en sorglig tillställning, som ni kan läsa om i DN. Beskedet från regeringen var att man i förra veckan träffat EU-kommissionen, och i praktiken vikt sig på alla punkter. Det var t o m så att Sveriges regering presenterat ett förslag som mycket kraftigt skulle försämra presstödsvillkoren, och nu tiggde och bad man EU-kommissionen om att godta detta, och inte ställa ännu värre krav.
Så uppträder en passiv regering som inte vet hur man tar tillvara svenska intressen. Egentligen borde man ju inte vara överraskad: den nya regeringen hann ju knappt ens tillträda, förrän man övergav presstödet genom att på EU-kommissionens uppmaning stoppa den reform av presstödet som Riksdagen med en blocköverskridande uppgörelse beslutat om 2006. Om man uppträder så i början av en process, så är det klart att man förlorar.
Nu satt de och försökte hävda att det var en framgång att neddragningarna av presstödet nog inte skulle ske nästa år, utan förhoppningsvis först om fem år.
Jaha. I praktiken innebär regeringens undfallenhet mot EU att Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet blir av med 50 miljoner kronor vardera. Att SkD skulle klara det är nog uteslutet. SvD försöker hålla god min i elakt spel, men att Schibstedt skulle vilja täcka ett sådant avbräck är nog mindre troligt.
I så fall skulle båda dessa anrika tidningar gå i konkurs inom några år, och vi skulle få tidningsmonopol också i Stockholm och Malmö-Lund, precis som i Göteborg. Och händelsevis är det två Bonniertidningar som blir monopolister: DN och Sydsvenskan. Storstadsläsarna koommer bara att ha ett alternativ framöver, annonsörerna likaså. Kvaliteten kommer att sjunka, och mångfalden i media försämras kraftigt.
Från socialdemokratisk sida slår vi vakt om presstödet, även om det faktiskt innebär att vi nu kämpar för en centertidning (SkD) och en moderattidning (SvD). Vi tycker att det är viktigt att det finns flera alternativ för läsare och annonsörer, och vi anser att det är en demokratifråga att det finns flera arenor där det demokratiska samtalet kan föras.
Döm om vår förvåning när vi ser att varken moderater eller centerpartister är beredda att lägga två strån i kors för att rädda de tidningar som trots allt står dem nära! Centerns svek mot SkD är värst, eftersom det partiet ju alltid försvarat presstödet tidigare. Men nu sitter de tysta som möss i KU. Detsamma gör kd, som också tidigare varit stabila anhängare av presstödet.
Lena Adelsohn-Liljeroths man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn, gick ju härommånaden ut med buller och bång och sa att han inte längre vill läsa SvD. Nä, och nu har hans fru ställt till det så att ingen alls kommer att få läsa SvD om några år.
På eftermiddagen var det frågestund i Riksdagen, och jag ställde en fråga till statsministern om hur han tänkt hantera frågan om könsneutrala äktenskap. Han har ju lovat en proposition, men eftersom kd är emot så måste de ju först vika sig. Jag undrade om han umgicks med tanken att låta kd-statsråden reservera sig i regeringen mot en sådan proposition, och ändå sitta kvar. Det skulle i så fall vara att bryta mot den konstitutionella praxis som råder, d v s att regeringen fattar beslut kollektivt.
Av hans svar kunde jag dra slutsatsen att han dels svajade på tidpunkten för en proposition - nu hette det att den kunde komma "förmodligen i år", men också att han faktiskt funderade på att strunta i konstitutionell praxis för att rädda kvar kd i regeringen. Och det var ju också ett besked. Om han gör så, kommer hans regering att falla sönder eftersom partier som blir stressade av dåliga opinionssiffror kommer att begära att få reservera sig mot regeringsbeslut de inte gillar. Ännu ett exempel på svagt ledarskap.
En sak störde mig med den frågestunden. I sin slutreplik hoppade Reinfeldt på mig med en helt obegriplig kommentar om att "han aldrig skulle anlita Morgan Johansson som terapeut".
Nähä. Det hör till god ton att inte sänka debattnivån med sådant, särskilt inte när motståndaren inte har replikrätt. Men det gjorde han, och det tyder på att han är stressad.
Jag hade som sagt ingen replikrätt. Men hade jag haft, så skulle jag sagt att "Jag visste inte att statsministern behövde en terapeut. Men det är klart, med de opinionssiffrorna så kan jag förstå om han är deprimerad."
söndag 27 januari 2008
Bra att Fiskeriverket börjar agera
Hemkommen från Strasbourg i fredags låg jag slagen av min förkylning i lördags och fick ställa in min medverkan på en studieupptakt i partidistriktet, som jag skulle varit med på. Men det gick säkert bra ändå.
Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.
Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.
Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...
I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.
I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.
Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.
Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.
Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.
Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.
Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...
I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.
I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.
Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.
Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.
torsdag 24 januari 2008
Vem ägnar sig åt ryktesspridning?
Vissa dagar är onekligen mer intressanta än andra.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
onsdag 23 januari 2008
Nu ska Odell stycka Apoteket - också
Idag skriver DN om att regeringen planerar att sälja ut ett stort antal apotek. Socialminister Göran Hägglund (kd) uppger att regeringen nu är överens om det, och skälet sägs vara att ge andra aktörer en rejäl start.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
