Nu börjar ju den amerikanska presidentvalscirkusen på allvar, och kandidaterna blir allt hårdare granskade. (DN, SvD)
Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.
Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?
Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?
Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!
Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.
Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.
På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.
Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"
Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.
onsdag 2 januari 2008
fredag 28 december 2007
Vem vill jobba för Mats Odell?
Så har det gått nästan en månad sedan jag skrev sist, och det är förstås alla julbestyr som tagit all tid. Men nu har det lugnat sig lite, och det blir mer tid över till att följa med i nyhetsrapporteringen. Dessutom ska jag ju börja jobba nu igen, efter föräldraledigheten.
Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.
Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.
Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".
Ja, herreminje.
Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.
För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?
Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.
Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.
När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.
Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.
Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.
Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.
Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".
Ja, herreminje.
Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.
För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?
Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.
Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.
När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.
Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.
tisdag 4 december 2007
Ojämlikheten slår nya rekord
Är för tillfället i Stockholm, och har därmed fått bryta min barnledighet i två dagar. Anledningen är möte med grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas. Till årsskiftet ska alla promemorier om olika frågeställningar - det blir nästan 100 PM! - vara färdigskrivna, och under våren ska partierna börja ta position. Ikväll blir det nog en intressant diskussion om EU-stadgans förhållande till Regeringsformen i framtiden.
Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).
Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?
Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.
Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.
Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?
Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.
Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.
Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.
Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!
Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).
Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?
Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.
Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.
Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?
Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.
Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.
Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.
Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!
onsdag 28 november 2007
De borgerliga sviker sina löften också i Skåne och Lund
I dagens Sydsvenskan kan man läsa om hur oron sprider sig bland barnfamiljerna i Lund, inför de förestående nedskärningarna i barnomsorgen och skolan på nästan 30 miljoner kronor. Barngrupperna ska bli större och antalet anställda färre.
Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?
Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.
Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.
Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.
Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?
Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.
Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.
Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.
onsdag 21 november 2007
Förbjud mc-gängens symboler
Ja, dagarna går och det är inte klokt vad det var länge sedan jag hann skriva något här. Men det blir faktiskt inte mycket tid över med en tvååring och en fyraåring i huset, föräldraledig som jag är.
Och den tid man får över går till att antingen vila en stund, eller att ta itu med något av de projekt som man hade föresatt sig för den här ledigheten: städa vinden, sälja sina gamla tidningar (jo, alla mina gamla Fantomen, över 500 st från 1979 och framåt ligger ute på Blocket!), o s v.
Det finns ju så mycket man skulle vilja kommentera, men jag börjar få den pensionerade stinsens attityd: "jaha, där går ett tåg, och det struntar jag i. Och där går ett tåg till, och det struntar jag också i..."
Men lite politik hinns ändå med. Det är ganska nyttigt att följa med nyhetsflödet lite "utifrån" en tid. Bilden är mycket tydlig. För det första att regeringen gör självmål på självmål. Och för det andra att oppositionen trots det har svårt att komma ut i debatten. Och det beror nog inte på att vi är passiva eller tysta. Däremot märks det nu på allvar att sociademokratin inte längre har starka egna medier. Det märks ju inte så mycket i regeringsställning, men i opposition blir det påtagligt.
Hur som helst, några nedslag i dagsdebatten kan man väl göra. I dagens SDS kan man läsa om hur borgarna lagt ut sparbeting på 30 miljoner kronor i på skola och barnomsorg i Lunds kommun. 60 tjänster dras in nästa år. Det är alltså så skattesänkningen på 15 öre ska betalas: med större barngrupper i barnomsorgen och färre lärare.
Det är bedrövligt, men fullt logiskt med det styre vi nu har i kommunen. Och i vanlig ordning håller sig det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) långt borta från frågan, och istället får Mats Helmfrid (m) kommentera. Och han verkar inte ha en aning om nedskärningen. S k nollkoll.
I SvD kan man läsa om angreppet på åklagaren i Göteborg, och om justitieministerns besök där idag. Hon har ju hårda ord att säga mot den organiserade brottsligheten, men det räcker inte. Man måste handla också. Nu bör regeringen ta fram ett åtgärdspaket mot den organiserade brottsligheten. Vi ska inte ha Hells Angels, Bandidos och andra kriminella gäng i Sverige.
Det första man bör göra är att inrätta den särskilda centrala brottsbekämpningsgrupp som Rikspolisstyrelsen begärt, men som regeringen hittills avvisat. Men utvecklingen visar att det måste till specialiserade resurser för att möta denna typ av brotslighet.
Nu har vi ju äntligen nyss inrättat möjligheten för polisen att använda buggning - efter hårt motstånd från bl a moderaterna! - men man bör också se över lagstiftningen när det gäller övergrepp i rättsak. Dessutom tycker jag att man bör överväga förbud mot att bära t ex Hells Angels- eller Bandidossymbolerna. Symbolerna är ett av dessa organisationers viktigaste vapen, och de upplevs i sig som hotfulla. Ett förbud skulle inskränka möjligheterna att sprida skräck och olust i vardagen.
Och den tid man får över går till att antingen vila en stund, eller att ta itu med något av de projekt som man hade föresatt sig för den här ledigheten: städa vinden, sälja sina gamla tidningar (jo, alla mina gamla Fantomen, över 500 st från 1979 och framåt ligger ute på Blocket!), o s v.
Det finns ju så mycket man skulle vilja kommentera, men jag börjar få den pensionerade stinsens attityd: "jaha, där går ett tåg, och det struntar jag i. Och där går ett tåg till, och det struntar jag också i..."
Men lite politik hinns ändå med. Det är ganska nyttigt att följa med nyhetsflödet lite "utifrån" en tid. Bilden är mycket tydlig. För det första att regeringen gör självmål på självmål. Och för det andra att oppositionen trots det har svårt att komma ut i debatten. Och det beror nog inte på att vi är passiva eller tysta. Däremot märks det nu på allvar att sociademokratin inte längre har starka egna medier. Det märks ju inte så mycket i regeringsställning, men i opposition blir det påtagligt.
Hur som helst, några nedslag i dagsdebatten kan man väl göra. I dagens SDS kan man läsa om hur borgarna lagt ut sparbeting på 30 miljoner kronor i på skola och barnomsorg i Lunds kommun. 60 tjänster dras in nästa år. Det är alltså så skattesänkningen på 15 öre ska betalas: med större barngrupper i barnomsorgen och färre lärare.
Det är bedrövligt, men fullt logiskt med det styre vi nu har i kommunen. Och i vanlig ordning håller sig det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) långt borta från frågan, och istället får Mats Helmfrid (m) kommentera. Och han verkar inte ha en aning om nedskärningen. S k nollkoll.
I SvD kan man läsa om angreppet på åklagaren i Göteborg, och om justitieministerns besök där idag. Hon har ju hårda ord att säga mot den organiserade brottsligheten, men det räcker inte. Man måste handla också. Nu bör regeringen ta fram ett åtgärdspaket mot den organiserade brottsligheten. Vi ska inte ha Hells Angels, Bandidos och andra kriminella gäng i Sverige.
Det första man bör göra är att inrätta den särskilda centrala brottsbekämpningsgrupp som Rikspolisstyrelsen begärt, men som regeringen hittills avvisat. Men utvecklingen visar att det måste till specialiserade resurser för att möta denna typ av brotslighet.
Nu har vi ju äntligen nyss inrättat möjligheten för polisen att använda buggning - efter hårt motstånd från bl a moderaterna! - men man bör också se över lagstiftningen när det gäller övergrepp i rättsak. Dessutom tycker jag att man bör överväga förbud mot att bära t ex Hells Angels- eller Bandidossymbolerna. Symbolerna är ett av dessa organisationers viktigaste vapen, och de upplevs i sig som hotfulla. Ett förbud skulle inskränka möjligheterna att sprida skräck och olust i vardagen.
torsdag 8 november 2007
Reinfeldts regering i moraliskt fritt fall
Ännu pågår efterdyningarna av moderatskandalerna, och idag utsågs den avsatte statssekreteraren Schenströms ersättare (SvD, DN).
Självklart är det i dagsläget moderaterna som parti som förlorat mest på affärerna, och Reinfeldts "nya-arbetarepartiet"-projekt framstår som ett ännu större skämt än tidigare. Reinfeldt själv försökte ju i förra veckan vända upp sina sammetsögon i ett "jag-har-blivit-förd-bakom-ljuset, så-tyck-synd-om-mig"-försvar, men det funkar inte.
Svenska folket behöver inte politiker som gråter och skyller på andra, utan som agerar resolut när det är kris. Det gjorde inte Reinfeldt, och därför befinner sig hans regering i ett moraliskt fritt fall.
Schenströms fylla är väl en sak. Det var bara ett tecken på en enskild persons dåliga omdöme, och möjligen på Reinfeldts bristande personkännedom.
Men sådant som statssekreterarnas erkännande om svartarbete, eller värst av allt, Cederschiöldarnas 13 år långa svarta hembiträde - ja, det är mer än enskilda händelser. Det är ytterligare tecken på att moderater i topposition präglats av ett slags anarkistiskt förhållningssätt: om du inte gillar skatterna, TV-licensen eller de sociala avgifterna - strunta i att betala dem!
I debatten förekommer en del märkliga påståenden:
- "Alla gör såhär, inte bara moderater". Ja, säkert är det många som någon gång köpt en tjänst svart. Men försök inte att blanda bort korten. I Cederschiöldarnas fall rörde det sig alltså om en mycket lång tidsperiod, och Maria Borelius ska ha haft en filippinsk hushållerska boendes i källaren... Det är möjligt att det är vanligt i överklasskretsar i Täby, Danderyd eller på Östermalm, men inte i vanliga svenskars vardag.
- "Det skadar väl ingen om man betalar svart". Det är klart att det gör. Den som arbetar svart har t ex ingen olycksfallsförsäkring, och omfattas inte av några trygghetssystem. Den största delen av de sociala avgifterna består av avsättning till pensionssystemet. Om du betalar t ex en hushållerska eller städare svart, är det detsamma som att säga: "ja, jag vill gärna att du tvättar min tvätt och bonar mina golv, men du ska inte någon pension när du blir gammal." Människosynen är avslöjande.
- "Det här visar bara att skatterna är för höga". Är detta inte det mest underbara påståendet?Först fuskar moderater med skatten, och när de sedan blir påkomna, använder man sitt eget lagbrott som argument för systemskifte. "Det är inte mig det är fel på, det är reglerna!" Visst. Särskilt som det kommer från människor som har skyhöga löner, och där en schysst betalning till städerskan knappt hade märkts i hushållskassan.
Självklart är det i dagsläget moderaterna som parti som förlorat mest på affärerna, och Reinfeldts "nya-arbetarepartiet"-projekt framstår som ett ännu större skämt än tidigare. Reinfeldt själv försökte ju i förra veckan vända upp sina sammetsögon i ett "jag-har-blivit-förd-bakom-ljuset, så-tyck-synd-om-mig"-försvar, men det funkar inte.
Svenska folket behöver inte politiker som gråter och skyller på andra, utan som agerar resolut när det är kris. Det gjorde inte Reinfeldt, och därför befinner sig hans regering i ett moraliskt fritt fall.
Schenströms fylla är väl en sak. Det var bara ett tecken på en enskild persons dåliga omdöme, och möjligen på Reinfeldts bristande personkännedom.
Men sådant som statssekreterarnas erkännande om svartarbete, eller värst av allt, Cederschiöldarnas 13 år långa svarta hembiträde - ja, det är mer än enskilda händelser. Det är ytterligare tecken på att moderater i topposition präglats av ett slags anarkistiskt förhållningssätt: om du inte gillar skatterna, TV-licensen eller de sociala avgifterna - strunta i att betala dem!
I debatten förekommer en del märkliga påståenden:
- "Alla gör såhär, inte bara moderater". Ja, säkert är det många som någon gång köpt en tjänst svart. Men försök inte att blanda bort korten. I Cederschiöldarnas fall rörde det sig alltså om en mycket lång tidsperiod, och Maria Borelius ska ha haft en filippinsk hushållerska boendes i källaren... Det är möjligt att det är vanligt i överklasskretsar i Täby, Danderyd eller på Östermalm, men inte i vanliga svenskars vardag.
- "Det skadar väl ingen om man betalar svart". Det är klart att det gör. Den som arbetar svart har t ex ingen olycksfallsförsäkring, och omfattas inte av några trygghetssystem. Den största delen av de sociala avgifterna består av avsättning till pensionssystemet. Om du betalar t ex en hushållerska eller städare svart, är det detsamma som att säga: "ja, jag vill gärna att du tvättar min tvätt och bonar mina golv, men du ska inte någon pension när du blir gammal." Människosynen är avslöjande.
- "Det här visar bara att skatterna är för höga". Är detta inte det mest underbara påståendet?Först fuskar moderater med skatten, och när de sedan blir påkomna, använder man sitt eget lagbrott som argument för systemskifte. "Det är inte mig det är fel på, det är reglerna!" Visst. Särskilt som det kommer från människor som har skyhöga löner, och där en schysst betalning till städerskan knappt hade märkts i hushållskassan.
torsdag 1 november 2007
Att göra en Pihlbladare
Vägen till Ulrika Schenströms avgång slår det mesta när det gäller klantig krishantering och tafatt ledarskap. Med en regering som är så bra på att lägga krokben för sig själv, behövs nästan ingen opposition. (SvD, DN)
Efter bilderna där rikets högsta statstjänsteman, därtill ansvarig för landets krisberedskap, ses på krogen uppenbart full som en alika och hånglandes med en politisk reporter, var det kanske bara en tidsfråga innan hon skulle få gå.
Men det kunde kanske ändå undvikits, om Schenström direkt lagt korten på bordet, erkänt att hon druckit mer än vad som är lämpligt med hennes ansvar och bett om ursäkt för det. Statsministern borde sagt att han haft ett allvarligt samtal med henne, där hon berättat vad som hänt och lovat att aldrig göra om det.
På frågan om vem som hade hennes jouransvar den aktuella kvällen, borde statsministern sagt att om statssekreteraren inte är tillgänglig, så finns det en befälsordning på statsrådsberedningen, men den inte är offentlig. Däremot kommer han gärna till riksdagen och redogör för det, under sekretess.
I så fall hade Schenström nog klarat situationen, och Reinfeldt hade visat ledarskap. Men nu försökte man ljuga sig ur frågan, genom att inte ens erkänna det uppenbara, d v s att Schenström var dyngrak. När Reinfeldt bad journalisterna bevisa det, kunde man ta fram uppgiften att hon och reportern tillsammans druckit för ca 945 kronor.
Sedan är det ju bara att räkna lite: ett stort glas vin, motsvarande 1/3 flaska, kostar på den krogen 79 kronor. 945 kronor är alltså 12 glas, eller 4 flaskor vin. På 2 personer. Det är klart att hon var full.
Och när det gäller Reinfeldts försök att slingra sig i frågan om vem som har beredskap när statssekreteraren är full, så blev det nästan parodiskt. Visst kan man hävda att det är en statshemlighet. Man bör inte lämna ut listor på vem som träder in i någons ställe i en krissituation - det skulle ju underlätta för terrorister att lamslå Sverige, genom att helt enkelt i samband med ett attentat också eliminera alla nyckelpersoner för landets krisberedskap.
Det argumentet förstår jag. Men inget hindrar ju statsministern att redogöra för frågan inom slutna dörrar, för t ex försvarsutskottet i Riksdagen. Där gäller sekretess.
När det sedan gäller Schenströms festkamrat, TV4-reportern Anders Pihlblad, så försvaras han idag av TV4-ledningen. Det är dumt. Han har ju visat så dåligt omdöme att hans förtroende som opartisk skildrare av vad som händer i svensk politik är uttömt. Vem kan lita på hans analyser framöver?
Det är viktigt att journalister och politiker kan mötas också under mer otvungna former än en presskonferens för att ge möjlighet till mer djuplodande diskussioner. Man tar en kopp kaffe tillsammans i riksdagskafét, eller äter lunch ihop. Det är inget fel i det - tvärtom, det är ett nödvändigt arbetssätt för att journalister ska få en så god bild som möjligt av vad som är på gång.
Men i alla sådana kontakter gäller det att man håller på varandras roller, och håller på sin integritet. Och det är farligare för journalisten: det värsta som kan hända politikern är att han eller hon avslöjar mer än vad man hade tänkt, och det ju inte hela världen. Men för journalisten är risken hela tiden att ifrågasättas för att vara partisk, eller att vara den ena eller andra politikerns språkrör. Då rubbas hela trovärdigheten.
En lunch, en kopp kaffe. Var och en betalar själv. Så brukar det vara.
Därifrån är det långt till Pihlblads fylleorgie på krogen, där han låter TV4 betala kalaset och dessutom hånglar med den makthavare han ska granska.
Jag tror faktiskt att han kan ge upphov till ett nytt ord i ordlistan: att göra en "pihlbladare", d v s att som journalist på ett otillbörligt sätt umgås för intimt med tunga makthavare.
Nä, TV4 gör nog klokast i att ta sin hand ifrån Pihlblad.
Efter bilderna där rikets högsta statstjänsteman, därtill ansvarig för landets krisberedskap, ses på krogen uppenbart full som en alika och hånglandes med en politisk reporter, var det kanske bara en tidsfråga innan hon skulle få gå.
Men det kunde kanske ändå undvikits, om Schenström direkt lagt korten på bordet, erkänt att hon druckit mer än vad som är lämpligt med hennes ansvar och bett om ursäkt för det. Statsministern borde sagt att han haft ett allvarligt samtal med henne, där hon berättat vad som hänt och lovat att aldrig göra om det.
På frågan om vem som hade hennes jouransvar den aktuella kvällen, borde statsministern sagt att om statssekreteraren inte är tillgänglig, så finns det en befälsordning på statsrådsberedningen, men den inte är offentlig. Däremot kommer han gärna till riksdagen och redogör för det, under sekretess.
I så fall hade Schenström nog klarat situationen, och Reinfeldt hade visat ledarskap. Men nu försökte man ljuga sig ur frågan, genom att inte ens erkänna det uppenbara, d v s att Schenström var dyngrak. När Reinfeldt bad journalisterna bevisa det, kunde man ta fram uppgiften att hon och reportern tillsammans druckit för ca 945 kronor.
Sedan är det ju bara att räkna lite: ett stort glas vin, motsvarande 1/3 flaska, kostar på den krogen 79 kronor. 945 kronor är alltså 12 glas, eller 4 flaskor vin. På 2 personer. Det är klart att hon var full.
Och när det gäller Reinfeldts försök att slingra sig i frågan om vem som har beredskap när statssekreteraren är full, så blev det nästan parodiskt. Visst kan man hävda att det är en statshemlighet. Man bör inte lämna ut listor på vem som träder in i någons ställe i en krissituation - det skulle ju underlätta för terrorister att lamslå Sverige, genom att helt enkelt i samband med ett attentat också eliminera alla nyckelpersoner för landets krisberedskap.
Det argumentet förstår jag. Men inget hindrar ju statsministern att redogöra för frågan inom slutna dörrar, för t ex försvarsutskottet i Riksdagen. Där gäller sekretess.
När det sedan gäller Schenströms festkamrat, TV4-reportern Anders Pihlblad, så försvaras han idag av TV4-ledningen. Det är dumt. Han har ju visat så dåligt omdöme att hans förtroende som opartisk skildrare av vad som händer i svensk politik är uttömt. Vem kan lita på hans analyser framöver?
Det är viktigt att journalister och politiker kan mötas också under mer otvungna former än en presskonferens för att ge möjlighet till mer djuplodande diskussioner. Man tar en kopp kaffe tillsammans i riksdagskafét, eller äter lunch ihop. Det är inget fel i det - tvärtom, det är ett nödvändigt arbetssätt för att journalister ska få en så god bild som möjligt av vad som är på gång.
Men i alla sådana kontakter gäller det att man håller på varandras roller, och håller på sin integritet. Och det är farligare för journalisten: det värsta som kan hända politikern är att han eller hon avslöjar mer än vad man hade tänkt, och det ju inte hela världen. Men för journalisten är risken hela tiden att ifrågasättas för att vara partisk, eller att vara den ena eller andra politikerns språkrör. Då rubbas hela trovärdigheten.
En lunch, en kopp kaffe. Var och en betalar själv. Så brukar det vara.
Därifrån är det långt till Pihlblads fylleorgie på krogen, där han låter TV4 betala kalaset och dessutom hånglar med den makthavare han ska granska.
Jag tror faktiskt att han kan ge upphov till ett nytt ord i ordlistan: att göra en "pihlbladare", d v s att som journalist på ett otillbörligt sätt umgås för intimt med tunga makthavare.
Nä, TV4 gör nog klokast i att ta sin hand ifrån Pihlblad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
