Jag befinner mig ju under den här veckan på Europarådets session i Strasbourg, och under förmiddagen diskuterades en mycket intressant rapport om CIA:s hemliga fångläger i östeuropa.
Bakgrunden är de uppgifter som framkommit om att USA inte bara haft fångar från Afghanistan i Guantanamo, utan också använt sig av häkten och fängelser i andra länder, för fångar som man velat hålla särskilt hemliga. Det vore i så fall ett solklart brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Förra året gav därför Europarådet därför den schweiziske delegaten Dick Marty (liberal) i uppdrag att undersöka saken.
Resultatet av hans undersökningar är att han anser att det kan beläggas att sådana fångläger existerade i åtminstone Polen och Rumänien under 2003-05. Hans källor är t ex Amnesty och Human Rights Watch, men också ett 30-tal anonyma vittnen från dessa länders statsförvaltningar. De vågar inte framträda öppet, av rädsla för att bli förföljda. Marty kan också visa hur man fifflat med loggar för flygtrafik, för att dölja transporterna av dessa fångar till och från Polen och Rumänien.
Det är förstås mycket tung kritik, framför allt mot Polen och Rumänien, och båda försökte freda sig i debatten i förmiddags. Polen gick längst, förmodligen på grund av att det delvis är den nuvarande högerinriktade och nationalistiska regeringen som drabbas hårdast av kritiken. En polsk delegat, Krzysztof Zaremba, höll ett känslomässigt inlägg där han sa att det aldrig förekommit något sådant i Polen, och förresten borde Europarådet, om man nu tyckte att det var så viktigt med mänskliga rättigheter, istället fokusera på Rysslands övergrepp i Tjetjenien, eller övergreppen i Bosnien under kriget på Balkan. Ett typiskt exempel på ett försök att blanda bort korten och kasta smuts på andra, istället för att ta ansvar för egna misstag.
Vid voteringen fick rapporten till slut stöd av en bred majoritet, 122 mot 30. För att antas krävs 2/3-dels majoritet, vilket Marty alltså fick.
I SvD och DN läser jag att Anders Borg nu ska gå vidare med sina skattesänkningar. I går fick vi av KI veta att konjunkturen verkar hålla i sig, med fortsatt hög fart i ekonomin. Då kommer vi så småningom att få bristsituationer, vilket pressar upp inflationen. Det möts av riksbanken med högre ränta, som vi såg förra veckan.
I det läget ska en ansvarstagande regering göra två saker. För det första vara återhållsam i finanspolitiken, för att inte spä på inflationstendenserna ytterligare. Och för det andra satsa på arbetsmarknads- och vuxenutbildning, för att se till att det finns människor utbildade för de arbetstillfällen som tillkommer i en snabbt växande ekonomi. Därmed minskas riskerna för flaskhalsar på arbetsmarknaden.
Tyvärr gör man nu tvärtom. Av politiska skäl genomför man en mycket expansiv finanspolitik, med skattesänkningar riktade framför allt till de rikaste. Samtidigt skär man ner på utbildningsplatserna. Vi kommer nu att få se stigande räntor under kommande år, vilket drabbar alla de som har lån på sina hus, och utestänger unga barnfamiljer från villamarknaden. Det drabbar också byggandet. Samtidigt lämnas många kvar i arbetslöshet, trots att ekonomin går på högvarv.
Det blir alltså lägre skatter för ett fåtal, men vi alla kommer att få betala för det med högre räntor och högre inflation.
onsdag 27 juni 2007
tisdag 26 juni 2007
Felbalanserad finanspolitik höjer räntorna
Idag rapporterar flera media om att Riksbankens nya räntepolitik får genomslag på bostadsräntorna. DN skriver att ett ett miljonlån på bara ett år blivit nästan 600 kronor dyrare per månad, och SvD skriver att om räntorna passerar 5 procent, så kommer omkring en tredjedel av hushållen att få svårt att betala sina boendekostnader.
En del vill nu lägga skulden för detta på att underbetalda undersköterskor och affärsbiträden äntligen får lite mer i plånboken med de nya avtalen. Det är orättvist. Visst spelar avtalen roll, men de håller sig inom de samhällsekonomiska ramarna, och motiveras av de mycket stora överskotten som ackumulerats både i näringslivet och i den offentliga sektorn. Dessa avtal var dessutom lätta att förutse för regeringen, och borde ha räknats in när man lade fast den ekonomiska politiken.
Men samtidigt har Anders Borg släppt igenom mycket stora ofinansierade skattesänkningar, framför allt för de rikaste - t ex borttagen förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, och avdrag för hushållsnära tjänster. Det spär på konsumtionen och driver fram en inflationsekonomi, som riksbanken måste parera med högre ränta.
Riksbanken ser att vi har en svag finansminister, som inte förmår hävda sig mot partiledarna som bara kräver mer. För en gångs skull tycker jag att riksbanken gör rätt, även om man borde gjort det tidigare, så att det inte kommit så chockartat.
Om regeringen vill hålla fast vid sin slappa finanspolitik, så finns det bara en väg för den att gå för att återställa balansen, och det är att försöka hålla nere lönerna. Det görs enklast genom att öka arbetskraftsutbudet, vilket man ju nu också gör bl a genom att minska vuxenutbildningen. Det försämrar i sin tur Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.
En del vill nu lägga skulden för detta på att underbetalda undersköterskor och affärsbiträden äntligen får lite mer i plånboken med de nya avtalen. Det är orättvist. Visst spelar avtalen roll, men de håller sig inom de samhällsekonomiska ramarna, och motiveras av de mycket stora överskotten som ackumulerats både i näringslivet och i den offentliga sektorn. Dessa avtal var dessutom lätta att förutse för regeringen, och borde ha räknats in när man lade fast den ekonomiska politiken.
Men samtidigt har Anders Borg släppt igenom mycket stora ofinansierade skattesänkningar, framför allt för de rikaste - t ex borttagen förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, och avdrag för hushållsnära tjänster. Det spär på konsumtionen och driver fram en inflationsekonomi, som riksbanken måste parera med högre ränta.
Riksbanken ser att vi har en svag finansminister, som inte förmår hävda sig mot partiledarna som bara kräver mer. För en gångs skull tycker jag att riksbanken gör rätt, även om man borde gjort det tidigare, så att det inte kommit så chockartat.
Om regeringen vill hålla fast vid sin slappa finanspolitik, så finns det bara en väg för den att gå för att återställa balansen, och det är att försöka hålla nere lönerna. Det görs enklast genom att öka arbetskraftsutbudet, vilket man ju nu också gör bl a genom att minska vuxenutbildningen. Det försämrar i sin tur Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.
måndag 25 juni 2007
Centern privatiserar studiemedlen
Sitter i Strasbourg på Europarådets parlamentariska församling. Vi tog nattåget hit igår från Köpenhamn, hela familjen, och den här veckan går till sessionen med Europarådet. Nästa vecka fortsätter vi med tåg till Barcelona och semester.
Sessionsveckan här handlar om så vitt skilda ämnen som arbetsmarknad och sociala rättigheter i Europa, dödsstraffet, antisemitism och förhållandet mellan politik och religion. Det blir en spännande vecka!
I svenska media (DN, SvD) läser jag att centern vill lägga ner CSN och låta bankerna sköta studenternas studiemedel. Man hänvisar till Finland. Det är inte särskilt genomtänkt. Tror de att bankerna skulle sköta det gratis? Skillnaden mellan en bank och CSN är ju att banken alltid måste göra en vinst på varje student man lånar ut pengar till, medan CSN gör det utan vinstintresse.
Därmed får man sådana effekter som i Finland, d v s att bankerna sätter olika ränta beroende på vilken utbildning man går. Paradoxalt nog kan en utbildning som typiskt sett ger sämre löneutveckling bli dyrare för studenten i form av högre ränta, eftersom en sådan utbildning innebär större risk för banken. Man drabbas alltså dubbelt: både högre ränta på studielånen, och lägre lön. Ingen bank kan klara CSN:s förmånliga återbetalningskrav, med ett återbetalningstak beroende på inkomst.
Om servicen är för dålig på CSN, så är det väl bättre att åtgärda det än att göra ett komplett systemskifte. Den socialdemokratiska regeringen gjorde en satsning för några år sedan, som nu tycks ha gett resultat. Centern verkar tydligen inte bara vara fel ute, utan också alldeles för sent.
Sessionsveckan här handlar om så vitt skilda ämnen som arbetsmarknad och sociala rättigheter i Europa, dödsstraffet, antisemitism och förhållandet mellan politik och religion. Det blir en spännande vecka!
I svenska media (DN, SvD) läser jag att centern vill lägga ner CSN och låta bankerna sköta studenternas studiemedel. Man hänvisar till Finland. Det är inte särskilt genomtänkt. Tror de att bankerna skulle sköta det gratis? Skillnaden mellan en bank och CSN är ju att banken alltid måste göra en vinst på varje student man lånar ut pengar till, medan CSN gör det utan vinstintresse.
Därmed får man sådana effekter som i Finland, d v s att bankerna sätter olika ränta beroende på vilken utbildning man går. Paradoxalt nog kan en utbildning som typiskt sett ger sämre löneutveckling bli dyrare för studenten i form av högre ränta, eftersom en sådan utbildning innebär större risk för banken. Man drabbas alltså dubbelt: både högre ränta på studielånen, och lägre lön. Ingen bank kan klara CSN:s förmånliga återbetalningskrav, med ett återbetalningstak beroende på inkomst.
Om servicen är för dålig på CSN, så är det väl bättre att åtgärda det än att göra ett komplett systemskifte. Den socialdemokratiska regeringen gjorde en satsning för några år sedan, som nu tycks ha gett resultat. Centern verkar tydligen inte bara vara fel ute, utan också alldeles för sent.
lördag 23 juni 2007
Reinfeldt passiv i förhandlingarna
"Sveriges ståndpunkt har varit att stödja Tyskland", säger Fredrik Reinfeldt i en kommentar till uppgörelsen (SvD, DN) om ett nytt EU-fördrag. Ja, så är det - varken mer eller mindre. Det är en underbart passiv hållning för en regeringschef.
Sveriges utgångspunkt skulle ha varit att det liggande fördraget skulle gälla - det var det mandat Reinfeldt hade med sig från Riksdagen i tisdags. I betänkandet poängterades bl a att vi inte ville se ett Europa a' la carte, d v s där enskilda medlemsländer skulle få långtgående undantag. Vi ville inte heller öppna de institutionella frågorna, d v s tillmötesgå Polens krav på mer makt i EU. Och vi ville slå vakt om den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna.
Men det mandatet tolkade Reinfeldt tydligen som att Sverige skulle följa Tyskland - oavsett vad som hände. Det är en innovativ tolkning.
Nu verkar det som om Polen har fått som man vill - man kan skjuta upp de nya röstningsreglerna i hela 10 år. Britterna har fått ännu mer - man slipper bl a att bindas av beslut som rör det rättsliga och inrikes samarbetet. Frankrike har fått till stånd en ändring som man hoppas gör det möjligt för dem att bevara sina statliga monopolföretag. Danmark och Holland har fått till stånd ändringar som gör att också de är nöjda.
Vad har Sverige fått? Ingenting. Och det är ju inte så konstigt. Vi har ju inte drivit något!
Än en gång visar det sig att den som är aktiv och drivande i EU blir framgångsrik, medan den som inte är det, misslyckas. När nu de institutionella frågorna öppnades för förhandling: varför drev Sveriges Cecilia Malmström då inte frågan om att få stopp på flyttcirkusen Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet? Det lovade hon ju före valet.
Nu måste vi gå igenom resultatet ordentligt, innan vi kan bestämma om Sverige bör ansluta sig till detta fördrag. Processen fortsätter med först en regeringskonferens, och sedan ska medlemsländerna diskutera ratificering av fördraget. Det finns ingen anledning för Riksdagen att låsa upp sig för vad stats- och regeringscheferna kommit fram till på det här stadiet. Först måste fördraget bli färdigt, och analyserat ordentligt. Vi kan inte köpa grisen i säcken.
Sveriges utgångspunkt skulle ha varit att det liggande fördraget skulle gälla - det var det mandat Reinfeldt hade med sig från Riksdagen i tisdags. I betänkandet poängterades bl a att vi inte ville se ett Europa a' la carte, d v s där enskilda medlemsländer skulle få långtgående undantag. Vi ville inte heller öppna de institutionella frågorna, d v s tillmötesgå Polens krav på mer makt i EU. Och vi ville slå vakt om den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna.
Men det mandatet tolkade Reinfeldt tydligen som att Sverige skulle följa Tyskland - oavsett vad som hände. Det är en innovativ tolkning.
Nu verkar det som om Polen har fått som man vill - man kan skjuta upp de nya röstningsreglerna i hela 10 år. Britterna har fått ännu mer - man slipper bl a att bindas av beslut som rör det rättsliga och inrikes samarbetet. Frankrike har fått till stånd en ändring som man hoppas gör det möjligt för dem att bevara sina statliga monopolföretag. Danmark och Holland har fått till stånd ändringar som gör att också de är nöjda.
Vad har Sverige fått? Ingenting. Och det är ju inte så konstigt. Vi har ju inte drivit något!
Än en gång visar det sig att den som är aktiv och drivande i EU blir framgångsrik, medan den som inte är det, misslyckas. När nu de institutionella frågorna öppnades för förhandling: varför drev Sveriges Cecilia Malmström då inte frågan om att få stopp på flyttcirkusen Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet? Det lovade hon ju före valet.
Nu måste vi gå igenom resultatet ordentligt, innan vi kan bestämma om Sverige bör ansluta sig till detta fördrag. Processen fortsätter med först en regeringskonferens, och sedan ska medlemsländerna diskutera ratificering av fördraget. Det finns ingen anledning för Riksdagen att låsa upp sig för vad stats- och regeringscheferna kommit fram till på det här stadiet. Först måste fördraget bli färdigt, och analyserat ordentligt. Vi kan inte köpa grisen i säcken.
fredag 22 juni 2007
Driver Reinfeldt ingenting?
De pågående förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag, som man bl a kan läsa om i Svd och DN, centreras på de länder som kommit till mötet med olika krav: Polen, Storbritannien, Frankrike, Tjeckien, Holland. Kommentarerna hittills från svensk sida är mycket passiva. Trots att Reinfeldt har med sig en rad prioriteringar från det betänkande som antogs i Riksdagen i tisdags, verkar Sverige ligga lågt och inte säga något särskilt, mer än en from önskan om att det ska bli ett fördrag.
En aktivare statsminister skulle naturligtvis fört fram de svenska positionerna och drivit dem hårt: t ex utveckling av den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna, slopad plattläggningsparagraf, inga nya hinder för utvidgning av EU, inga särskilda förmåner för enskilda länder genom undantag, s k opt-outs etc.
Det är uppenbart att man också förhandlar om Polens krav på större inflytande, och därmed är det s k institutionella paketet öppnat för förhandling - då kan man också driva kravet på slopad flyttcirkus Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet.
Vi får se hur det landar, men hittills verkar Fredrik Reinfeldt vara beredd att acceptera vad som helst, bara det blir ett fördrag, så att Sverige slipper frågan under vårt ordförandeskap 2009. Det är en extremt passiv hållning - men typisk för en statsminister som är så konflikträdd.
Och det är klart, mot bakgrund av det vore det kanske lika bra om frågan löstes nu. För under svenskt ordförandeskap lär det ju aldrig klaras.
En aktivare statsminister skulle naturligtvis fört fram de svenska positionerna och drivit dem hårt: t ex utveckling av den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna, slopad plattläggningsparagraf, inga nya hinder för utvidgning av EU, inga särskilda förmåner för enskilda länder genom undantag, s k opt-outs etc.
Det är uppenbart att man också förhandlar om Polens krav på större inflytande, och därmed är det s k institutionella paketet öppnat för förhandling - då kan man också driva kravet på slopad flyttcirkus Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet.
Vi får se hur det landar, men hittills verkar Fredrik Reinfeldt vara beredd att acceptera vad som helst, bara det blir ett fördrag, så att Sverige slipper frågan under vårt ordförandeskap 2009. Det är en extremt passiv hållning - men typisk för en statsminister som är så konflikträdd.
Och det är klart, mot bakgrund av det vore det kanske lika bra om frågan löstes nu. För under svenskt ordförandeskap lär det ju aldrig klaras.
onsdag 20 juni 2007
Absurd utförsäljning - och regeringen viker sig för EU
Sitter och skriver på natten mellan onsdagen och torsdagen, och har nyss kommit hem till Lund från Stockholm.
Idag tog Riksdagen sommaruppehåll, och ett av de sista besluten som fattades var att låta regeringen sälja ut statliga företag till ett värde av över 200 miljarder kronor, trots ett mycket stort folkligt motstånd. Det kan man bl a läsa om i SvD.
Det är naturligtvis huvudlöst. Dessa företag inbringar i år mer än 15 miljarder kronor till staten. Om man säljer dem, och använder pengarna till att betala av på statsskulden, så beräknas ränteutgifterna minska med ca 5 miljarder kronor. Staten skulle alltså förlora, bara i år, över 10 miljarder kronor på en försäljning!
Dessutom står många jobb på spel. Jag deltog idag i riksdagsdebatten, och tog då bl a upp riskerna för Skåne med att sälja ut Vin&Sprit AB. Tusentals arbetstillfällen berörs: produktionen i Åhus och Nöbbelöv, glastillverkningen i Limmared, jordbruket på Kristianstadsslätten. Vilka garantier har vi för att produktionen inte flyttas utomlands, t ex till Baltikum, om en fransk eller amerikansk spritjätte köper Vin&Sprit? Svaret gavs av näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter (fp): inga alls. De tänker inte ens kräva några sådana garantier vid en försäljning.
Det finns skäl att vara mycket orolig för hur det ska gå för detta företag, som ju trots allt på många sätt är en del av det svenska kulturarvet, och en stöttepelare i skånskt näringsliv.
I övrigt verkar man försöka lösa konflikterna i processen med att ta fram ett nytt EU-fördrag. Jag läser i DN att Tyskland nu presenterat ett nytt förslag, som tillgodoser många av kritikerna. Däribland mig, åtminstone på en punkt. Jag angrep ju EG-domstolen och EU-kommissionen i ett anförande i Riksdagen i tisdags, återgett bl a i Ekot, för den ständiga utvidgningen av domstolens sfär, och för att man aldrig kan lita på kommissionen - t ex inte i presstödsfrågan eller i frågan om internethandel med alkohol.
Nu är den s k plattläggningsparagrafen - d v s den skrivning som stadfäster att EU-rätt går före nationell rätt, och som skulle inbjudit till ytterligare utvidgning av domstolens befogenheter - tydligen struken i Tysklands förslag. Det är bra, och en tydlig signal om att vi inte är nöjda med den ordningen. Då kan vi i nästa steg gå vidare med och hitta modeller för att åter begränsa domstolens makt.
Tyvärr verkar man emellertid inte vilja rå på den absurda flyttcirkusen, d v s EU-parlamentets dyrbara flyttande till Strasbourg en gång i månaden. Och inte verkar den svenska regeringen vilja driva det heller, trots att det var Europaminister Cecilia Malmströms profilfråga när hon satt i Europaparlamentet. Nu sviker hon alla de som trodde att hon menade allvar när hon drev frågan tidigare. Nu har hon makt att påverka, men när det kommer till kritan viker hon ner sig. Det är trist.
För övrigt ska jag själv till Strasbourg nästa vecka - på Europarådets parlamentariska församling!
Idag tog Riksdagen sommaruppehåll, och ett av de sista besluten som fattades var att låta regeringen sälja ut statliga företag till ett värde av över 200 miljarder kronor, trots ett mycket stort folkligt motstånd. Det kan man bl a läsa om i SvD.
Det är naturligtvis huvudlöst. Dessa företag inbringar i år mer än 15 miljarder kronor till staten. Om man säljer dem, och använder pengarna till att betala av på statsskulden, så beräknas ränteutgifterna minska med ca 5 miljarder kronor. Staten skulle alltså förlora, bara i år, över 10 miljarder kronor på en försäljning!
Dessutom står många jobb på spel. Jag deltog idag i riksdagsdebatten, och tog då bl a upp riskerna för Skåne med att sälja ut Vin&Sprit AB. Tusentals arbetstillfällen berörs: produktionen i Åhus och Nöbbelöv, glastillverkningen i Limmared, jordbruket på Kristianstadsslätten. Vilka garantier har vi för att produktionen inte flyttas utomlands, t ex till Baltikum, om en fransk eller amerikansk spritjätte köper Vin&Sprit? Svaret gavs av näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter (fp): inga alls. De tänker inte ens kräva några sådana garantier vid en försäljning.
Det finns skäl att vara mycket orolig för hur det ska gå för detta företag, som ju trots allt på många sätt är en del av det svenska kulturarvet, och en stöttepelare i skånskt näringsliv.
I övrigt verkar man försöka lösa konflikterna i processen med att ta fram ett nytt EU-fördrag. Jag läser i DN att Tyskland nu presenterat ett nytt förslag, som tillgodoser många av kritikerna. Däribland mig, åtminstone på en punkt. Jag angrep ju EG-domstolen och EU-kommissionen i ett anförande i Riksdagen i tisdags, återgett bl a i Ekot, för den ständiga utvidgningen av domstolens sfär, och för att man aldrig kan lita på kommissionen - t ex inte i presstödsfrågan eller i frågan om internethandel med alkohol.
Nu är den s k plattläggningsparagrafen - d v s den skrivning som stadfäster att EU-rätt går före nationell rätt, och som skulle inbjudit till ytterligare utvidgning av domstolens befogenheter - tydligen struken i Tysklands förslag. Det är bra, och en tydlig signal om att vi inte är nöjda med den ordningen. Då kan vi i nästa steg gå vidare med och hitta modeller för att åter begränsa domstolens makt.
Tyvärr verkar man emellertid inte vilja rå på den absurda flyttcirkusen, d v s EU-parlamentets dyrbara flyttande till Strasbourg en gång i månaden. Och inte verkar den svenska regeringen vilja driva det heller, trots att det var Europaminister Cecilia Malmströms profilfråga när hon satt i Europaparlamentet. Nu sviker hon alla de som trodde att hon menade allvar när hon drev frågan tidigare. Nu har hon makt att påverka, men när det kommer till kritan viker hon ner sig. Det är trist.
För övrigt ska jag själv till Strasbourg nästa vecka - på Europarådets parlamentariska församling!
fredag 15 juni 2007
Reinfeldt är konflikträdd
I SvD kan vi läsa, och i Ekot kan vi lyssna till, kritik mot den nya "Reinfeldtdoktrinen", d v s att han inte ska ta upp några konkreta fall när det gäller brott mot mänskliga rättigheter, när han träffar andra stats- och regeringschefer. Amnesty, som nu verkligen tycks ha fått upp farten, och ett antal borgerliga ledamöter i utrikesutskottet, är kritiska.
Det är förstås en mycket konstig linje, men det förklarar en del. Det var därför Reinfeldt låg så lågt när han träffade den kinesiske presidenten i förra veckan, och det var därför han inte tog upp fallet med livstidsdömda Annika Östberg när han träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger tidigare i vår.
Det var inte bara det att han inte ville - det är tydligen en ny princip för Sverige. Jag vill påminna om att Göran Persson tog upp fallet med den fängslade Guantanamosvensken med George W Bush - och han blev senare frisläppt.
Beror då detta på att Fredrik Reinfeldt inte bryr sig om mänskliga rättigheter? Nej, det tror jag inte. Det gör han säkert, lika mycket som någon annan. Beror det på att han tycker att det är under hans värdighet att diskutera enskilda personers öden? Ja, kanske. Reinfeldt försöker ju ställa sig över sådana "småsaker".
Men den grundläggande orsaken är att han helt enkelt är konflikträdd. Han vill inte stöta sig med någon - varken någon väljare, så vida de inte är svaga och saknar starka röster, som de arbetslösa - eller någon stats- och regeringschef. Som ende europeiske regeringschef försökte han släta över George W Bushs oblyga försök att splittra världen i klimatfrågan. När Tysklands Angela Merkel bet ifrån, och slog vakt om Kyotoöverenskommelsen, kröp Reinfeldt istället ihop som en mus vid Bushs fötter - samtidigt som han försökte att hålla sig väl med Merkel.
Förmodligen kommer vi att få se samma sak när EU:s stats- och regeringschefer samlas om en vecka för att diskutera nytt EU-fördrag. Reinfeldt kommer att vika ner sig på en rad viktiga punkter, det är mitt grundtips.
I övrigt kan man idag i Sydsvenskan läsa om budgetdebatten i Lunds kommunfullmäktige. Kommunalskatten sänks med mindre än 1 procent - och priset på en bussbiljett höjs med 25 procent! Barnomsorgen får så lite pengar att man inte kan klara behovet, men ansvarigt kommunalråd Tove Klette (fp) har käckt förklarat att även om det inte blir pengar nog för bygga nya dagis, så kan man lösa det med ur-och-skur-avdelningar...
Igår utsågs Lund till Sveriges bästa kommun att bo i, vilket man också kan läsa om i SvD . Och ja, det här är en bra kommun. Men om borgerligheten ska fortsätta med att skära ner i barnomsorgen och skolan, då lär vi inte toppa listan någon mer gång.
Det är förstås en mycket konstig linje, men det förklarar en del. Det var därför Reinfeldt låg så lågt när han träffade den kinesiske presidenten i förra veckan, och det var därför han inte tog upp fallet med livstidsdömda Annika Östberg när han träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger tidigare i vår.
Det var inte bara det att han inte ville - det är tydligen en ny princip för Sverige. Jag vill påminna om att Göran Persson tog upp fallet med den fängslade Guantanamosvensken med George W Bush - och han blev senare frisläppt.
Beror då detta på att Fredrik Reinfeldt inte bryr sig om mänskliga rättigheter? Nej, det tror jag inte. Det gör han säkert, lika mycket som någon annan. Beror det på att han tycker att det är under hans värdighet att diskutera enskilda personers öden? Ja, kanske. Reinfeldt försöker ju ställa sig över sådana "småsaker".
Men den grundläggande orsaken är att han helt enkelt är konflikträdd. Han vill inte stöta sig med någon - varken någon väljare, så vida de inte är svaga och saknar starka röster, som de arbetslösa - eller någon stats- och regeringschef. Som ende europeiske regeringschef försökte han släta över George W Bushs oblyga försök att splittra världen i klimatfrågan. När Tysklands Angela Merkel bet ifrån, och slog vakt om Kyotoöverenskommelsen, kröp Reinfeldt istället ihop som en mus vid Bushs fötter - samtidigt som han försökte att hålla sig väl med Merkel.
Förmodligen kommer vi att få se samma sak när EU:s stats- och regeringschefer samlas om en vecka för att diskutera nytt EU-fördrag. Reinfeldt kommer att vika ner sig på en rad viktiga punkter, det är mitt grundtips.
I övrigt kan man idag i Sydsvenskan läsa om budgetdebatten i Lunds kommunfullmäktige. Kommunalskatten sänks med mindre än 1 procent - och priset på en bussbiljett höjs med 25 procent! Barnomsorgen får så lite pengar att man inte kan klara behovet, men ansvarigt kommunalråd Tove Klette (fp) har käckt förklarat att även om det inte blir pengar nog för bygga nya dagis, så kan man lösa det med ur-och-skur-avdelningar...
Igår utsågs Lund till Sveriges bästa kommun att bo i, vilket man också kan läsa om i SvD . Och ja, det här är en bra kommun. Men om borgerligheten ska fortsätta med att skära ner i barnomsorgen och skolan, då lär vi inte toppa listan någon mer gång.
torsdag 14 juni 2007
Sexualfanatikerna i Vatikanen - och så uppåt i SCB!
I SvD kan vi idag läsa om hur Vatikanen ger sig på människorättsorganisationen Amnesty. Skälet är tydligen att Amnesty försvarar kvinnors rätt till abort, åtminstone när graviditeten innebär fara för kvinnans liv, eller när hon utsatts för våldtäkt eller incest.
Det är fullständigt hårresande. Först ska sägas att abortfrågan innebär ett etiskt dilemma. Någonstans måste man dra en gräns för när abort ska tillåtas, beroende på hur långt graviditeten kommit. En sådan finns ju också, och alla vi som försvarar aborträtten anser nog att det är en svår avvägning man fått göra.
Men katolska kyrkan intar en position som är så extrem att den inte kan försvaras med några logiska argument. Kvinnor som blivit våldtagna eller själva riskerar att dö, eller som blivit utsatta för incest, ska alltså tvingas att föda barnen. Hur blir livet för de kvinnorna? Och hur kommer livet att bli för barnen? Och hur många kvinnor kommer att ta risken att göra en illegal abort - och dämed kanske dö eller bli lemlästad för livet? Varje år beräknas 70 000 kvinnor dö till följd av illegala aborter.
En sådan politik är omänsklig och verklighetsfrämmande, och den kan bara upprätthållas av människor som själva inte förstår sig på eller har egen verklig erfarenhet av vad livet kan utsätta människor för. De katolska prästerna, som ju inte tillåts ha någon normal erfarenhet av relationen mellan män och kvinnor, ska föreskriva för alla oss andra hur vi ska leva. Det är ett bisarrt sektbeteende i ledningen för det som trots allt är en av världens största kyrkor.
Jag vet att många vanliga katoliker reagerar mot påve- och prästväldet när det tar sig sådana fundamentalistiska former. Måtte de nu skrika högt. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det har Amnesty förstått, men inte Vatikanen.
För övrigt kan vi idag glädja oss åt ytterligare en bekräftelse på att människor känner sig lurade av den nya regeringen. Väljarna ville inte ha ett systemskifte, men när det nu går upp för dem att det är det de får, reagerar de. I dagens SCB kollapsar stödet fullständigt för regeringspartierna.
Efter ett år har Reinfeldt kört i diket. Häromdagen försökte han förtvivlat lyfta fram en Demoskopmätning som tycktes tyda på att borgerligheten var på väg i kapp. Han togs snabbt ur den villfarelsen. Man frågar sig: om stödet är så svagt för högerpartierna idag, när det är högkonjunktur, hur kommer det då inte att se ut om och när konjunkturen vänder nedåt? Om detta skriver idag också SvD och DN.
Det är fullständigt hårresande. Först ska sägas att abortfrågan innebär ett etiskt dilemma. Någonstans måste man dra en gräns för när abort ska tillåtas, beroende på hur långt graviditeten kommit. En sådan finns ju också, och alla vi som försvarar aborträtten anser nog att det är en svår avvägning man fått göra.
Men katolska kyrkan intar en position som är så extrem att den inte kan försvaras med några logiska argument. Kvinnor som blivit våldtagna eller själva riskerar att dö, eller som blivit utsatta för incest, ska alltså tvingas att föda barnen. Hur blir livet för de kvinnorna? Och hur kommer livet att bli för barnen? Och hur många kvinnor kommer att ta risken att göra en illegal abort - och dämed kanske dö eller bli lemlästad för livet? Varje år beräknas 70 000 kvinnor dö till följd av illegala aborter.
En sådan politik är omänsklig och verklighetsfrämmande, och den kan bara upprätthållas av människor som själva inte förstår sig på eller har egen verklig erfarenhet av vad livet kan utsätta människor för. De katolska prästerna, som ju inte tillåts ha någon normal erfarenhet av relationen mellan män och kvinnor, ska föreskriva för alla oss andra hur vi ska leva. Det är ett bisarrt sektbeteende i ledningen för det som trots allt är en av världens största kyrkor.
Jag vet att många vanliga katoliker reagerar mot påve- och prästväldet när det tar sig sådana fundamentalistiska former. Måtte de nu skrika högt. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det har Amnesty förstått, men inte Vatikanen.
För övrigt kan vi idag glädja oss åt ytterligare en bekräftelse på att människor känner sig lurade av den nya regeringen. Väljarna ville inte ha ett systemskifte, men när det nu går upp för dem att det är det de får, reagerar de. I dagens SCB kollapsar stödet fullständigt för regeringspartierna.
Efter ett år har Reinfeldt kört i diket. Häromdagen försökte han förtvivlat lyfta fram en Demoskopmätning som tycktes tyda på att borgerligheten var på väg i kapp. Han togs snabbt ur den villfarelsen. Man frågar sig: om stödet är så svagt för högerpartierna idag, när det är högkonjunktur, hur kommer det då inte att se ut om och när konjunkturen vänder nedåt? Om detta skriver idag också SvD och DN.
onsdag 13 juni 2007
Att återställa rättvisan förpliktigar
Alla, t ex SvD och DN, skriver förstås idag om dagens partiledardebatt, Mona Sahlins första och Leijonborgs sista. Inte oväntat var det därför de två som blev huvudfigurerna, medan Fredrik Reinfeldt kom att spela en mer undanskymd roll.
Han vill ju förtvivlat sitta på alla stolar samtidigt, men jag tror att de flesta väljare nu ser att det finns inget under fasaden. Det är bara yta - eller som Peter Eriksson (mp) uttryckte det: är moderaterna ett parti eller en PR-byrå?
Klyftorna växer snabbt i Sverige, det kan alla se. Och de kommer att fortsätta att växa, med de skattesänkningar som nu riktas till de rika. Reinfeldt försökte bemöta det med att klyftorna minsann också växte under s-tiden. Och det är ju riktigt. Det berodde framför allt på att kapitalinkomsterna ökade så mycket, eftersom börsföretagens vinster och utdelningar till aktieägarna slog alla rekord. 70 procent av kapitalvinsten som tillfaller hushållen från aktiemarknaden går till 1 procent, den rikaste procenten, av hushållen.
Visst borde vi haft en mer progressiv skattepolitik, som fångade in dessa inkomster för de allra rikaste. Men det är ju inte det Reinfeldt vill - tvärtom! Han spär ju på dessa kapitalinkomster med skattesänkningar för de rikaste - samtidigt som han kramar musten ur de fattigaste. Trots att vi har en högkonjunktur, så minskar inte socialbidragstagandet nämnvärt - på många håll ökar det.
Så länge vi har en högkonjunktur fungerar det hyggligt. Men i lågkonjuktur kommer hundratusentals människor att ställas på gatan, och då kommer systemskiftets riktiga karaktär att visa sig. Det blir ett stålbad som nog få kan föreställa sig nu.
De arbetare och tjänstemän som får mer i plånboken - ja, de får betala sin egna skattesänkningar genom högre avgifter och nu också höjd trafikförsäkring. Och vad säger alla pensionärer när Reinfeldt pratar om sina skattesänkningar? De har ju inte fått ett öre.
Vad Reinfeldt gör är att identifiera ett problem, utanförskapet, och sedan försöker han exploatera det politiskt. Men han kan inte lösa det. Det är samma sak med klimatfrågan.
Ordväxlingen mellan Sahlin och Maud Olofsson om hushållsnära tjänster är redan klassisk. Här ska Olofsson förenkla - och så lägger hon ett förslag om hushållsnära tjänster som är så krångligt att hon inte ens själv kan reda ut principerna bakom. Festligt.
Mona Sahlin lovade att återställa rättvisan. Det är bra. Människor vill att Sverige håller ihop. De vill inte se en utveckling där barnen till de arbetslösa rycks från skolan, eftersom de måste flytta när räkningarna inte längre kan betalas. De vill se ett solidariskt Sverige.
Men ett sådant löfte förpliktigar också. Människor vill se sociala reformer som återställer tryggheten och bygger ut välfärden. De vill se ett mer rättvist skattesystem. Dessa löften måste vi kunna leva upp till.
Och vad ska man till sist säga om Leijonborg? Ja, helst ingenting. Det är skönt att han snart är borta. Måtte han också begripa att han nu måste lämna regeringen, så att han inte blir utburen därifrån också. Då skulle man nästan tycka synd om honom. Men bara nästan.
Han vill ju förtvivlat sitta på alla stolar samtidigt, men jag tror att de flesta väljare nu ser att det finns inget under fasaden. Det är bara yta - eller som Peter Eriksson (mp) uttryckte det: är moderaterna ett parti eller en PR-byrå?
Klyftorna växer snabbt i Sverige, det kan alla se. Och de kommer att fortsätta att växa, med de skattesänkningar som nu riktas till de rika. Reinfeldt försökte bemöta det med att klyftorna minsann också växte under s-tiden. Och det är ju riktigt. Det berodde framför allt på att kapitalinkomsterna ökade så mycket, eftersom börsföretagens vinster och utdelningar till aktieägarna slog alla rekord. 70 procent av kapitalvinsten som tillfaller hushållen från aktiemarknaden går till 1 procent, den rikaste procenten, av hushållen.
Visst borde vi haft en mer progressiv skattepolitik, som fångade in dessa inkomster för de allra rikaste. Men det är ju inte det Reinfeldt vill - tvärtom! Han spär ju på dessa kapitalinkomster med skattesänkningar för de rikaste - samtidigt som han kramar musten ur de fattigaste. Trots att vi har en högkonjunktur, så minskar inte socialbidragstagandet nämnvärt - på många håll ökar det.
Så länge vi har en högkonjunktur fungerar det hyggligt. Men i lågkonjuktur kommer hundratusentals människor att ställas på gatan, och då kommer systemskiftets riktiga karaktär att visa sig. Det blir ett stålbad som nog få kan föreställa sig nu.
De arbetare och tjänstemän som får mer i plånboken - ja, de får betala sin egna skattesänkningar genom högre avgifter och nu också höjd trafikförsäkring. Och vad säger alla pensionärer när Reinfeldt pratar om sina skattesänkningar? De har ju inte fått ett öre.
Vad Reinfeldt gör är att identifiera ett problem, utanförskapet, och sedan försöker han exploatera det politiskt. Men han kan inte lösa det. Det är samma sak med klimatfrågan.
Ordväxlingen mellan Sahlin och Maud Olofsson om hushållsnära tjänster är redan klassisk. Här ska Olofsson förenkla - och så lägger hon ett förslag om hushållsnära tjänster som är så krångligt att hon inte ens själv kan reda ut principerna bakom. Festligt.
Mona Sahlin lovade att återställa rättvisan. Det är bra. Människor vill att Sverige håller ihop. De vill inte se en utveckling där barnen till de arbetslösa rycks från skolan, eftersom de måste flytta när räkningarna inte längre kan betalas. De vill se ett solidariskt Sverige.
Men ett sådant löfte förpliktigar också. Människor vill se sociala reformer som återställer tryggheten och bygger ut välfärden. De vill se ett mer rättvist skattesystem. Dessa löften måste vi kunna leva upp till.
Och vad ska man till sist säga om Leijonborg? Ja, helst ingenting. Det är skönt att han snart är borta. Måtte han också begripa att han nu måste lämna regeringen, så att han inte blir utburen därifrån också. Då skulle man nästan tycka synd om honom. Men bara nästan.
tisdag 12 juni 2007
Offentlig undernäring - privat överflöd
Dagens stora nyhet i DN i ett par artiklar är den dåliga kvaliteten i Täby när det gäller vård för människor i livets slutskede. Det privata vårdbolaget Förenade Care AB lade ett så lågt bud för att få upphandlingen av landstinget, att det inte går att bedriva vård på ett anständigt sätt, och därför har halva läkarstyrkan sagt upp sig.
De ansvariga politikerna, både i det tidigare s-styret och i den nuvarande borgerliga alliansen tvår sina händer. Birgitta Rydberg (fp) verkar inte vara beredd att göra något för att förbättra situationen.
Det är bedrövligt. Finns det någon situation i livet då vi är mer sårbara, än när vi fått besked om att vi snart ska dö? Hur kan man som företag lägga anbud som är så låga, att det inte går att bedriva anständig vård för dessa människor? Och hur kan man som politiker välja att stänga både ögon och öron, och kallt hänvisa till upphandlingsreglerna?
Ett problem i detta är den ökade marknadsstyrningen och konkurrensutsättningen av sjukvården. Visst kan det innebära kostnadsbesparingar, men risken finns alltid att det går ut över kvaliteten. Jag har därför alltid varit tveksam till det - hellre något högre kostnader för skattebetalarna, än risken att grundläggande sjukvård skärs ner för människor när de mest behöver det.
Därtill finns problemet med styrning. I marknadsbaserade system, som ju köp-säljsystemet är, finns alltid en risk att politikerna försöker att smita från sitt ansvar, på det sätt Birgitta Rydberg nu gör: "skyll inte på mig, skyll på företaget". Man tycks tro att det är samma sak att sälja sjukvård, som att sälja bilar eller skor. Men det är det inte. När det gäller sjukvård, är människor ofta i en mycket utsatt situation, och de har rätt att kräva en bra vård. Dessutom ställer medborgarna med rätta politikerna till svars för vad som sker, och då duger det inte att skylla på någon annan.
Detta illustrerar också något annat, nämligen de ökade skillnaderna mellan det offentliga och det privata. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith myntade på 1950-talet begreppet "the affluent society" - överflödssamhället. Med det menade han ett samhälle där den ekonomiska tillväxten i västvärlden nått sådana nivåer att samhället snarare präglades av privat överflöd än fattigdom. Men han satte det i kontrast till de offentliga systemen, som skulle fortsätta att präglas av undernäring, till följd av en politisk ovilja att ta ut tillräckligt med skatt för att kunna upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc.
Om vi tänker efter en smula, så är det faktiskt precis där vi befinner oss - i privat överflöd, men i offentlig undernäring. Nu rullar miljarderna ut över de 10-15 procenten rikaste i Sverige - samtidigt dignar de offentliga systemen under permanenta sparkrav, och vi kan alltså inte ens erbjuda bra vård för människor som snart ska dö.
Det är ett ohyggligt tecken i tiden.
De ansvariga politikerna, både i det tidigare s-styret och i den nuvarande borgerliga alliansen tvår sina händer. Birgitta Rydberg (fp) verkar inte vara beredd att göra något för att förbättra situationen.
Det är bedrövligt. Finns det någon situation i livet då vi är mer sårbara, än när vi fått besked om att vi snart ska dö? Hur kan man som företag lägga anbud som är så låga, att det inte går att bedriva anständig vård för dessa människor? Och hur kan man som politiker välja att stänga både ögon och öron, och kallt hänvisa till upphandlingsreglerna?
Ett problem i detta är den ökade marknadsstyrningen och konkurrensutsättningen av sjukvården. Visst kan det innebära kostnadsbesparingar, men risken finns alltid att det går ut över kvaliteten. Jag har därför alltid varit tveksam till det - hellre något högre kostnader för skattebetalarna, än risken att grundläggande sjukvård skärs ner för människor när de mest behöver det.
Därtill finns problemet med styrning. I marknadsbaserade system, som ju köp-säljsystemet är, finns alltid en risk att politikerna försöker att smita från sitt ansvar, på det sätt Birgitta Rydberg nu gör: "skyll inte på mig, skyll på företaget". Man tycks tro att det är samma sak att sälja sjukvård, som att sälja bilar eller skor. Men det är det inte. När det gäller sjukvård, är människor ofta i en mycket utsatt situation, och de har rätt att kräva en bra vård. Dessutom ställer medborgarna med rätta politikerna till svars för vad som sker, och då duger det inte att skylla på någon annan.
Detta illustrerar också något annat, nämligen de ökade skillnaderna mellan det offentliga och det privata. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith myntade på 1950-talet begreppet "the affluent society" - överflödssamhället. Med det menade han ett samhälle där den ekonomiska tillväxten i västvärlden nått sådana nivåer att samhället snarare präglades av privat överflöd än fattigdom. Men han satte det i kontrast till de offentliga systemen, som skulle fortsätta att präglas av undernäring, till följd av en politisk ovilja att ta ut tillräckligt med skatt för att kunna upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc.
Om vi tänker efter en smula, så är det faktiskt precis där vi befinner oss - i privat överflöd, men i offentlig undernäring. Nu rullar miljarderna ut över de 10-15 procenten rikaste i Sverige - samtidigt dignar de offentliga systemen under permanenta sparkrav, och vi kan alltså inte ens erbjuda bra vård för människor som snart ska dö.
Det är ett ohyggligt tecken i tiden.
torsdag 7 juni 2007
Nedskärningarna hotar arbetsmiljön
Idag kan vi läsa i många media - DN, SVT, SvD - att arbetsplatsolyckorna minskar, likaså de långa sjukskrivningarna. Källa är Afa Försäkring, och deras statistik är från 2005.
Till en del kan utvecklingen när det gäller långtidssjukskrivningarna förklaras med demografi. Det ligger bakom uppgången av sjukskrivningarna i slutet av 1990-talet, då den stora gruppen 40-talister närmade sig 60-årsstrecket, och kroppen sade ifrån efter ett långt arbetsliv. På samma sätt ser vi nu en minskning, när denna stora grupp går i pension.
Men en del av minskningen av långtidssjukskrivningen kan nog också bero på det arbete med förebyggande insatser och rehabilitering som vi bedrev i s-regeringen under den förra mandatperioden. Resultaten av ett sådant arbete kommer aldrig direkt, utan det tar några år.
Därför finns det skäl att vara oroad över vad som nu ska hända, på några års sikt. Ett av den nya regeringens första beslut var att slå hårt mot allt arbetsmiljöarbete. Det skedde genom snabbnedläggningen av Arbetslivsinstitutet, vars forskning ju varit ett viktigt stöd för allt arbetsmiljöarbete.
Men det skedde kanske framför allt genom de dramatiska nedskärningar som nu sker på Arbetsmiljöverket. Resurserna skärs ner med en tredjedel på tre år. Lokala kontor läggs ner och antalet arbetsmiljöinspektioner på svenska arbetsplatser minskar kraftigt. Se bl a Ekot.
Sverige har världens säkraste arbetsplatser. Antalet olyckor är bara en tredjedel av vad som inträffar på arbetsplatser i övriga Europa. Det är ingen tillfällighet, utan resultatet av ett enträget arbete i många år - med tillsyn, lagstiftning, forskning. För socialdemokratin har arbetsmiljön alltid stått i centrum, men fick ny energi på 1970-talet, när Olof Palme i ett stort tal 1971 band ihop arbetsmiljö med miljöpolitiken i övrigt:
"Arbetsmiljön blir ett stort reformområde. Men man ska komma ihåg att arbetsmiljön och den yttre miljön hänger samman. Det är direkt och konkret så. Fåglar tystnade, därför att de förgiftats av utsäde som betats med kvicksilver. Betningen förbjöds. Men hur många människor hade dessförinnan på sina arbetsplatser skadats av detta kvicksilver?"
Denna insikt måste man ha, men den saknas i den nya regeringen. Det duger inte att tala vackert om miljöpolitiken i övrigt, om man samtidigt skär ner på de verksamheter som säkerställer trygga arbetsplatser. Därför ska man vara orolig för framtiden. Det såg bra ut 2005 - men hur kommer det att se ut om några år, när resultatet av nedskärningarna på arbetsmiljön kommer?
Till en del kan utvecklingen när det gäller långtidssjukskrivningarna förklaras med demografi. Det ligger bakom uppgången av sjukskrivningarna i slutet av 1990-talet, då den stora gruppen 40-talister närmade sig 60-årsstrecket, och kroppen sade ifrån efter ett långt arbetsliv. På samma sätt ser vi nu en minskning, när denna stora grupp går i pension.
Men en del av minskningen av långtidssjukskrivningen kan nog också bero på det arbete med förebyggande insatser och rehabilitering som vi bedrev i s-regeringen under den förra mandatperioden. Resultaten av ett sådant arbete kommer aldrig direkt, utan det tar några år.
Därför finns det skäl att vara oroad över vad som nu ska hända, på några års sikt. Ett av den nya regeringens första beslut var att slå hårt mot allt arbetsmiljöarbete. Det skedde genom snabbnedläggningen av Arbetslivsinstitutet, vars forskning ju varit ett viktigt stöd för allt arbetsmiljöarbete.
Men det skedde kanske framför allt genom de dramatiska nedskärningar som nu sker på Arbetsmiljöverket. Resurserna skärs ner med en tredjedel på tre år. Lokala kontor läggs ner och antalet arbetsmiljöinspektioner på svenska arbetsplatser minskar kraftigt. Se bl a Ekot.
Sverige har världens säkraste arbetsplatser. Antalet olyckor är bara en tredjedel av vad som inträffar på arbetsplatser i övriga Europa. Det är ingen tillfällighet, utan resultatet av ett enträget arbete i många år - med tillsyn, lagstiftning, forskning. För socialdemokratin har arbetsmiljön alltid stått i centrum, men fick ny energi på 1970-talet, när Olof Palme i ett stort tal 1971 band ihop arbetsmiljö med miljöpolitiken i övrigt:
"Arbetsmiljön blir ett stort reformområde. Men man ska komma ihåg att arbetsmiljön och den yttre miljön hänger samman. Det är direkt och konkret så. Fåglar tystnade, därför att de förgiftats av utsäde som betats med kvicksilver. Betningen förbjöds. Men hur många människor hade dessförinnan på sina arbetsplatser skadats av detta kvicksilver?"
Denna insikt måste man ha, men den saknas i den nya regeringen. Det duger inte att tala vackert om miljöpolitiken i övrigt, om man samtidigt skär ner på de verksamheter som säkerställer trygga arbetsplatser. Därför ska man vara orolig för framtiden. Det såg bra ut 2005 - men hur kommer det att se ut om några år, när resultatet av nedskärningarna på arbetsmiljön kommer?
Ett misslyckande för KU
Så justerade vi då till slut Konstitutionsutskottets granskningsbetänkande, idag på förmiddagen. Om det kan man bl a läsa i SvD. Det är ett misslyckande för KU. Om KU ska kunna upprätthålla sitt anseende, måste man se till vad de olika regeringsföreträdarna gjort i sak, oavsett vilken politisk färg de har.
Men precis som KU:s ordförande Berit Andnor framhöll på presskonferensen, så har det gått att komma överens över blockgränsen om hur man ska bedöma s-statsråden. Vi har varit villiga att förhandla om de skrivningarna. Däremot har det varit omöjligt att diskutera anmälningarna mot de borgerliga statsråden, med de borgerliga företrädarna i KU. Därför ser betänkandet ut som det gör - kritik mot s-statsråd, medan de borgerliga ministrarna anses vara vita som snö. Slagsidan är mycket tydlig för dem som läser betänkandet och reservationerna.
Den enda anmärkning den borgerliga majoriteten vågar göra mot en av sina egna, är att de noterar att Carl Bildt glömde anmäla hela sitt optionsinnehav. Och det vore ju konstigt om de inte gjorde det - det har han ju faktiskt erkänt, men först efter att det upptäckts och påtalats av TV4!
Men de vågar inte säga ett ord av kritik i övrigt. Man skulle kunna tro att det inte gör något. Men faktum är att det faktiskt i sak innebär allvarliga praxisförändringar av demokratins spelregler. Från och med nu kan t ex en statsminister utnämna statsråd, utan att han ens behöver prata med dem personligen! Han behöver inte fråga dem om de har några ekonomiska engagemang som är olämpliga, eller om de har något brottsligt förflutet. Det är följden av att KU:s borgerliga majoritet inte har något att invända mot Fredrik Reinfeldts underlåtenhet att prata med de statsråd han tillsatte - och de han pratade med, ja, där gjorde han ett så dåligt jobb att två av dem fick avgå efter bara någon vecka!
Och från och med nu kan en minister begära ut optioner värda miljontals kronor från ett företag, och i samma veva vara med och fatta regeringsbeslut i ärenden där detta företag har starka ekonomiska intressen. Och en utrikesminister kan äga aktier i ett företag som anklagas för att vara delaktig i folkfördrivning och övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter. Det är innebörden av att KU:s borgerliga majoritet inte vågar kritisera Carl Bildt när det gäller hans optioner i Vostok Nafta, eller hans aktier i Lundin Oil.
Och från och med nu kan ett statsråd sitta en söndagskväll och på eget bevåg besluta att köra över ett riksdagsbeslut som fattats med bred majoritet - utan att höra med någon annan, utan att rådfråga den övriga regeringen, och än mindre rådgöra ens med de egna företrädarna i Riksdagen. Till råga på alltihop med ett telefonsamtal från en tjänsteman i Bryssel som enda beslutsunderlag! Det är innebörden av KU-majoritetens ovilja att kritisera f d kulturminister Cecilia Stegö-Chilós hantering av presstödet.
Och från och med nu kan en regering driva igenom beslut som får stora ekonomiska konsekvenser för miljontals människor, bara genom att göra en rudimentär intern utredning som får gå ut på remiss ett par veckor för syns skull. Det är innebörden av att KU:s borgerliga majoritet inte vill kritisera beredningen av t ex a-kasseförändringen.
För första gången på över 25 år har regeringspartierna majoritet i KU. Det innebär att de har ett särskilt stort ansvar för att de klarar av att uppvisa integritet och självständighet också i förhållande till sina egna. Det har de misslyckats med, och därför får KU:s betänkande denna slagsida. Men eftersom deras misslyckande får effekt också på hur praxis i sak förändras, d v s vad som är tillåtet för en regering att göra, blir det dessvärre också ett misslyckande för KU:s granskningsfunktion som helhet.
Men precis som KU:s ordförande Berit Andnor framhöll på presskonferensen, så har det gått att komma överens över blockgränsen om hur man ska bedöma s-statsråden. Vi har varit villiga att förhandla om de skrivningarna. Däremot har det varit omöjligt att diskutera anmälningarna mot de borgerliga statsråden, med de borgerliga företrädarna i KU. Därför ser betänkandet ut som det gör - kritik mot s-statsråd, medan de borgerliga ministrarna anses vara vita som snö. Slagsidan är mycket tydlig för dem som läser betänkandet och reservationerna.
Den enda anmärkning den borgerliga majoriteten vågar göra mot en av sina egna, är att de noterar att Carl Bildt glömde anmäla hela sitt optionsinnehav. Och det vore ju konstigt om de inte gjorde det - det har han ju faktiskt erkänt, men först efter att det upptäckts och påtalats av TV4!
Men de vågar inte säga ett ord av kritik i övrigt. Man skulle kunna tro att det inte gör något. Men faktum är att det faktiskt i sak innebär allvarliga praxisförändringar av demokratins spelregler. Från och med nu kan t ex en statsminister utnämna statsråd, utan att han ens behöver prata med dem personligen! Han behöver inte fråga dem om de har några ekonomiska engagemang som är olämpliga, eller om de har något brottsligt förflutet. Det är följden av att KU:s borgerliga majoritet inte har något att invända mot Fredrik Reinfeldts underlåtenhet att prata med de statsråd han tillsatte - och de han pratade med, ja, där gjorde han ett så dåligt jobb att två av dem fick avgå efter bara någon vecka!
Och från och med nu kan en minister begära ut optioner värda miljontals kronor från ett företag, och i samma veva vara med och fatta regeringsbeslut i ärenden där detta företag har starka ekonomiska intressen. Och en utrikesminister kan äga aktier i ett företag som anklagas för att vara delaktig i folkfördrivning och övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter. Det är innebörden av att KU:s borgerliga majoritet inte vågar kritisera Carl Bildt när det gäller hans optioner i Vostok Nafta, eller hans aktier i Lundin Oil.
Och från och med nu kan ett statsråd sitta en söndagskväll och på eget bevåg besluta att köra över ett riksdagsbeslut som fattats med bred majoritet - utan att höra med någon annan, utan att rådfråga den övriga regeringen, och än mindre rådgöra ens med de egna företrädarna i Riksdagen. Till råga på alltihop med ett telefonsamtal från en tjänsteman i Bryssel som enda beslutsunderlag! Det är innebörden av KU-majoritetens ovilja att kritisera f d kulturminister Cecilia Stegö-Chilós hantering av presstödet.
Och från och med nu kan en regering driva igenom beslut som får stora ekonomiska konsekvenser för miljontals människor, bara genom att göra en rudimentär intern utredning som får gå ut på remiss ett par veckor för syns skull. Det är innebörden av att KU:s borgerliga majoritet inte vill kritisera beredningen av t ex a-kasseförändringen.
För första gången på över 25 år har regeringspartierna majoritet i KU. Det innebär att de har ett särskilt stort ansvar för att de klarar av att uppvisa integritet och självständighet också i förhållande till sina egna. Det har de misslyckats med, och därför får KU:s betänkande denna slagsida. Men eftersom deras misslyckande får effekt också på hur praxis i sak förändras, d v s vad som är tillåtet för en regering att göra, blir det dessvärre också ett misslyckande för KU:s granskningsfunktion som helhet.
tisdag 5 juni 2007
Dålig beredskap av regeringen
Naturligtvis skriver alla media, t ex SvD och DN, idag om domen igår när det gäller internethandel av alkohol. Jag måste säga att jag är förundrad över regeringens dåliga beredskap för vad som skulle kunna hända. Maria Larsson radade upp lite folk från tullen, åklagarväsendet och skatteverket på en presskonferens för att svara på frågor, men vad hjälper det när man inte har något att säga i substans? Bättre att ha en egen presskonferens, men i gengäld ha något skarpt att komma med.
Den här frågan startade under min tid som folkhälsominister. Vi hade fått olika utslag i olika hovrätter om vad som egentligen borde vara tillåtet, och frågan hamnade i EG-domstolen. Samtidigt låg EU-kommissionen på. Jag blev irriterad, eftersom EU faktiskt accepterat vår ordning i samband med medlemskapsförhandlingarna 1994, och jag såg framstötarna som ett avtalsbrott.
Dessutom står mycket på spel. Om man kan sitta på nätet och beställa hem en pall öl, som man sedan får framkörd till dörren - vem ska då kontrollera åldersgräns och skatt? Lastbilschaffisen? Det är uppenbart att det öppnar stora möjligheter för de kriminella gäng som redan idag säljer vidare alkohol, t ex till barn och ungdomar, illegalt över hela landet.
Därför valde vi att ta strid med EU-kommissionen om detta. Vi gjorde emellertid en lagändring för att ålägga Systembolaget att ta hem beställningar från utlandet, för att på det sättet förekomma invändningar mot att vi snedvred konkurrensen.
Så länge vi drev målet vann vi också. Två generaladvokater gick på Sveriges linje. När jag lämnade över till Maria Larsson var det bara transportsträcka kvar, kunde man kanske tro. Men när det gäller EU-förhandlingar, måste man stå distansen ut. Då kan man inte slappna av, och tro att mål ska vinna sig själv. Lobbyisterna och marknadskrafterna i EU är mycket starka.
I samband med att den första generaladvokaten skulle komma med sitt yttrande för drygt ett år sedan, tog vi därför på departementet fram en "plan B", d v s riktlinjer för en ordning där vi skulle acceptera nätbeställningar, men där vi samtidigt kunde kontrollera åldersgränser och skatt. Beroende på hur utlåtandet skulle skrivas, var vårt huvudspår att styra uthämtningen till t ex Systembolaget eller posten. Vi skulle också kunna skärpa straffen för dem som bröt mot skattereglerna.
En sådan strategi skulle jag presentera samma dag, om vi fick ett bakslag. Nu blev det aldrig aktuellt, eftersom generaladvokaten gick på vår linje, men det borde Maria Larsson haft i bakfickan igår. Nu blev beskedet istället ett löst resonemang om att man skulle "se över olika möjligheter". Så nu är kommersen igång i full fart på nätet.
Det är i kriser som regeringens ledarskap prövas, och här brast det betänkligt. Men det är ju inte för sent än för Maria Larsson att visa ledarskap. Hon bör bjuda in riksdagspartierna till överläggningar om alkoholpolitiken, och presentera sin strategi för att möta denna nya utveckling. Det gjorde jag när vi hamnade i en liknande kris 2003, när marknadsdomstolen underkände förbudet mot alkoholreklam. Det finns en stor majoritet i riksdagen för en ansvarstagande alkoholpolitik, bestående av alla partier utom moderaterna, och den bör hon bygga på.
Vi väntar därför på ett sådant initiativ. För inte kan det väl vara så att det är moderaterna i regeringen som hindrar henne från att agera?
Den här frågan startade under min tid som folkhälsominister. Vi hade fått olika utslag i olika hovrätter om vad som egentligen borde vara tillåtet, och frågan hamnade i EG-domstolen. Samtidigt låg EU-kommissionen på. Jag blev irriterad, eftersom EU faktiskt accepterat vår ordning i samband med medlemskapsförhandlingarna 1994, och jag såg framstötarna som ett avtalsbrott.
Dessutom står mycket på spel. Om man kan sitta på nätet och beställa hem en pall öl, som man sedan får framkörd till dörren - vem ska då kontrollera åldersgräns och skatt? Lastbilschaffisen? Det är uppenbart att det öppnar stora möjligheter för de kriminella gäng som redan idag säljer vidare alkohol, t ex till barn och ungdomar, illegalt över hela landet.
Därför valde vi att ta strid med EU-kommissionen om detta. Vi gjorde emellertid en lagändring för att ålägga Systembolaget att ta hem beställningar från utlandet, för att på det sättet förekomma invändningar mot att vi snedvred konkurrensen.
Så länge vi drev målet vann vi också. Två generaladvokater gick på Sveriges linje. När jag lämnade över till Maria Larsson var det bara transportsträcka kvar, kunde man kanske tro. Men när det gäller EU-förhandlingar, måste man stå distansen ut. Då kan man inte slappna av, och tro att mål ska vinna sig själv. Lobbyisterna och marknadskrafterna i EU är mycket starka.
I samband med att den första generaladvokaten skulle komma med sitt yttrande för drygt ett år sedan, tog vi därför på departementet fram en "plan B", d v s riktlinjer för en ordning där vi skulle acceptera nätbeställningar, men där vi samtidigt kunde kontrollera åldersgränser och skatt. Beroende på hur utlåtandet skulle skrivas, var vårt huvudspår att styra uthämtningen till t ex Systembolaget eller posten. Vi skulle också kunna skärpa straffen för dem som bröt mot skattereglerna.
En sådan strategi skulle jag presentera samma dag, om vi fick ett bakslag. Nu blev det aldrig aktuellt, eftersom generaladvokaten gick på vår linje, men det borde Maria Larsson haft i bakfickan igår. Nu blev beskedet istället ett löst resonemang om att man skulle "se över olika möjligheter". Så nu är kommersen igång i full fart på nätet.
Det är i kriser som regeringens ledarskap prövas, och här brast det betänkligt. Men det är ju inte för sent än för Maria Larsson att visa ledarskap. Hon bör bjuda in riksdagspartierna till överläggningar om alkoholpolitiken, och presentera sin strategi för att möta denna nya utveckling. Det gjorde jag när vi hamnade i en liknande kris 2003, när marknadsdomstolen underkände förbudet mot alkoholreklam. Det finns en stor majoritet i riksdagen för en ansvarstagande alkoholpolitik, bestående av alla partier utom moderaterna, och den bör hon bygga på.
Vi väntar därför på ett sådant initiativ. För inte kan det väl vara så att det är moderaterna i regeringen som hindrar henne från att agera?
måndag 4 juni 2007
Replik i DN - och så sjukvården i Lund
I dagens DN publiceras en replik från mig på lördagens angrepp från tre borgerliga KU-ledamöter. Det är förstås självklart att när man angrips på en helsida i en brett upplagd artikel, så måste man ha rätt att gå i svaromål. Jag försöker svara så korrekt och sakligt som möjligt, för att bl a bemöta kritiken mot de frågor jag ställt i utfrågningarna.
Jag tycker att det är sorgligt att de borgerliga ledamöterna visar så lite integritet i förhållande till sina statsråd. Det var tydligt redan under utfrågningarna. KU är Riksdagens kontrollorgan, och då kan man inte ha en så devot och nästan lismande inställning i utfrågningarna som de borgerliga visade upp. Man bad nästan om ursäkt för att man kallat statsråden till sig. Allmänheten måste undra om KU-majoriteten verkligen tar sitt granskande uppdrag på allvar.
I övrigt läser jag i dagens Sydsvenskan om att nedskärningarna på Universitetssjukhuset i Lund innebär att vårdgarantin inte längre kan klaras. Nä, det är väl inte så konstigt, om man skär ner på sjukhuset i en omfattning som motsvarar ca 400-500 anställda. 200 miljoner kronor ska bort, bara i Lund. Och det är fler skånska sjukhus som kommer att drabbas. Totalt drar de borgerliga partierna tillsammans med miljöpartiet ner på skånsk sjukvård med 600 miljoner kronor, vilket är den största neddragningen i skånsk sjukvård någonsin.
Då blir det självklart så, att de planerade operationerna får skjutas på framtiden, eftersom akutsjukvården måste värnas. Därmed äventyras vårdgarantin. Det påtalade jag redan i mars, i en interpellationsdebatt med socialminister Göran Hägglund (kd). Han brydde sig emellertid inte ett dugg om vad hans partikamrater höll på med i Skåne, inte ens mot bakgrund av att det faktiskt också drabbar övriga landet, eftersom Lund tar emot patienter från hela Sverige.
Så nu är det så att det parti, kd, som skrek högst om mer pengar till sjukvården före valet, nu är det parti som håller i yxan när de största nedskärningarna någonsin genomförs. Är det konstigt att opinionssiffrorna ser ut som de gör?
Jag tycker att det är sorgligt att de borgerliga ledamöterna visar så lite integritet i förhållande till sina statsråd. Det var tydligt redan under utfrågningarna. KU är Riksdagens kontrollorgan, och då kan man inte ha en så devot och nästan lismande inställning i utfrågningarna som de borgerliga visade upp. Man bad nästan om ursäkt för att man kallat statsråden till sig. Allmänheten måste undra om KU-majoriteten verkligen tar sitt granskande uppdrag på allvar.
I övrigt läser jag i dagens Sydsvenskan om att nedskärningarna på Universitetssjukhuset i Lund innebär att vårdgarantin inte längre kan klaras. Nä, det är väl inte så konstigt, om man skär ner på sjukhuset i en omfattning som motsvarar ca 400-500 anställda. 200 miljoner kronor ska bort, bara i Lund. Och det är fler skånska sjukhus som kommer att drabbas. Totalt drar de borgerliga partierna tillsammans med miljöpartiet ner på skånsk sjukvård med 600 miljoner kronor, vilket är den största neddragningen i skånsk sjukvård någonsin.
Då blir det självklart så, att de planerade operationerna får skjutas på framtiden, eftersom akutsjukvården måste värnas. Därmed äventyras vårdgarantin. Det påtalade jag redan i mars, i en interpellationsdebatt med socialminister Göran Hägglund (kd). Han brydde sig emellertid inte ett dugg om vad hans partikamrater höll på med i Skåne, inte ens mot bakgrund av att det faktiskt också drabbar övriga landet, eftersom Lund tar emot patienter från hela Sverige.
Så nu är det så att det parti, kd, som skrek högst om mer pengar till sjukvården före valet, nu är det parti som håller i yxan när de största nedskärningarna någonsin genomförs. Är det konstigt att opinionssiffrorna ser ut som de gör?
Välkommet om Riksbanken
I dag skriver SvD om att riksdagens finansutskott kommer att stärka sin roll som granskare och utvärderare av Riksbanken.
Det är välkommet. Den utvärdering av oberoende ekonomer som presenterades förra året visade att Riksbanken under många år överskattat inflationsriskerna. Därmed har man haft ett för högt ränteläge, vilket påverkat såväl tillväxt som sysselsättning negativt.
Under 1990-talet lades styrningen av penningpolitiken successivt om. 1993 formulerades det inflationsmål som penningpolitiken skulle sikta mot. Detta definierades till att inflationen skulle hålla sig på 2 procent, med en toleransnivå på plus/minus 1 procentenhet. 1999 fick Riksbanken en lagstadgad självständig roll i den meningen att banken själv skulle göra bedömningar om vilka räntenivåer som skulle gälla för att målet skull uppnås.
Hur har det då gått? Ja, siffrorna talar sitt tydliga språk. Den genomsnittliga inflationen 1994-2005 var 1,2 procent per år, d v s långt under Riksbankens mål. Facit av Riksbankens misslyckande kan utläsas i följande sifferserie:
Inflation
1994 2,2
1995 2,5
1996 0,5
1997 0,5
1998 - 0,2
1999 0,5
2000 1,0
2001 2,4
2002 2,2
2003 1,9
2004 0,4
2005 0,5
Källa: SCB
Enligt min mening kan man därmed konstatera att Riksbanken genomgående tenderar att överdriva inflationsriskerna, och därmed i varje situation lägga sig på en något för hög räntenivå. Detta får stora konsekvenser. En för hög ränta – även om det bara rör sig om bråkdelar av en procent – får till följd att Sverige inte kan utnyttja hela sin tillväxtpotential och att arbetslösheten blir onödigt hög. En felbalanserad penningpolitik kostar miljarder för folkhushållet i utebliven tillväxt och dålig resursanvändning.
Ingen önskar en återgång till 1970- och 1980-talens höga inflationstal. Men penningpolitiken måste kunna diskuteras, och om det finns ett systemfel i hur Riksbanken tolkar den ekonomiska situationen och därmed hur den agerar, måste det lyftas till offentlig debatt. År efter år missar man inflationsmålet, i den meningen att man tar i så mycket med räntevapnet att inflationen går ner under 1 procent.
Man skulle kunna hävda att detta endast beror på oskicklighet i Riksbankens direktion. Det är säkert en förklaring. Men enligt min mening är Riksbankens ensidiga inflationsmål också en del av problemet. Att bara fokusera på inflationen leder tanken fel, och gör det lätt att överdriva inflationsriskerna. Samma problem återfinns i EMU-området, med den europeiska centralbanken (ECB), vars inflationsmål är ännu stramare än det svenska. ECB:s stramhet är i sig en väsentlig del av EMU-ländernas ekonomiska problem, naturligtvis med den ytterligare komplikationen att det inte är möjligt att ha penningpolitik som tillfredsställer alla EMU-länder.
I USA har man alltid haft en annan inställning. Den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, anses av många under en lång följd av år ha fört världens mest framgångsrika penningpolitik. Enligt min mening beror denna framgång på att Federal Reserve åläggs att ha en betydligt större helhetssyn än dess europeiska motsvarigheter ens tillåts att ha. Federal Reserve ska inte bara eftersträva låg inflation, utan också hög tillväxt och gott resursutnyttjande.
Det är därmed bra att finansutskottet reagerar. Men man borde gå längre, och lära av USA och av misstagen som begåtts under åren med ensidigt inflationsmål. Det naturliga borde vara att omformulera inflationsmålet, och komplettera det med ett tillväxtmål.
Det är välkommet. Den utvärdering av oberoende ekonomer som presenterades förra året visade att Riksbanken under många år överskattat inflationsriskerna. Därmed har man haft ett för högt ränteläge, vilket påverkat såväl tillväxt som sysselsättning negativt.
Under 1990-talet lades styrningen av penningpolitiken successivt om. 1993 formulerades det inflationsmål som penningpolitiken skulle sikta mot. Detta definierades till att inflationen skulle hålla sig på 2 procent, med en toleransnivå på plus/minus 1 procentenhet. 1999 fick Riksbanken en lagstadgad självständig roll i den meningen att banken själv skulle göra bedömningar om vilka räntenivåer som skulle gälla för att målet skull uppnås.
Hur har det då gått? Ja, siffrorna talar sitt tydliga språk. Den genomsnittliga inflationen 1994-2005 var 1,2 procent per år, d v s långt under Riksbankens mål. Facit av Riksbankens misslyckande kan utläsas i följande sifferserie:
Inflation
1994 2,2
1995 2,5
1996 0,5
1997 0,5
1998 - 0,2
1999 0,5
2000 1,0
2001 2,4
2002 2,2
2003 1,9
2004 0,4
2005 0,5
Källa: SCB
Enligt min mening kan man därmed konstatera att Riksbanken genomgående tenderar att överdriva inflationsriskerna, och därmed i varje situation lägga sig på en något för hög räntenivå. Detta får stora konsekvenser. En för hög ränta – även om det bara rör sig om bråkdelar av en procent – får till följd att Sverige inte kan utnyttja hela sin tillväxtpotential och att arbetslösheten blir onödigt hög. En felbalanserad penningpolitik kostar miljarder för folkhushållet i utebliven tillväxt och dålig resursanvändning.
Ingen önskar en återgång till 1970- och 1980-talens höga inflationstal. Men penningpolitiken måste kunna diskuteras, och om det finns ett systemfel i hur Riksbanken tolkar den ekonomiska situationen och därmed hur den agerar, måste det lyftas till offentlig debatt. År efter år missar man inflationsmålet, i den meningen att man tar i så mycket med räntevapnet att inflationen går ner under 1 procent.
Man skulle kunna hävda att detta endast beror på oskicklighet i Riksbankens direktion. Det är säkert en förklaring. Men enligt min mening är Riksbankens ensidiga inflationsmål också en del av problemet. Att bara fokusera på inflationen leder tanken fel, och gör det lätt att överdriva inflationsriskerna. Samma problem återfinns i EMU-området, med den europeiska centralbanken (ECB), vars inflationsmål är ännu stramare än det svenska. ECB:s stramhet är i sig en väsentlig del av EMU-ländernas ekonomiska problem, naturligtvis med den ytterligare komplikationen att det inte är möjligt att ha penningpolitik som tillfredsställer alla EMU-länder.
I USA har man alltid haft en annan inställning. Den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, anses av många under en lång följd av år ha fört världens mest framgångsrika penningpolitik. Enligt min mening beror denna framgång på att Federal Reserve åläggs att ha en betydligt större helhetssyn än dess europeiska motsvarigheter ens tillåts att ha. Federal Reserve ska inte bara eftersträva låg inflation, utan också hög tillväxt och gott resursutnyttjande.
Det är därmed bra att finansutskottet reagerar. Men man borde gå längre, och lära av USA och av misstagen som begåtts under åren med ensidigt inflationsmål. Det naturliga borde vara att omformulera inflationsmålet, och komplettera det med ett tillväxtmål.
lördag 2 juni 2007
Tråkigt angrepp i DN
Idag angrips jag av tre KU-kollegor på DN-debatt, för mitt sätt att ställa frågor i samband med utfrågningarna under våren. De tycker att jag har gått på framför allt företagsledarna för hårt, d v s de två verkställande direktörer vi kallade för att reda ut deras relation med Carl Bildt. Jag har förstås svarat på artikeln, och jag hoppas få in svaret om några dagar.
Jag tycker att det är tråkigt att denna diskussion förs i offentligheten. Det är klart att borgerliga KU-ledamöter kan känna sig besvärade av att deras statsråd blir granskade och ifrågasatta. Men de måste ju ändå ha så pass mycket integritet, att de se fel också på sina egna.
Vi går emellertid mot ett KU-betänkande där borgerligheten inte kommer att våga att säga ett ont ord om Bildts optioner och jävssituationer, om Reinfeldts slarv när han tillsatte statsråd, om Stegö-Chilós häpnadsväckande tilltag att köra över en riksdagsmajoritet i presstödsfrågan med hörsägen från Bryssel som enda beslutsunderlag, och om hafsiga utredningar med bara en veckas remisstid som grund för riksdagsbeslut som berör miljontals människor.
Så sent som i torsdags såg vi hur majoriteten viftade undan självaste Riksrevisorn, när denne log larm om att utförsäljningarna av statlig egendom inte konsekvensanalyserats tillräckligt, och att regeringen därför brutit mot grundlagen. KU:s borgerliga majoritet ville inte ens kalla till sig Riksrevisorn för att lyssna till vad han hade att säga!
Nu känner de sig trängda i sak, och de reagerar på primitivaste sätt: genom att vilja tysta de kritiska frågorna. Då har man missförstått sin uppgift. KU ska granska, inte lägga locket på.
Jag tycker att det är tråkigt att denna diskussion förs i offentligheten. Det är klart att borgerliga KU-ledamöter kan känna sig besvärade av att deras statsråd blir granskade och ifrågasatta. Men de måste ju ändå ha så pass mycket integritet, att de se fel också på sina egna.
Vi går emellertid mot ett KU-betänkande där borgerligheten inte kommer att våga att säga ett ont ord om Bildts optioner och jävssituationer, om Reinfeldts slarv när han tillsatte statsråd, om Stegö-Chilós häpnadsväckande tilltag att köra över en riksdagsmajoritet i presstödsfrågan med hörsägen från Bryssel som enda beslutsunderlag, och om hafsiga utredningar med bara en veckas remisstid som grund för riksdagsbeslut som berör miljontals människor.
Så sent som i torsdags såg vi hur majoriteten viftade undan självaste Riksrevisorn, när denne log larm om att utförsäljningarna av statlig egendom inte konsekvensanalyserats tillräckligt, och att regeringen därför brutit mot grundlagen. KU:s borgerliga majoritet ville inte ens kalla till sig Riksrevisorn för att lyssna till vad han hade att säga!
Nu känner de sig trängda i sak, och de reagerar på primitivaste sätt: genom att vilja tysta de kritiska frågorna. Då har man missförstått sin uppgift. KU ska granska, inte lägga locket på.
fredag 1 juni 2007
Dags att grundlagsskydda offentlig egendom?
Idag är det jämnt två år sedan det blev rökfritt på krogen! Vi hann ju göra en hel del på socialdepartementet under min tid som statsråd där: vi ökade resurserna till missbrukarvården, vi skärpte straffen för barnmisshandel, vi tog fram en ny smittskyddslag, vi bärgade den första EU-myndigheten till Sverige, europeiska smittskyddsmyndigheten, vi byggde ut det alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet.
Men det jag tror människor kommer ihåg mest av mig som folkhälsominister är just rökförbudet på krogar och restauranger. Jag skriver idag i Expressen hur det gick till när det drevs igenom.
Annars har de senaste dagarna präglats av turerna i KU kring utförsäljningen av ett antal statliga företag. Om detta kan man bl a läsa i SvD. I fredags presenterade ju Riksrevisorn Lennart Grufberg en mycket kritisk rapport om regeringens förslag. Han dömde ut regeringens utredning i mycket kraftiga ordalag, och menade t o m att regeringen bröt mot Regeringsformens stadgande om att alla förslag som regeringen lägger till Riksdagen ska ha beretts korrekt. Regeringen hade helt enkelt inte brytt sig om att utreda konsekvenserna av dessa omfattande beslut. Riksrevisorn poängterade också att han valt att presentera denna rapport inför Riksdagens behandling av regeringsförslaget, så att Riksdagen skulle kunna agera.
Som en följd av denna unika kritik begärde i tisdags socialdemokraterna i näringsutskottet, som hanterar själva utförsäljningsfrågan, att KU skulle yttra sig. Skälet är att det ju är KU som har grundlagsexpertisen i Riksdagen, och som har att vaka över att grundlagen följs. De borgerliga motsatte sig emellertid det, men eftersom det är möjligt också för en minoritet i ett utskott att begära att ett annat utskott ska yttra sig, så gick en sådan förfrågan ändå till KU.
Denna förfrågan behandlade vi igår, torsdag. Då begärde vi socialdemokrater i utskottet, tillsammans med v och mp, först att ärendet skulle bordläggas, så att kansliet kunde en inleda en utredning om grundlagen hade satts åt sidan. Det röstades ner av den borgerliga majoriteten. Då begärde vi att KU ändå skulle yttra sig. Det röstades också ner. Då begärde vi att utredningen om utförsäljningen skulle inledas omedelbart, och vi ville kalla Riksrevisorn till utskottet för att lyssna på vilken grund han ansåg att grundlagen åsidosatts. Det röstades också ner.
Tre gånger röstade majoriteten alltså ner minoriteten i en grundlagsfråga. De ville inte ens kalla Riksrevisorn till utskottet, för att lyssna på honom. Det är förstås nonchalant. Utförsäljningarna ska igenom till varje pris, oavsett konsekvenser.
Detta är mycket stora frågor. Det rör sig om tillgångar på kanske 200 miljarder kronor som ska skingras för vinden. 2 000 jobb berörs i Skåne av utförsäljningen av Vin&Sprit. Miljontals människor med bolån berörs av utförsäljningen av SBAB, som kan leda till högre bålåneräntor. Men för den nya regeringen gäller bara ideologi.
Det är sorgligt. Min kollega från Lund, Bo Bernhardsson, menade på att om sådant här kan förekomma, måste vi ta upp en diskussion om att faktiskt grundlagsskydda offentlig egendom, så att tillfälliga majoriteter nästan kuppartat kan göra som regeringen nu gör. Han kanske har rätt.
Men det jag tror människor kommer ihåg mest av mig som folkhälsominister är just rökförbudet på krogar och restauranger. Jag skriver idag i Expressen hur det gick till när det drevs igenom.
Annars har de senaste dagarna präglats av turerna i KU kring utförsäljningen av ett antal statliga företag. Om detta kan man bl a läsa i SvD. I fredags presenterade ju Riksrevisorn Lennart Grufberg en mycket kritisk rapport om regeringens förslag. Han dömde ut regeringens utredning i mycket kraftiga ordalag, och menade t o m att regeringen bröt mot Regeringsformens stadgande om att alla förslag som regeringen lägger till Riksdagen ska ha beretts korrekt. Regeringen hade helt enkelt inte brytt sig om att utreda konsekvenserna av dessa omfattande beslut. Riksrevisorn poängterade också att han valt att presentera denna rapport inför Riksdagens behandling av regeringsförslaget, så att Riksdagen skulle kunna agera.
Som en följd av denna unika kritik begärde i tisdags socialdemokraterna i näringsutskottet, som hanterar själva utförsäljningsfrågan, att KU skulle yttra sig. Skälet är att det ju är KU som har grundlagsexpertisen i Riksdagen, och som har att vaka över att grundlagen följs. De borgerliga motsatte sig emellertid det, men eftersom det är möjligt också för en minoritet i ett utskott att begära att ett annat utskott ska yttra sig, så gick en sådan förfrågan ändå till KU.
Denna förfrågan behandlade vi igår, torsdag. Då begärde vi socialdemokrater i utskottet, tillsammans med v och mp, först att ärendet skulle bordläggas, så att kansliet kunde en inleda en utredning om grundlagen hade satts åt sidan. Det röstades ner av den borgerliga majoriteten. Då begärde vi att KU ändå skulle yttra sig. Det röstades också ner. Då begärde vi att utredningen om utförsäljningen skulle inledas omedelbart, och vi ville kalla Riksrevisorn till utskottet för att lyssna på vilken grund han ansåg att grundlagen åsidosatts. Det röstades också ner.
Tre gånger röstade majoriteten alltså ner minoriteten i en grundlagsfråga. De ville inte ens kalla Riksrevisorn till utskottet, för att lyssna på honom. Det är förstås nonchalant. Utförsäljningarna ska igenom till varje pris, oavsett konsekvenser.
Detta är mycket stora frågor. Det rör sig om tillgångar på kanske 200 miljarder kronor som ska skingras för vinden. 2 000 jobb berörs i Skåne av utförsäljningen av Vin&Sprit. Miljontals människor med bolån berörs av utförsäljningen av SBAB, som kan leda till högre bålåneräntor. Men för den nya regeringen gäller bara ideologi.
Det är sorgligt. Min kollega från Lund, Bo Bernhardsson, menade på att om sådant här kan förekomma, måste vi ta upp en diskussion om att faktiskt grundlagsskydda offentlig egendom, så att tillfälliga majoriteter nästan kuppartat kan göra som regeringen nu gör. Han kanske har rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
